Kategori: Neonatalvård

Svar på tal

Lämna en kommentar

Det är med viss sorg som jag läser barnmorskorna i Huddinges slutreplik i SVD. Inte för att det inte är en bra replik utan just för att den på ett så ärligt och metodiskt sätt ger ett förkrossande svar på tal till Ella Bohlin och Peter Carpelans inlägg den 12/5 i samma tidning. Jag citerar några valda delar här.

Apropå Bohlins och Carpelans förslag om fler utbildningsplatser:

Vi har dessutom med tydlighet beskrivit att det saknas erfarna barnmorskor som kan handleda studenter. Fler utbildningsplatser kommer inte leda till en förbättrad arbetsmiljö, utan snarare tvärtom. Belastningen på erfarna barnmorskor är redan i nuläget alldeles för hög och handledarskapet är ett tungt – om än inspirerande – ansvar som förväntas utföras utan extra avsatt tid eller nämnvärt lönepåslag. Ett ökat antal studenter ute i klinik kommer leda till ytterligare belastning på arbetsmiljön med fler uppsägningar som konsekvens. Varje år utexamineras över 100 barnmorskor bara från de två lärosätena i Stockholm. I övriga landet finns ytterligare 10 utbildningsorter. Enligt Socialstyrelsen ligger antalet pensionsavgångar i barnmorskekåren på cirka 160 per år i hela landet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Det är arbetsmiljön som skapar brist på barnmorskor, inte för få utbildningsplatser.

Landstingsråden vill dessutom möjliggöra en ”mjukstart” för nya barnmorskor. Detta genom att de ska få gå bredvid en erfaren barnmorska de tre första månaderna. Det är en fantastisk idé, men vem ska hen gå bredvid? Återigen återkommer vi till grundproblematiken, det saknas erfarna barnmorskor att handleda studenter och stötta nya kollegor!

Barnmorskorna poängterar återigen att det inte är på grund av lokalerna som barnmorskorna säger upp sig:

 Så vitt vi vet har ingen av våra kolleger sagt upp sig på grund av omoderna rum. Däremot säger de upp sig på grund av en orimlig arbetsmiljö och obefintlig löneutveckling. Notera att ”arbetsmiljö” alltså står för något betydligt mer komplext än den fysiska miljön. Visst är det önskvärt med nybyggda lokaler men det är ingen enskild faktor som kommer leda till en lösning på bemanningsproblematiken.

Repliken avslutas med dessa rader:

 Akuta omständigheter kräver akuta åtgärder, något vi helt saknar från landstingsrådens håll. Sedan vår debattartikel publicerades den 11/5 har ytterligare en barnmorska sagt upp sig. Vi har 11 förlossningsrum, just nu är 9 öppna. Vi vågar knappt tänka på hur många (eller få?) rum vi kommer kunna hålla öppna fortsättningsvis.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har skrivit på ett avtal med Åbo som säkrar neonatalplatser i Finland över sommaren. SVT nyheter. Eftersom platsbristen väntas bli akut i sommar. Jag förstår att enhetschefen Erik Norrman har blandade känslor inför detta och som han säger:

 Vi vill ju inget annat än att vårda barnen själva, men det vore också oansvarigt att ta emot fler barn än vi klarar av.

Ja det är klart att det är en bra nödlösning att Finland förbereder sig, anställer personal som ska vara beredda på att få prata svenska  med föderskor från Sverige. Men hur har vi kunnat hamna här? De flesta som bor i Sverige vill väl rimligen även föda och få vård av sina för tidigt födda barn i Sverige. Hur har det kunnat få gå så långt?

Detta är en konsekvens av att många, flest kvinnor i vården, faktiskt har fått nog av att lojalt behöva betala med sina kroppar och sina liv för att vården ska fortsätta att fungera. Vi är många som har sagt ifrån, förvarnat, larmat och drivit frågan på olika sätt. För att vi trots allt vill kunna vara kvar i vården och vårda människor, även födande kvinnor och nyfödda barn – men för att kunna göra det behöver vi ges rimliga förutsättningar till att göra ett bra jobb.

Jag och många kollegor med mig har efter många års kamp valt att göra på andra sätt. Men vi finns här, vi är många, vi är verkliga och vi är utbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Give us an offer we can’t refuse och vi är tillbaka som fast anställda inom förlossnings eller neonatalvården fortare än ni hinner säga ” Åbo”.

 

 

 

 

 

Fas 3

1 kommentar

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.

 

 

Det här visar att Sverige har problem

Lämna en kommentar

På självaste julafton så läste jag DN och skämdes ögonen ur mig. Eftersom det är brist på vårdplatser för barn som föds för tidigt så har blivande föräldrar fått åka till Finland. Ett par från Bålsta födde sina tvillingar i Åbo.

”När man får ett prematurt barn hamnar man i kris. Det är inte bra att skicka runt föräldrar i den krisen. Ett samhälle bör satsa på neonatalvård för den är viktig för resten av livet, säger Liisa Lehtonen” Hon är professor i neonatologi vid universitetssjukhuset i Åbo och när jag läser ovan nämnda stycke så skäms jag så djupt å Sveriges vägnar. Var har vi hamnat? Har vi blivit helt tossiga i det här landet? Det är väl självklart att vi inte ska skicka de allra mest sårbara nyfödda och deras föräldrar som har hamnat i kris utomlands för att det fattas platser! Möjligen hade jag förstått om det  var efterfrågan på en viss spetskompetens  det handlade om – en som inte finns i Sverige – men inte för att det fattas platser. 

Sverige är ett land med högt skattetryck, det är svårt att bli rik på vanligt lönearbete – fair enough; om vi bara slapp huggsexan på förlossnings och neonatalplatser när det råkar bli dags att föda! Vi ser oss som ett av de mest moderna och jämställda länderna – men när jag skrapar lite på den här skrytfernissan av suveränitet så hittar jag fullt med utbrända sjuksköterskor och barnmorskor som har ägnat de senaste åren av sin fritid till ideellt arbete, ja som har organiserat sig och på olika sätt försökt uppmärksamma politiker och makthavare på vad som händer  inom sjukvården!

Om det saknas förutsättningar till att göra ett bra jobb i vården med den egna hälsan i behåll så kommer till slut färre och färre att vilja göra det jobbet.

Nej det är inte brist på sjuksköterskor, barnmorskor eller utbildningsplatser. Det är brist på bra arbetsvillkor, det vill säga villkor som håller för en och samma person i ett helt arbetsliv. Att ha ständig samvetsstress, knasiga arbetstider och svårt att få välbehövlig semestervila och återhämtning samtidigt som man offrar sin fritid för att få till en förändring  – det är ett lyckat recept på utbrändhet.  Till slut får blivande föräldrar åka till Åbo. Tack Finland för att ni ställer upp för oss när vi behöver er! Skäms Sverige.