Foto: Lovisa Engblom
Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.
Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?
Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!
Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående, jobb och familj. Hantlarna i hörnet som känns mest som ett hån. Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.
På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.
Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.