Av Katarina Svensson Flood

Jag heter Katarina Svensson Flood och har arbetat som barnmorska i drygt sju år. Jag bestämde mig när jag var 19 år gammal att det var barnmorska jag skulle bli och att jag skulle arbeta på en ungdomsmottagning. Sex år senare, som 25-åring, tog jag min examen och knappt två år senare började jag arbeta på Sveriges äldsta ungdomsmottagning i Borlänge där jag sen arbetade i fem år. Det var lika roligt och givande som jag hade föreställt mig som nittonåring. Att bli barnmorska är ett av mina bästa beslut.

Min tid som barnmorskestudent

Något jag inte hade räknat med under min utbildning var hur förälskad jag skulle bli i att närvara vid förlossningar. Jag har ju aldrig varit den som har klarat av oväntade händelser, snabba beslut eller hög press. Som barnmorskestudent kände jag mig orolig för hur jag skulle hantera just denna stress, att ha koll på flera födande och kunna ansvara för det största som en människa kan vara med om; att föda och födas. Hur skulle jag kunna räcka till, hur skulle jag kunna vara ett bra stöd? Det visade sig att när jag som student fick fokusera på en födande åt gången, vilket är något jag önskar alla barnmorskor möjligheten till, då var jag väldigt bra på att erbjuda stöd och råd under förlossningar. Jag minns min tid som barnmorskestudent på förlossningen med värme och glädje och hade svensk förlossningsvård sett annorlunda ut hade jag kunnat se mig själv arbeta på en förlossningsklinik under många år. 

Året efter min barnmorskeexamen blev jag gravid med mitt första barn. Under en av de sista skälvande dagarna av 2017 fick jag vara med om det som så många andra genom historien också varit med om, det som fört mänskligheten framåt och givit oss nytt liv. Jag födde mitt första barn. Våren 2020, precis när restriktioner infördes för covid – 19, fick jag återigen vara med om det största som finns, jag födde mitt andra barn.

I nuläget är jag gravid med mitt tredje barn och jag känner mig just nu övertygad om att detta kommer vara sista gången jag kommer få vara med om en egen förlossning. Det känns både sorgligt men skönt. Jag har fått uppleva denna kroppsliga och själsliga förändring snart tre gånger och förundras fortfarande hur mycket jag kan känna, tänka och utvecklas när det kommer till hur jag ser på graviditeter och förlossningar. 

Fyra generationer! Här är mina två barn med.

Kvinnohälsa och historia

Förutom mitt stora intresse och passion för kvinnohälsa och barnmorskeyrket har jag länge haft ett stort intresse för historia. Självklart är det bästa att kunna kombinera mina favoritämnen! Både kvinnohistoria generellt och historia med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa är något jag tycker är oerhört spännande. Detta i kombination med en önskan om att utforska min egen historia fick mig att våren 2022 bestämma mig för att jag skulle försöka intervjua kvinnor i min och min mans familj med fokus på hur de upplevt sin uppväxt och liv med fokus på just sexualitet och reproduktion. Jag ville skriva om hur kvinnor haft det och om tidigare generationer kan påverka de nästkommande. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det faktum att denna idé faktiskt kommer att utmynna i en bok som planeras att ges ut under nästa år.

Förutom fakta kring hur kvinnors rättigheter och möjligheter sett ut under 1900 – talet med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa består boken även av berättelser från tretton kvinnor, den äldsta född 1925 och den yngsta är jag själv som är född 1990. Tre gånger får vi följa kvinnor från tre generationer; mormor, mamma och dotter. Resterande gånger är det endast mödrar och döttrar som berättar om sina erfarenheter. 

Den äldsta kvinnan är min mans farmor: hon förlorade sin egen mamma i barnsäng i slutet och 1920 – talet när hon bara var några år gammal. Själv födde hon sitt första barn som 19-åring i början av 1940 – talet och sitt sjunde och sista barn i början av 60- talet. Hon beskriver att något av det svåraste som småbarnsmamma var bristen på rinnande vatten och att familjen endast hade ett utedass när hon var ensam med fyra barn mellan åldrarna 0 – 6 år medan mannen arbetade i skogen under veckorna.

När jag själv skrev om det svåraste med att vara mamma handlade det mer om den ständiga känslan av att inte räcka till, att inte veta om jag gör det bästa för mina barn, tvivlet på mig själv och min förmåga som mamma. Det är med stor ödmjukhet jag ser hur våra förutsättningar som kvinnor och mammor har förändrats med tiden. 

Alla kvinnor i min kommande bok har givit liknande svar på vad det bästa med att vara mamma är. Svaren handlar om kärlek och om möjlighet att få vara en del av sina barns liv. Flera har även pratat om hur de velat göra saker annorlunda och kanske bättre än sina egna mammor. Även om vi fötts under olika tidsperioder och med olika förutsättningar har många känslor och tankar varit gemensamma och återkommande bland berättelserna. 

Min förhoppning med denna  bok är att ge fler en insikt i hur kvinnor kämpat och levt under 1900-talet. Jag vill att detta ska vara en skildring av kvinnors styrka, mod och kärlek. Jag vill att kvinnors berättelser ska få samma uppmärksamhet och samma status som mäns. Jag vill se en förändring kring vad vi pratar om. En revolution, en historisk skillnad. Jag vill göra skillnad för mina egna barn, för deras mödrar och för kommande generationer.

 Jag hoppas att mina barn kommer att läsa denna bok och känna vördnad och respekt för de generationer av kvinnor som gjort deras liv möjligt. Och jag hoppas att du som läser blir inspirerad att inleda samtal med kvinnorna i din egen familj. 

Att få berätta sin historia har varit terapeutiskt för många

På förhand såg jag detta projekt som något spännande och intressant, jag såg fram emot att få ta del av allas berättelser och att få dela dem med andra. Vad jag inte hade räknat med var hur alla vittnesmål påverkat både de som valde att dela med sig av sina liv och mig själv. 

Flera av de jag har pratat med har efteråt verkligen tackat för samtalet och för att jag har låtit dem berätta. De har tyckt att det varit både givande och jobbigt att prata om dessa saker och en av mina mostrar uttryckte att det nästan var terapeutiskt att prata med mig om detta, flera av de hade knappt pratat om sina graviditeter och förlossningar sedan de hände.  

Samtalen har haft en form av terapeutisk inverkan även på mig och jag har kommit min och min mans familj så mycket närmare på flera sätt. Jag har fått ta del av saker som få andra känner till och fått dela fina stunder med de som deltagit. Att få lyssna till när någon berättar om viktiga händelser i sitt liv gör att man får en annan bild av den personen jämfört när man bara pratar om ytliga saker med varandra under korta möten. Jag har även förundrats över hur många livsöden det finns. Tänk så många oberättade historier det finns bland världens alla kvinnor – så många erfarenheter som bara faller i glömska för att vi inte pratar om dem. 

Dokumentera din tid som gravid!

Mitt råd till dig som ännu inte har några barn är att du om du någon gång är gravid ska skriva ner dina tankar och känslor under graviditeten; fotografera, arkivera, bevara. Skriv om din upplevelse, om din förlossning, prata med dina barn om hur det var. Prata med dina vänner, prata om hur det kändes att föda. Våga berätta, våga stå för att det är otroligt olika att föda och vara gravid. 

Till dig som redan fött barn är det aldrig för sent att skriva ner dina tankar och känslor. Den äldsta kvinnan i boken födde sitt första barn för snart 80 år sedan men hon kom ändå ihåg mycket när vi pratade om det. Graviditeter och förlossningar är stora händelser i livet och de flesta kommer ihåg många detaljer när man får prata om det. Att bevara dessa minnen till kommande generationer kan ha stor betydelse. 

Jag ser berättandet som något läkande och tror att vi kan få en större förståelse för våra egna upplevelser när vi får en chans att berätta våra egna historier och ges möjlighet att ta del av andras erfarenheter och livsöden. Jag har fått en större förståelse och acceptans för min uppväxt och min familj tack vare att jag tagit del av de livsöden som finns. De flesta har gjort sitt bästa, utifrån de förutsättningar de getts av sin egen uppväxt och samhället. Jag har funderat mycket på generationsövergripande trauman, ideén om att jobbiga händelser som en person är med om kan påverka måendet inte bara för hen själv utan även för kommande generationer. Kan vi vara den första generationen med tillgång till stöd som kan läka våra generationstrauman? Jag vill hoppas och tro att det är så, att det lidande som påverkat relationerna mellan många människor i min familj någon gång kan få en chans att läka.

Även min egen läkning har kommit långt genom att jag tagit del av andras berättelser samt kunnat sätta ord på hur jag mått och känt mig under mina två första graviditeter och förlossningar. Det finns fortfarande mycket att bearbeta men jag ser fram emot att ännu en gång vara en del av denna upplevelse, att vara gravid och födande för mig närmare de som gått före och de som kommer. Det är för mig att vara en del av något större vilket är en tröst när det ibland känns överväldigande. Andra har gjort det innan och andra kommer göra det efter mig. Jag är inte ensam. 

Här är en länk till mitt instagramkonto @sexetochreproduktionen