Förlossningsvården är idag institutionaliserad. Det innebär att man föder på en sjukhusavdelning med en viss uppsättning av personal varje dag – till exempel läkare, barnmorskor och undersköterskor; det finns rutiner och riktlinjer för handläggning som man bör följa och ofta får varje avdelning sin specifika kultur och särprägel. Jag som har  jobbat på flera olika kliniker har sett detta ganska tydligt. Det behöver inte vara fel! Tvärtom så kan det vara bra med stöd i pm och riktlinjer och har man tur så uppstår en lyckosam, dynamisk arbetskultur där man kan få växa både som person och i sin profession.

Men en sak som har förblindat vår institutionaliserade förlossningsvård är tekniken. Den har vi omhuldat med hull och hår och infört på bred front utan att tillräckligt ha utvärderat dess effekter på förlossningsutfallet. Teknik har nämligen den effekten! Det finns något magiskt och lockande med nya innovationer, ny teknik – det vet alla som har köpt den nya modellen av iphone. Man vill ha allt det nya och därför måste  det per definition vara något bra. Ja ofta är det också något bra, iallafall något som innebär möjligheter man inte haft tidigare.

Det som vi inte alltid tänker på är den undanträngningseffekt teknik kan ha på skeenden i livet. Idag är koncentrationstid en bristvara. Att läsa en bok tar tid och koncentration, säg den bokläsare som idag inte blandar upp sin koncentration med att skriva sms, kolla på Facebook en extra gång eller kanske instagramma sin lässtund från en fördelaktig vinkel. Sen måste man ju börja kolla hur många likes man får. Middagsro får en annan innebörd när alla sitter och knappar på sin telefon hela tiden.  Men säg den förälder som inte njutit av känslan när barnen försvinner in i sina mobilspel (eller tar promenader helt frivilligt med det nya spelet!) och man får dricka sin kopp kaffe i lugn och ro.

Tekniken att övervaka ett barns hjärtljud har trängt undan behovet av en kontinuerligt närvarande barnmorska. Man kan sätta på ctg-dosorna och sen koppla in registreringen på en storbildsskärm som övervakas från expeditionen. Kort sagt, kvinnan kan ligga uppkopplad till kontinuerlig övervakning istället för att erhålla ett  kontinuerligt stöd. Det öppnar för möjligheten att ha flera komplicerade förlossningsförlopp samtidigt. Koordinatorn kan övervaka hjärtljuden på flera olika barn samtidigt och på så sätt är man trygg med att man har lite koll på barnen. En falsk trygghet skulle jag säga.

Kvinnor med normala förlossningsförlopp som inte behöver kontinuerlig övervakning får ofta finna sig i det ändå – eftersom det underlättar när barnmorskor ansvarar för två/ tre födande samtidigt. Och när  kvinnor kommer till förlossningsavdelningen så gör man ett intagningstest med ctg, på alla. Det finns ingen forskning som visar ett bättre förlossningsutfall när man gör ett ”doortest” på alla, men det har blivit en institution.

Såhär skriver SBU i sin utvärdering av ett kontinuerligt stöd under förlossningen:

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

• Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel.
• Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring.
• Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen.
• Ingen effekt kunde observeras gällande komplikationer hos barnet som krävde inläggning på neonatalavdelning eller amningsbesvär.

Gällande de sekundära effektmåtten visades att kontinuerligt stöd gav:

• Kortare förlossning.
• Lägre sannolikhet för kejsarsnitt.
• Lägre sannolikhet för instrumentförlossning.
• Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring.
• Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min.
• Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Ett antal subgruppsanalyser utfördes också. I dessa kunde man bland annat konstatera att effekten av kontinuerligt stöd på kejsarsnittsfrekvens och moderns förlossningsupplevelse var lägre på förlossningskliniker där CTG-övervakning eller ryggbedövning ej var rutin.

Slutsatserna som författarna till Cochrane-rapporten drog är denna:

• Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
• Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
• Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt.
• Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

De som väljer en planerad hemfödsel med barnmorska kan vara säkra på att få ett kontinuerligt stöd av av densamma. De som föder på sjukhus kan ha tur och få det, men det finns en överhängande risk att det blir en kontinuerlig övervakning och ett intermittent stöd istället. Frågan vi bör ställa oss:

Har införandet av den här tekniken på bred front verkligen varit värt sitt pris?