Av Jeanette Engebjär
Jag. Stolt barnmorska sedan fem år tillbaka. I många möten på sistone sedan pandemin bröt ut och gjorde vården mer halt har jag gått in som advokat i kvinnans roll. Jag har blivit en alltmer upprörd barnmorska i systemet. När vården sätter tonen på lyckad vård med kortare vårdtider och förlorad omsorg. En kvinna som fött barn göms bakom diagnoskoder som generar pengar i systemet. För mig som vårdar, där mitt yttersta är att se henne, måste jag ta tid att möta henne. Att ta tiden att stanna upp för att se henne, möta hennes behov. Få henne att lyfta bort hinnan som kan skymma hennes verkliga vårdbehov.
Diagnoskoder, en av de vanligast förekommande enligt mig och min snabbräknade statistik är koden ’värksvaghet’. Inte är det kvinnan som är oduglig att förmå att föda. Det är systemet som inte förstår hur känslig processen att föda fram ett barn är. Jag blir så utom mig av sorg när jag ser denna nedvärderande förenkling av kvinnans kropp och sinne som att det är hon som felat och inte förmått. När det är systemet som är halt och i många fall saknar tiden och utrymmet och därmed respekten och tilliten för individ, person och helhet. Jag vill ropa till er alla kvinnor, mödrar därute: Du är inte värksvag, du är mänsklig!
Jag vill tro att jag själv i min roll som barnmorska i näst intill alla möten aldrig säger något som inte respekterar henne/dem. Och samtidigt infaller alla mina möten med familjer då kvinnan är som mest hudlös, då existentiella skiftningar gör sig gällande med hormoner i omloppet som förstärker psykologiska mekanismer. Hur vet jag om jag trätt över hennes gräns? Hur värnar jag om hennes integritet? Då jag är högkänslig har jag ett sjätte sinne för att lyssna och känna in. Jag räds inte svåra frågor och vill ställa dem för att hjälpa familjen att identifiera rädslor och känsla av vanmakt som i framtiden kan påverka anknytningen till barnet.
Jag vet av erfarenhet att alla mina möten inom vården inte alltid är med en människa som vet vad hon förmår. Utan där hon ser mig som kunskapskälla och där autonomi blir en icke-fråga för hennes del. Denna vill jag ge åter. En kvinna är aldrig någon som fallit offer för en händelse. Hon har en inneboende kraft som kan väckas och visas för henne själv. För mig är du alltid kvinnan som föder. Oavsett om det blev med hjälp av en sugklocka, ett värkdropp eller ett kejsarsnitt. Du föder ert barn. Jag står vid din sida och lyfter dig om du tvivlar.
En familj formas mycket under tiden på BB. Det lilla livet, den värnlösa lilla varelsen med sina beskyddare intill sig. Hur blev födseln, vad grunnar mor och partner på? Vad står egentligen rädslan för – var det en reell fara? Eller var det bristen på resurser tid och tillit som gjorde situationen akut?
Tiden behövs men även att frågorna ställs. Mötet kan äga rum innanför familjens murar. Varsamt knackar jag på och ser om en liten berättelse får ta form. Med all respekt för känslor som kan komma att spilla över. När föräldrar är bundna inom ramarna av vården där råden är lika många som mötena. Hur ska man värja sig? Hur våga lyssna på magkänslan som ska vara bärande för föräldraskapet?
Om obstetriskt våld
I dagspress och sociala medier börjar begreppet obstetriskt våld träda fram. Var går gränsen för vad vi vårdare måste göra och vad vi tror vi måste göra? När kvinnans kropp signalerar något som barnmorskan uttrycker är fel. Hur kan hon då gå framåt utan att känna sig stukad av sin kropp. Övergiven sviken. Den känslan med förlust av sig själv, att kroppen gjorde fel. Den känslan tror jag är olika stark och tar olika mycket psyke och tid i anspråk att läka. Men utan ett reellt möte finns det liten chans till att fånga upp detta. Har denna kvinna redan en stukad tilltro till sig själv behövs proffesionellt stöd, en terapeut eller psykolog som har en plan för kvinnan.
Psykologen Eva Lyberg skriver om hur hon ser PPD (post partum depression) hos fler nyfödda mammor och vittnar om hur de blivit nonchalerade i vårdens ramar och hon själv med en mottagning där hon behandlar kvinnan, den är fullbokad. Depression efter förlossning. Sällan börjar den där. Det är något stort inom oss som skett tidigare, inte bearbetats, eller glömts bort. Sinnet har en förmåga att göra så som för att skydda oss. Hormonerna kroppen sänder ut efter bebis lämnat vår fysiska kropp kan sätta mycket på sin spets.
Jag bär så många patientmöten inom mig och jag har stor respekt för alla berättelser. Men jag hör ofta i samtalet att kvinnan/mannen försvarar vården, jargongen, systemfelen. ’Men hon var jättesnäll’ ’De tog kontroll’, och sällan hör jag om kvinnans egen styrka. När mamman själv berättar frammålar hon sig ofta som att hon inte är förmögen.
Jag är så förundrad av dem alla. Att få ta del av era berättelser, de som ger mig erfarenhet som bidrar till min eufori som jag trots alla begränsningar upplever mig känna i mitt yrke. Ni födande kvinnor, starka, sköra, nedslagna, sorgsna. Ni är vidunderliga och jag kommer alltid tjäna er, finnas där och lyssna till era berättelser.
Jag bär ett möte levande inom mig. Med en nybliven familj där båda föräldrarna var så hänförda av sin lilla människa och samtidigt så i mild chock över de vårdinterventioner de utsatts för att de inte riktigt vågade lita till sin magkänsla. Jag såg dem. Vad de var kapabla till och vad de ville ge sitt barn. Jag gav dem utrymmet till att ställa frågorna och uttrycka rädslor. Tillsammans gjorde vi en plan för dem att lämna sjukhuset och komma åter för en uppföljning.
De vårdmötena ger mig så mycket. När jag i egenskap av mig själv, min kunskap, min närvaro kan lugna, trygga och stärka.
Jag kommer alltid vara barnmorska i hela mitt hjärta.
Jeanette Engebjär
