Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.

Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.

När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:

-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?

Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.