Idag är det 17 år sen som jag blev mamma för första gången. Vi har precis firat vår älskade förstfödda. Tårttallrikarna står kvar på bordet. Det känns bara bra – men känslan är märklig: jag och mitt barn växer ifrån varann samtidigt som vi sakta växer närmare varann fast från ett annat håll. Bilden av barnet blir suddigare och suddigare medan bilden av en annan person träder fram med allt skarpare kanter. För mig har det varit en prövning att bli tonårsmamma. Från att känna att jag äntligen ”fattat grejen” som förälder till att känna mig helt lost igen. För att bli tonårsförälder är att bli sårbar på ett helt nytt sätt.

Många barn i olika åldrar kräver en hel del. Men det finns en sån särskild dynamik i storfamiljen som jag önskar att fler fick uppleva. Det är – när det är som bäst – en härligt svängig tur på ett maffigt hav med magnifik utsikt åt alla håll. För mina barn är det så självklart att vara omringad av sina syskon. Och det är fint att se. För vi kunde ju ha valt ett helt annat liv.

I mitt andra liv så vore det lite mer ordnat och städat. Där finns mindre disk och färre sopor att behöva bry sig om. Det blir inte heller lika mycket högar och alla leksaker försvinner inte in under soffan.

För det är priset man får betala för en stor familj. Att ibland – ofta – kör allt ihop sig. Men sen, utan att man riktigt förstår hur det gick till, så klarnar sikten igen.

Grattis Miriam! Och grattis till alla föräldrar som får se sina barn och barnbarn bli stora.