Många kvinnor världen över föder utan tillräckligt stöd, även i Sverige. Men det är inte så vanligt att kvinnor föder helt ensamma idag, och därför blev jag så berörd när jag läste Moa Martinsons skildring av en kvinna som föder helt ensam på natten medan barnaskaran sover. En av de finaste skildringar jag har läst. Ur Kvinnor och äppelträd:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas. På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet…

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej ännu ej – det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän imorgon, inte förrän imorgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde Gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll stämma skriker vilt så fort jorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan. Det tillkommer henne själv att sträva upp mot rymderna. Och hon strävar mot rymderna men jorden tar henne ändå.”