Emma Philipsson som driver förlossningspodden har lyckats med något stort, nämligen det att skapa ett tryggt rum för samtal om förlossningar. Det är inte så bara. Ett tryggt rum karaktäriseras av att du som vistas där kan hålla garden nere och låta den där berättelsen som finns få komma fram som en långsam stjärna i rullning, just eftersom den tas emot så varsamt. Att försöka sätta ord på det arbete som krävs för att skapa ett sånt tryggt rum för andra, det är svårt eftersom den största delen av arbetet med att skapa sådana rum är osynligt för andra, medan resultatet däremot – det bländar.

Bara för att ett arbete inte syns betyder inte att det inte finns.

Vi är idag fixerade på att mäta det mätbara. Allt det där omätbara som betyder minst lika mycket, om inte mer, är vi rätt bra på att låtsas som om det inte finns (eftersom det inte går att mäta). Det arbete jag själv lägger ner på att skapa fler trygga rum för födande kvinnor är just ett sådant, kvalitativt och ofta osynligt jobb, men ett jobb som jag vet (eftersom jag får det bekräftat varje gång) gör stor skillnad.

Vad jag inte visste var att det skulle ha en så stor impact på mig själv, att få vistas i det rum som Emma har skapat.

Att gästa förlossningspodden påminde mig om hur stort det kan vara när en människa rycker sig loss, får tillgång till sin kreativitet och skapar sig något eget. Nej det är inte alltid lätt att vara egenföretagare och den där formen för inkomst som behöver finnas på nåt vis för att livet ska fungera, den känns ju ofta som en tvångströja hur man än vänder sig. Men förutom just den biten så blir jag mer och mer övertygad om att det som gör oss människor unika är att vi kan få tillgång till vår kreativitet och på så sätt öppna upp nya rum. Och nej, vi är inte alltid utbytbara. Jag vet att förlossningpodden inte skulle vara samma sak utan Emma. Men utan hennes gäster skulle det där rummet inte heller finnas för det är just i samtal med andra människor som det stora bor.

Här hittar du avsnittet där jag gästar podden: Märta