Är sommaren slut snart? Nej, inte riktigt än. Jag har en känsla av att det bästa ännu är kvar. Augusti och september är två så mumsiga månader.

Men juli är över. Åh den här sommaren har varit mäktig på fler än ett sätt. Första sommaren med en 18-åring som flyger ur boet (befinner sig nu på Kreta utan oss) och en 9-månaders som mest har kravlat runt som en liten larv inne i boet. Att ha en larv och en fjäril på samma gång liksom. Det är rätt mäktigt.

Sen har den här sommaren haft en hel del förväntningar på sig. Familjesemestrar som stått i post-covid-kö. Nu efter två veckor på Åland infinner sig en behaglig känsla av att inte riktigt veta vad som står näst på tur. Finns det utrymme för spontanitet? För det kan också vara lite tungrott med så mycket förväntningar från alla håll.

Jag försöker förstå att det har gått snart ett år sen Nils föddes. Det var ju liksom igår. Vet inte om något år nånsin har gått såhär fort. Är så otroligt glad för honom. Jag fattar verkligen inte (eller jo, jag förstår) att förälskelsen kan bli så total i ett sjätte barn.

Men det kan den!

Nils ska vara hemma ett år till innan han börjar dagis. Jag fortsätter att jobba (såsom jag har gjort sen han föddes) för det finns liksom inga bra alternativ när man håller på med det jag gör.

Och jo jag vet hur snurrigt och rörigt det kan bli när det blir svårt att måtta hur mycket jobb som kan hinnas med. Men jag har gjort det förr. På något sätt får jag ihop det.

I vår trädgård hänger stora klasar med vindruvor som snart går att äta. Och min syster har skördat lök.

Jag hoppas få njuta av sommarkvällar ett bra tag till.