Jag minns att Astrid Lindgren sa i en intervju någon gång att hon aldrig hade varit riktigt förälskad i någon man. Däremot hade hon varit förälskad i sina barn. Och visst är kärleken till de egna barnen förunderlig, hur den blossar upp som en tornado i bröstet varje gång en ny barnakropp landar där. Jag har fortfarande svårt att förstå hur mycket kärlek som faktiskt får plats i en människa. För under varje graviditet har det ändå funnits ett tvivel – inte kan det väl komma ut någon som jag blir lika handlöst förälskad i ? Lika mycket som förra gången. Men jo det kunde det. Jag är så barnsligt kär i min bebis, allt med henne är gosigt och luktar gott. Hon skriker på ett gulligt sätt, hennes pruttar är gulliga, ja hon kan liksom inte göra fel i mina ögon. Men det betyder ju inte att allt i den nya tillvaron är enkelt.
Tonåringar behöver en rätt stor portion föräldrakärlek har jag märkt – och det är inte alltid som den kommer lika spontant och otvunget som till den lilla bebisen på två månader som just har lärt sig att le. De konflikter som jag har hamnat i som tonårsförälder drar en hel del energi och ibland övermannas jag av hur ensam man kan känna sig. En lockande genväg är att bli den justa kompisen till sina tonårsbarn. Att vara föräldern som säger stopp, nej och sätter gränser är ganska tråkigt. Som tur är finns det flera sidor av just det föräldramyntet och när mina stora barn kommer med sina kloka inlägg om allt från partipolitik till vilda djur och feminism så blir jag stolt. Att få ta del av deras omvärldsanalys, det golvar mig ibland. Det enda som gnager om nätterna är den sårbarhet och utsatthet som kommer på köpet. Smärtan om det skulle hända barnen något är svår att nudda vid. Den gör ont. Klyschor som ”den som aldrig har älskat har aldrig levt”, eller – den dagen den sorgen – hjälper inte. Sårbarheten bär man med sig i varje steg. Men en tvåmånaders bebis som jollrar och ler är som ett vaccin mot all den ångest som man vet förr eller senare hinner ikapp. På något sätt.