Kategori: Litteratur

Rätten till fri abort är en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp!

Lämna en kommentar

I den ursprungliga versionen av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd fanns en abortskildring med. Den scenen var hon tvungen att stryka. När jag läser om hur boken blev till så förbannar jag denna censur.  Vad jag hade velat ta del av Moa Martinsons abortskildring! Sverige har sedan några futtiga decennier tillbaka varit en fristad för kvinnors kroppar.  Illegala aborter betyder livsfarliga aborter och den vardagen lever kvinnor i världen över. Här har sjukvården sedan 1974  gått in och hjälpt till – utan att döma människan – och hjälpt henne att slippa förblöda eller dö i en infektion. Anledningen till aborten har fått vara kvinnans angelägenhet.

Det finns ingenting mysigt, gulligt eller romantiskt med att vara abortmotståndare och vädra morgonluft. När Trump stryper pengaflödet till organisationer som stödjer kvinnors rätt till abort så visar han med en underskrift att kvinnor ska fortsätta bäva i sina kroppar.

Skam, lidande och död. Så ser den svenska aborthistorien ut.

Jag vet att det är lätt att förbise den långa och mödosamma kamp som ligger bakom dagens självklarheter. Att slippa föda tre barn innan 21 års ålder. Slippa vara fången i den egna kroppen – när det med busenkla medel går att förhindra. Våra förmödrars hånskratt fastnar i min hals – hur kunde jag för en sekund tro att detta var en rättighet att ta för given? Abortmotståndare säger sig värna livet. Börja då med att värna de kvinnor som lever, älskar och existerar på jorden i detta nu. Värna dom flickor som växer upp till kvinnor. Jag vet nämligen att det finns en skatt gömd på vinden – det är kvinnorna som kan vara med och göra stordåd när de får makten att bestämma över sina egna kroppar. Till dig Trump och dina medarbetare:

-Erkänn att ni i själva verket är livrädda!

 

Människokänsla

Lämna en kommentar

En barnmorska som jag har haft turen att ha som chef gav mig den finaste av komplimanger. Hon sa ” – Man kan vara barnmorska på olika sätt, och ditt sätt att vara barnmorska på är ett sätt som jag tycker mycket om. Du har verkligen den här känslan för kvinnan.” Jag hade då kommit  långt i min process och kunde verkligen uppskatta det hon sa. Samtidigt berättade det en hel del om hennes eget förhållningssätt som barnmorska för tänk om hon istället hade sagt ”- Du är en så duktig barnmorska, du förlöser på så bra här.”

Att vi verkar i en medicinsk kontext påverkar oss på en massa olika sätt och jag ska försöka att förklara hur på ett mycket mer utförligt sätt, men det får bli en annan dag. Barnmorskeyrket är ett hantverk och att få fingertoppskänsla i sitt hantverk kommer inte på beställning. Det är en intrikat väg dit som innefattar tid, vanan i handen och en djupare förståelse för hela processen bakom. Såhär säger den franske bagaren om sitt hantverk:

” Jag har jobbat, bakat och lagat mat i många olika länder och jag har lärt mig den hårda vägen att ett recept inte är mycket värt om man inte förstår processen bakom det. Proportionerna kan skilja sig åt beroende på hur man bakar eller lagar, var man bakar eller lagar, eller helt enkelt vilken typ av råvaror man använder.”

Jag har en djup respekt för alla som har övat upp känslan i sitt hantverk, läs mer om den franske bagaren på www.brodpassion.se. Eftersom barnmorskeyrket är ett hantverk som inbegriper andra människor så är det en tillgång med ett humanistiskt förhållningssätt. Att öva upp sin människokänsla kan man göra på väldigt många olika sätt – ett lättillgängligt och lustfyllt sådant är att läsa böcker.

 

Föda ensam

Lämna en kommentar

Många kvinnor världen över föder utan tillräckligt stöd, även i Sverige. Men det är inte så vanligt att kvinnor föder helt ensamma idag, och därför blev jag så berörd när jag läste Moa Martinsons skildring av en kvinna som föder helt ensam på natten medan barnaskaran sover. En av de finaste skildringar jag har läst. Ur Kvinnor och äppelträd:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas. På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet…

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej ännu ej – det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän imorgon, inte förrän imorgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde Gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll stämma skriker vilt så fort jorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan. Det tillkommer henne själv att sträva upp mot rymderna. Och hon strävar mot rymderna men jorden tar henne ändå.”