Av Maria Borda
“Hur kan man välja bort att föda på sjukhus och vilja gå tillbaka till att föda hemma? Kvinnor från andra delar av världen skulle göra allt för att få den moderna förlossningsvården vi har i Sverige! Det är otroligt privilegierat och historielöst att välja bort det!”
Vi har alla hört ord som dessa. Och jag har ofta tänkt på det, stämmer det verkligen? Är det det kvinnor över hela världen helst vill ha?
Jag heter Maria Borda och har ägnat de senaste 13 åren åt att studera och skriva om föräldraskap, graviditet och födande i olika kulturer. För tillfället jobbar jag med en kommande bok om postpartumtraditioner i olika kulturer tillsammans med doulan Opokua Britton, och av den anledningen blev det en resa till Mexiko, närmare bestämt delstaten Chiapas i den sydöstra delen av landet.
Chiapas räknas som landets fattigaste delstat, med den största andelen urfolk. Jag hade på förhand läst att de traditionella barnmorskorna alltid haft en viktig roll i Mayakulturen, att de ansågs vara näst högst i samhällets hierarki, snäppet under de andliga mästarna, men jag hade inte förstått vad det rent praktiskt och socialt innebar för hela samhällets förhållande till födsel. Under de två månaderna jag var där så hann jag prata med många om födsel och postpartum. Inte bara barnmorskor, utan alla. Manliga taxichaufförer, juiceförsäljare, de jag köpte smycken av på marknaden, kvinnor på gatan, unga som gamla. Det som slog mig mest var att födseln hade en så stor och självklart roll i samhället. Att det var något som alla tycktes ha ett intresse för, som alla gärna pratade om. Medan födseln i Sverige och västvärlden hör till det privata, till samma kategori som alla andra sjukhusbesök som man inte vitt och brett pratar med varenda kassörska eller taxichaufför om, tycktes födseln i Chiapas höra till det vardagliga, till det offentliga, till det allmänna. Jag pratade med två män som tillhörde mayafolket Tzotzil. “Barnmorskorna här är oerhört kunniga”, sa den ene. Det lös av respekt i hans ögon när han pratade om dem. “Ja, barnmorskorna… de kan”, hummade hans vän. “Det finns ett par bra sjukhus här men de flesta vill föda hemma. Det är klart att det är bäst att föda hemma”, fortsatte mannen. “Varför är det det?” frågade jag neutralt. “Klart det är bäst, kvinnan vill ju vara hemma, ha det mysigt och varmt, få hjälp av familjen och en kunnig barnmorska som vet vad hon gör”. Vännen nickade. Ordet trygghet användes inte, men det var tydligt att det att föda hemma var kopplat till trygghet.
Under ett besök på ett förlossningssjukhus i den lilla byn Chamula blev det tydligt för mig att de inte var ensamma om den åsikten. Det var en helt vanlig veckodag när jag spontant bara knackade på. En ensam förlossningsläkare tog emot mig. Hon verkade ha all tid i världen för att samtala. Hon visade mig runt och berättade entusiastiskt om hur de hade försökt integrera urfolkens kultur på sjukhuset. Från taket hängde tygstycken att använda som stöd. Rummen var inredda med vanliga sängar och på väggarna fanns muralmålningar föreställande mayafamiljer i traditionella kläder. I bakgården fanns det till och med en iglooformad temazcal, en ångbastu som är vanlig att använda före, under och efter födseln. Läkaren berättade att de välkomnade hela familjerna till sjukhuset, och att de fick lov att göra ritualer där om de ville.
Det var inspirerande och allt såg fint ut. Men jag var förbryllad. Varför var det tomt? Det var inte en enda människa där förutom läkaren. “Åh”, sa hon, “Kvinnorna här vill hellre föda hemma”. Sen fortsatte hon: “Och jag förstår dem. Jag hade nog gjort detsamma om jag var de.” Men varför? Läkaren förklarade att barnmorsketraditionerna var oerhört starka där, och att kvinnorna alltid såg det som ett första alternativ att föda hemma i lugn och ro med familj och barnmorska närvarande. Att åka till sjukhus, ett hus för sjuka, sågs som något helt främmande. Sjukhuset var bara aktuellt om det inträffade komplikationer. “Här på sjukhuset får vi inte lov att göra vändningsförsök när barnet inte ligger rätt utan vanligtvis blir det kejsarsnitt”, sa hon. Hemma gör de det.
I Chamula visade det sig finnas minst en traditionell barnmorska på varje gata. Jag pratade med flera. Elena, en av dem bekräftade att de jobbade med att vända barnen rätt under hela den sista trimestern. Utgångspunkten är att barnets position aldrig bara kan lämnas åt slumpen utan det är något som barnmorskan gång på gång ska rätta till. De gör det på skonsamma sätt, med små rörelser. De flesta använder sig bara av händerna, ingen sjal eller annat. Kvinnan ligger på rygg medan barnmorskan masserar magen. Några dagar senare är det dags igen. Det är bättre att göra det i god tid, gör man det under födseln så är det väldigt obehagligt, sa Elena, men det anses vara nödvändigt för att födseln ska gå bra. Jag berättade om min födsel, att den hade börjat som en hemmafödsel men slutat med kejsarsnitt på grund av vidöppen pannbjudning, vilket upptäcktes först efter att kejsarsnittet var gjort. Elena tittade förskräckt på mig. “Men varför vände de inte barnet?” “Jag vet inte”, sa jag. “Varken barnmorskorna eller läkarna hade de kunskaperna”. Elena tittade på mig med en oroad, indignerad min. Elenas 17-åriga dotter stod bredvid och lyssnade. Hon brukar vara med sin mamma i jobbet för att lära sig, kanske kan hon också bli barnmorska. Inte alla kan bli det. Det är inte bara att lära sig, man måste vara ämnad för det, ha gåvan. “Jag vet inte om jag har fått gåvan, men jag hoppas det”, sa dottern.
Jag skrev några korta texter om mina upplevelser i Mexiko på mitt instagramkonto @mariaborda.se Många kände sig provocerade av mina inlägg. Menar jag verkligen att det skulle vara bättre att föda barn i Mexiko jämfört med Sverige? Skulle jag själv vilja föda där? Hur kan jag ignorera att mödra- och spädbarnsdödligheten där är mycket högre än här?
Nej, det är inte min poäng. Jag anser att vi har något att lära av alla kulturer, och det jag tar med mig från Chiapas är att födseln där tillhör folket. Kunskaperna om födseln, makten över den, valen kring den, de tillhör den födande. De har inte placerats utanför kvinnan, hon har inte lärt sig att hon är maktlös, att det är bäst att lämna över allt åt de där uppe som vet bättre. Hon vet att födseln är hennes. Hon vet att hon har valet att föda på sjukhus, gratis, med utbildade läkare. Hon kan välja det om hon vill. Men kulturen kring födseln där har gjort att hon också har vuxit upp med en övertygelse om att hon kan klara det och att hon har stöd av kunskaperna och de samlade erfarenheterna från alla kvinnor i hennes släkt som har fött före henne.
