Min farfar var gynekolog och kirurg. Hans specialité var stora gynekologiska operationer och han hade definitivt övat upp känslan i sitt hantverk. Han var proffs – men framförallt var han en människokännare av stora mått, ja en sann humanist. Nidbilden av kirurger är ju den rakt motsatta, att dom är vansinnigt duktiga på att meka med människor ungefär som man mekar med bilar, men i övrigt lite träiga och särskilt i kontakten med andra människor. Jag vill vända upp och ner på det resonemanget. Hur kan man vara kirurg utan att ha en känsla för människor?

På 60- talet var min farfar med i kultfilmen Kärlekens språk, det är han som står framför det älskande paret i  vit läkarrock och berättar, Sture Cullhed. Hur coolt är inte det? Mina svärföräldrar är båda narkosläkare och innan dom blev mina svärföräldrar, ja långt innan – så stod dom och sövde min farfars patienter inför operation. Så dom hade en professionell relation med honom långt innan jag träffade Stefan. När han berättade att han träffat en tjej som hette Märta Cullhed Engblom, ja då kunde dom redan placera mig på en karta.

Idag ska jag åka iväg med min svägerska Lovisa Engblom och ta foton till den här bloggen. Hon är proffsfotograf och nu också läkare – hur coolt är inte det? Jag känner ingen annan fotograf som så på djupet förstår vad det är jag håller på med. Som utan att jag behöver förklara något onödigt förstår hela min grej.