Av Elisabeth Ubbe

Jag heter Elisabeth Ubbe och är kvinna, mamma, barnmorska, fotograf, journalist, författare, filmare och storyteller med fokus på kvinnofrågor. Ni kanske undrar varför jag listar så många titlar, det blir ju rätt trist eller rentav absurt i inledningen av en blogg? Men, tro mig det finns en anledning. Jag tänker att vi människor har en tendens att placera oss och varandra i fack och att sedan låta det innehåll vi tillskriver dessa fack, vara utgångspunkten för våra möten med andra.

I födelseprocessen kan detta bli förödande, eftersom varje unik föderska, varje unik födelseprocess är just: Unik. Och jag menar bokstavligt talat.
Smaka på den tanken och ställ den gärna bredvid just din kliniks pm för exempelvis när det är dags att sätta ett värkstimulerande dropp. Jag vet inte vad som händer i dig när du gör ett sådant tankeexperiment, men när jag verkligen på djupet förstod innebörden av att behandla varje födsel och varje födande kvinna som unikum, blev det omöjligt för mig att fortsätta arbeta som barnmorska inom det system vi har. Nu kanske du spottar ut min tanke, och för all del gör det, den är svårsmält. Men vågar du öppna för nya smaksensationer är du välkommen att läsa vidare.

De behov som uppstår under en födsel kan ha allt eller ingenting att göra med saker som exempelvis avlyssning av fosterljud. Fosterljud, ja, ni hör ju hur långt ifrån en kärleksfull, glädjestrålande, födelsedag ett ord kan föra en, bara genom sin kliniska klang.
Tänk om vi istället använde ordet födelsedagssång för att beskriva barnets hjärtrytm när de slår i takt med kvinnans andetag under födelsearbetet. Och tänk om vi istället för att övervaka en födsel skulle ansluta oss till den födandes process, i hennes takt, på hennes villkor och helt vidöppna för hennes behov, vilka möjligheter skulle då öppna sig?
Kanske skulle en sådan öppenhet, på ett esoteriskt plan, kunna bidra till kvinnans öppning; både av hennes livmodermun och hennes öppenhet för att ta emot sitt barn på alla mänskliga nivåer, fysiskt, psykiskt och andligt. Liksom till vår egen öppnenhet för att livet är oändligt stort och rikt. För visst måste väl födelseprocessen och kvinnan påverka alla som är närvarande där med henne lika mycket som de påverkar henne och vad som sker i rummet.

Jag har haft lyckan att få vara del i födslar där svaret på gåtan har varit att skapa förutsättningar för denna vidöppenhet. Och när jag blev inbjuden att medverka i denna kalender så pockade en helt oväntad framställning på. Varje gång jag satte mig ner för att skriva ville det komma ut en saga, inte ett vanligt blogginlägg. Till slut gav jag efter för min process och bejakade min oväntade, ja nästan ovälkomna, impuls; sättet, som jag måste göra detta på, var att framställa en variant av sagan; Tomten av ViktorRydberg, som har präglat mitt liv sedan barnsben. För mig är orden, bilderna och hur vi berättar om livet och dess vindlingar för varandra fullständigt avgörande. Jag vet med säkerhet att våra berättelser bär på möjligheten att påverka framtiden, alltså är sagor av yttersta vikt. Liksom att lyssna på den unika tonen hos varje födande.

Föderskan

Födelseaktens kamp är tung
stjärnorna gnistra och glimma
Alla i rummet utstrålar lugn
djupt under midnattstimma
Kvinnan vaggar i värkarna fram
omgiven kärlek – aldrig ensam
snön lyser vit på taken
Endast föderskan är naken.

Står där så stark vid barnmorskan sin
buren av stödet hon giver,
tittar i värkcrescendot in,
mot smärtan som henne river,
tittar mot barnet, djupt där inne
önskar och trår efter lättat sinne,
grubblar, fast det ej lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom svettigt hår,
skakar huvud och hätta –
”nej den gåtan är alltför svår,
nej jag gissar ej detta” –
slår som hon plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
fokuserar på sin kvinnosyssla,
fokuserar på att till barnet lyssna.

Går i rummet fram och tillbaka,
känner på smärtans styrka –
Fokuserar på detta enda raka
För att låset uppdyrka.

Glömsk av rädsla, förväntan och hopp
Kvinnan nu är endast kropp:
famnen hon lutar över
fyller allt vad hon behöver.

Går till sin inre, modiga källa,
ser sin rädsla, starkare nu.

Går till de andra, ber dem snälla
håll mig hårt, jag slits itu.

Barnmorskan och partnern sluter upp,
omfamnar så – i en kärleksgrupp,
De alla varandra känner,
de äro goda vänner.

Så har det varit i alla tider
ren genom många leder,
tillsammans när födseln framåt skrider
processen underlättar, ja bereder.
Värk efter värk följde snart,
kvinnan värkte, krystade – sen klart.
Undret som icke låter
styra sig, kom så åter!

I rummet dagas framtidens hopp,
livet har börjat ännu en gång,
blott ur kraften i kvinnans kropp
stiger nu födelsedagens sång.
Barnmorskan lyssnar och halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall rinna,
vet att källan är kvinna.

Fritt efter Tomten av Viktor Rydberg