Av Johanna Sedeborn

Det är en lite halvt frostig februaridag sådär som när vintern inte riktigt vill släppa taget men dagarna börjar bli varma och den vintertrötta själen jublar över att äntligen inta kaffet på trappan i hörnet där solen kommer åt med sina första efterlängtade strålar.

Jag är nyss fyllda 30 år och har gått ett drygt halvår på barnmorskeutbildningen i Borås. 

Innan jag började att läsa utbildningen kände jag mig kunnig och omtyckt i min roll som sjuksköterska, jag hade jobbat som sjuksköterska sedan strax före jag fyllde 20 år. Det var ju jätte ungt sa alla jag mötte, och det var ju förvisso sanning men när man har jobbat 10 år i ett yrke börjar man bli ganska erfaren och jag hade rört mig i flera områden och var stark och initiativrik.

Nu satt jag i den härliga vårsolen och hade just gått mina första veckor som barnmorske-elev som min handledare envisades med att kalla mig, aldrig vid namn. Jag var eleven kort och gott. Så solen var det enda som värmde mig denna dag.

Mitt självförtroende var så lågt och mina tvivel på min egen förmåga var skyhöga. Jag visste att jag var helt värdelös som blivande barnmorska, jag kunde ju inte koppla ihop något överhuvudtaget. Jag bad om ett samtal med min kursledare Eva-Maria för att försöka hitta min plats i detta som skedde runt omkring mig. I det samtalet fick jag en fråga som kom att förändra hela mitt liv faktiskt. Hon bad mig att följa med henne för att assistera vid en hemfödsel. 

“- Johanna du har det i dej” 

Okej jag hade ju jobbat i palliativa team i hemsjukvården och hjälpt unga och äldre att få ett värdigt slut i livet och tänkte att detta låter som något jag kan klara ändå, att förhålla mig till de förutsättningar som familjen har och deras specifika önskemål.

Det jag då fick uppleva var något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig, vi fick telefonsamtalet någon vecka senare. En kvinna skulle föda sitt fjärde barn och hon hade fött hemma förut. Vi åkte tillsammans i den glittrande februarinatten, vi parkerade i backen upp mot Östra sjukhuset där jag senare i flera år skulle ställa min bil (de dagar jag inte tog tåget till min arbetsplats) under flera år som följde.

Min första hemfödsel

Familjen bodde i ett av de små skokartongs-husen som kantade vägen upp till Förlossningen på Östra. Ett stenkast från sjukhuset, ändå valde hon att för henne var hemfödsel det säkraste och tryggaste valet av födsloplats.

Vi knackade mycket försiktigt och klev innanför dörren, det enda som mötte oss i hallen var en svag belysning som kom från bottenvåningen och lugn, nästan ljudlös andning hördes när vi kom ner. Det brann ljus på flera ställen och kvinnan ville att vi avlyssnade fosterljuden mellan värk. Hon lade sig då ner på rygg i sängen och Eva-Maria undersökte utanpå magen och lyssnade med tratten. Strax fick kvinnan en ny värk och eftersom de småpratade under undersökningen kom värken med oanad styrka. Kvinnan utbrast “- Nu missade jag och vet inte hur jag skall komma på banan igen!” Mannen var strax vid hennes sida, andades stilla med i varje andetag och barnmorskan strök långsamt över ryggen. Hon var bestämd med att hon inte kunde lägga sig på rygg igen, “-då får du lyssna med doptonen om du måste lyssna “ säger kvinnan till barnmorskan.

Vi har varit på plats några värkar när mamman drar sig in i det intilliggande helt kolsvarta badrummet och sätter sig på toastolen och kissar, hon får en värk och jag hör att hon har svårt att hålla koncentrationen. Det låter intensivt nu. Helt plötsligt viskar Eva-Maria att jag skall lägga en handduk i torktumlaren, jag fattar inte alls varför. Det kan väl inte vara klart ännu? En förlossning tar ju vanligtvis jättelång tid.

Jojjomensan, jag fattar absolut inget när jag hör att nu minsann så föder kvinnan. Utan ett enda “ett-två-tre TRYCK!” från barnmorskan. Inte någon panik hos vare sig mamman eller partner som stilla bara stöttar sin kvinna. Hon lägger sig lättat ner på badrumsgolvet och vi pallar upp lite kuddar så hon ligger gott. Eva-Maria och jag backar undan, hon förklarar vad som sker och i vilken ordning. Först tittar hon på sitt barn, sedan på sin partner sedan tillbaka till barnet och stryker det försiktigt över kroppen. Sedan utbrister hon till sin partner “Jag klarade det, wow va häftigt!”

Vi låter dem ligga länge, barnet ammar och kvinnan känner att magen drar ihop sig. Kvinnan sätter sig upp på ena knät med andra foten i golvet som en atlet som står i startblocken. Hon krystar till lätt och där ligger moderkakan som landar i en bunke som jag håller fram. Hon får hjälp att ställa sig upp, fortfarande med barnet ammandes vid bröstet.

Efterskötning i hemmet

När barnet släpper bröstet och mamma vill komma upp och röra på sig för att hon är lite kissnödig så mäter vi och väger barnet, tar tempen och känner barnet i gommen. Exakt samma undersökningar som jag gör inne på kliniken bara det att känslan av att lägga barnet på familjens egna köksvåg känns så oerhört värdigt på något sätt. På samma våg man väger smöret till bulldegen lägger vi med all naturlighet i världen familjens nyfödde.

Efter det  kontrollerar vi bristning, mamman halkar långt ut på sängkanten och Eva-Maria sätter sig på en låg pall framför kvinnan som har ställt sina fötter avslappnat på barnmorskans lår. Barnmorskan har en pannlampa och tittar, inget behövs sys! Livmodern är väl sammandragen och mammans blodtryck är helt normalt.

Vi är gäster i deras hem, vi känner att nu vill de vara själva, de vill väcka storasyskonen som sover och presentera den nya familjemedlemmen. Vi backar ut och smyger stilla hemåt, lika stilla som vi smög in. Lika stilla säger vi ett försiktigt hejdå och tackar för förtroendet att dela denna fantastiska födsel.

Här och nu känner jag att något STORT landar i hela mej, jag föddes den natten. Inte bara ett barn föddes utan en barnmorska som där och då hade sett att min egen person var allt annat än det som krävdes för att få denna kvinna “förlöst” utan jag var relativt obetydlig. Hon födde sitt barn av egen kraft, vilja och med en enorm tillit till att kroppen visste vad den skulle göra om man bara skapade förutsättningar att göra det.

Jag återvände till förlossningspraktiken med en ny insikt, jag tänkte ägna all min uppmärksamhet att stötta och stödja kvinnor att få möjlighet till dessa de allra bästa förutsättningarna som är möjliga att få föda av egen kraft, lugnt och ostört. Jag tänkte aldrig bli en “duktig” barnmorska som förlöste kvinnan, jag ville jobba för att stärka henne!

Sedan dess har jag fått glädjen att bistå en mängd familjer och kvinnor när de föder sitt barn, både hemma och på sjukhus. I luftambulansen och i transportbilar på ett Norskt fjäll. Men nu med perspektiv och insikt har jag även fått förmånen att se en mängd barnmorskor födas, att inse kvinnans kraft, att den är så mycket större än min enskilda persons prestation. Att jag kan få vara den barnmorska som sopar banan för den födande, att jag skapar optimala förutsättningar för henne att få lov att föda av egen kraft. Och det som nu när åren gått och jag själv faktiskt har fått vara i de flesta födslomiljöer och utsatts för de flesta födslo-situationer får jag sällan hjärtklappning och känner mig spänd över att få bevittna när ett barn föds. Det som nu gör att jag upplever denna upprymdhet och blir glad ända in i märg och ben är ju när jag ser en barnmorska som föds! 

Jag varnar dock alltid alla barnmorskor före de är med vid en födsel som denna att de kommer få en utmaning att göra alla de ingrepp som dagens vårdavdelningar kräver. För:

” If you have seen, you can NEVER unsee”

Johanna Sedeborn

Sjuksköterska 1993

Barnmorska 2004

Startade 2009 Födelsehusets barnmorskor och föreningen Födelsehuset tillsammans med diverse personer

2018 startade Barnmorsketeamet Göteborg som nu fött fram ett dussin barnmorskor och omfattar även Södra Bohuslän och Halland.