Anna Tallwe är en alldeles förtjusande person som jag har haft förmånen att få lära känna lite under det senaste året. Hon är doula och arbetar för att förbereda och stötta föräldrar genom födandet. Alldeles nyss kom hon ut med boken: Förlossning, bli en delaktig partner.
Boken vänder sig framförallt till partnern eller den stödperson som ska vara med på förlossningen. Annas önskan är att partnern ska bli bemött och få en möjlighet att känna sig värdefull, trygg och delaktig hela vägen. Det lyckas hon med.
Själv anser jag att boken är värdefull för alla som ska föda eller som jobbar med födande. Att vara och ge stöd under en födsel är nämligen en av de mest betydelsefulla – och mest komplexa komponenterna – i ett förlossningsrum. Det är inte alltid så lätt att vara ett bra stöd. Att finnas där och göra sig själv känslomässigt delaktig i processen är lätt för de flesta som har en kärleksfull relation med sin partner. Men för att kunna vara ett riktigt bra stöd behövs även en grundläggande förståelse för födandets dynamik. Hur kan man genom sitt stöd hjälpa födandet framåt?
Att Anna har mer kunskap än de flesta om födandet är tydligt. Här några av de viktigaste raderna i hela boken:
Förutsättningar för tillståndet föda
Den födande kan inte vara duktig på att föda, det är inget hon kan prestera fram. Att föda barn är ett tillstånd som den födande behöver uppnå. Hennes kropp vet hur man föder barn, men den behöver få rätt förutsättningar för att försätta sig i detta tillstånd. Man kan jämföra födandet med att sova, som också är ett tillstånd. Det är inget man kan vara bra på, inget man kan prestera. Har du provat att försöka tvinga fram sömnen så vet du. Prestationskrav skapar motsatt effekt. Det du behöver känna till är vilka förutsättningar kroppen behöver för att komma till tillståndet sömn.
Vidare beskriver Anna hur en förflyttning sker från den rationella delen av hjärnan, vårt neocortex till ”känslohjärnan” och det limbiska systemet under en förlossning. Det är när hormoner frisätts som det är möjligt för en kvinna att hamna i tillståndet att föda barn. Och om hon inte känner sig trygg under förlossningen så går det inte att nå tillståndet att föda.
Anna går igenom hur partnern eller stödpersonen rent konkret kan vrida på kvinnans egna ”oxytocinkran” under förlossningen. Boken avslutas med tips och bilder på smärtlindrande tekniker. Jag är väldigt glad att Anna också vågar problematisera vår kultur med överanvändning av värkstimulerande dropp och hur tillståndet ”att föda” blir svårare att uppnå med detta dropp.
Sammantaget: Det här en kort och lättläst bok som på ett mycket konkret sätt går igenom födandets olika aspekter ur en partners perspektiv. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill lära sig mer om stödets betydelse och dess olika komponenter under en förlossning.
Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.
Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:
”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”
Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.
Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken
Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.
Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?
Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.
Doulans och barnmorskans roll
Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:
”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”
Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:
Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.
Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?
Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.
Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.
En planerad hemfödsel med barnmorskor
En planerad hemförlossning med barnmorskor
Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:
Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
Avståndet till sjukhus
Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus
Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.
En ”oassisterad” hemförlossning
I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.
Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.
”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”
HannaH DaHLen
Referenser:
Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4
SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från:
Om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd
Om du bara ska läsa en magisteruppsats det här året så rekommenderar jag att du läser Eva Nordlunds uppsats om barnmorskors erfarenheter av att ge kontinuerligt stöd! Det är en helt fantastisk forskningsgenomgång av det där som ibland kan vara så svårt att formulera. Mycket träffsäkert – genom att djupintervjua barnmorskor – skildrar hon barnmorskors levda erfarenheter av att få arbeta enligt en annan syn på födande, alltså en annan syn än den som konventionell förlossningsvård allt som oftast genomsyras av. Om man inte arbetar med en vårdmodell där kontinuerligt stöd till födande är prioriterat så är det också svårt att fördjupa kunskapen och den känslomässiga förståelsen kring fenomenet.
Ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen
Det är känt att ett kontinuerligt stöd innebär ett bättre förlossningsutfall och en mer positiv upplevelse av förlossningen! Men inom den svenska förlossningsvården förväntas barnmorskor som regel ta hand om flera födande samtidigt och det medicinska stödet behöver då prioriteras. Jag citerar här ett stycke ur uppsatsen som handlar om vad en centralisering av förlossningsvården innebär:
Sveriges förlossningskliniker har blivit större, färre och ger en relativt likartad vård trots en alltmer heterogen grupp vilket framkom i rapporten ”Trygg hela vägen, kartläggning av vården före, under och efter graviditeten”, (SKL, 2018). I intervjuer beskrev vissa professionsföreträdare att arbetsmiljön vid de stora klinikerna är mer opersonlig och att det kan bli ”som på löpande band”.
Synen på vad som är en rimlig balans mellan att tillgodose kvinnornas medicinska respektive ickemedicinska behov skiljde sig mellan professionerna och även i vårdkedjan där framför allt barnmorskor förespråkade vårdmodeller där barnmorskan kan följa kvinnan genom hela vårdkedjan i relationell kontinuitet med ökad trygghet som följd. Det skulle även ge en ökad variation i arbetsuppgifter och arbetstillfredsställelse.
På Södra BB arbetade barnmorskorna enligt vårdfilosofin om att enbart ta hand om en familj i taget under födseln och på så sätt utvecklades kunskapen kring stöd under födseln under de år som verksamheten drevs. Barnmorskor som arbetar med hemfödslar idag ger ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och fördjupar därmed fortlöpande sina kunskaper om vad det kan innebära.
Syftet med studien var att få en ökad förståelse för barnmorskors levda erfarenheter av kontinuerligt stöd vid barnafödande
Eva Nordlund intervjuade åtta barnmorskor i åldrarna 37 till 69. Fyra barnmorskor arbetade med hemfödslar och fyra av barnmorskorna hade arbetat på Södra BB fram till nedläggningen. Data från intervjuerna analyserades genom en fenomenologisk analys. På så sätt kunde fyra övergripande teman tas fram:
Tillit till kvinnors förmåga att föda
Tillfredställelse med sitt yrkesutövande och att få förändras
Tillit till kollegor som delar samma syn
Smärtan av att ha ”varit där” och inte få möjlighet att återvända dit
Barnmorskorna beskrev att det uppstod en inre konflikt då de förhindrades att utöva kontinuerligt stöd.
Att ha fått erfara fenomenet men sedan hindras att utöva det kontinuerliga stödet innebar ett lidande för barnmorskorna. De beskrev hur de tvingades reducera sig själva och använda sig av olika typer av försvarsmekanismer så som att stänga av sina känslor eller att helt lämna förlossningsvården för att det var för smärtsamt att inte kunna använda sin kunskap.
Tack Eva för att du sätter ord på precis det där (som är själva anledningen till att jag nu jobbar med kontinuerligt stöd inom ramen för min helt privata verksamhet). Jag välkomnar fler möjligheter att få arbeta med kontinuerligt stöd till födande kvinnor inom offentligt finansierad verksamhet.
Foto: Lovisa Engblom
Sammanfattningsvis: Att få ge kontinuerligt stöd till födande kvinnor var av stor betydelse även för barnmorskorna
Tilliten till kvinnors förmåga att föda var grundläggande och den tilliten uttrycktes genom ett individualiserat bemötande. Att ”bara vara” hos den födande – att vara aktivt passiv – förändrade också barnmorskan till att bli lugnare och mer tillitsfull i sin yrkesutövning. Barnmorskekollegorna var ett stort stöd! Stödet från kollegorna visade på ytterligare en dimension av vad kontinuerligt stöd kan innebära även för barnmorskans välmående och vila. När barnmorskorna inte längre kunde arbeta med kontinuerligt stöd innebar det ett stort lidande som fick konsekvenser för enskilda barnmorskor.
Att utveckla verksamheter i den här riktningen skulle alltså kunna innebära ett win-win med ökat välbefinnande och välmående, framförallt för familjerna och de födande kvinnorna – men även för barnmorskorna.
Idag är det en hel del födslar som sätts igång på förlossningsavdelningar. Av olika anledningar. De födslarna brukar innebära ganska många timmar på sjukhus eftersom förlossningen både sätts igång och avslutas innanför sjukhusets dörrar. De flesta kvinnor som föder på det sättet har inte en tillstymmelse till värk när de kliver in på förlossningsavdelningen. Kanske en hel mängd andra krämpor – men ingenting som kan kallas för förlossningsarbete. Kroppen eller barnet har inte tryckt på knappen åt dem. Det får läkarna eller barnmorskorna på förlossningen göra.
Sen finns det den andra gruppen som går hemma och avvaktar spontan förlossningsstart. Vissa går och väntar vad som kan upplevas som oanständigt länge och får komma in på överburenhetskontroll när 42 veckor har gått av graviditeten. Det är rätt jobbigt att behöva vänta så länge. Men för de allra flesta som tillhör den här gruppen så sätter faktiskt födseln igång av sig själv. Oftast i hemmet. Kanske på natten när resten av familjen sover.
För mig har det kommit att bli missvisande att säga att så gott som alla ”föder” på sjukhus i Sverige. Jag skulle säga att de flesta förlossningar avslutas på sjukhus i Sverige. För en stor bit av förlossningsförloppet äger faktiskt rum i hemmet – innan kvinnan har kommit in till sjukhuset. En mycket större bit än många tror. Och den biten är varken oviktig eller struntsamma. Tvärtom. Den biten är själva förutsättningen för att barnet sedan ska kunna komma ut på sjukhus. Ibland är det helt avgörande för en födsel hur man handlägger det tidiga skedet av förlossningsförloppet. När är det dags att åka in till sjukhuset? Det kan vara tiotusenkronorsfrågan för en förstföderska och hennes partner. Vissa får åka in både en och två gånger innan de slutligen släpps över tröskeln till ett förlossningsrum. Om man kommer in med värkar så ska de gärna vara regelbundna och lagom långa – ha någon effekt på modermunnen och öppningsgraden. Inga latensfaser brukar få uppta förlossningsrum i onödan.
Omföderskor har kanske lite mer bråttom in och vissa kommer faktiskt in för tidigt. I studier har man sett att det kan vara direkt ogynnsamt att komma in för tidigt till förlossningen som omföderska eftersom man riskerar att utsättas för onödiga ingrepp och interventioner. Klåfingrighet helt enkelt. Men sen finns det de som inte blir riktigt trodda på. Förstföderskor med snabba förlopp tillexempel. Som kanske får höra att det aldrig är dags att åka in. Särskilt när det är fullt på förlossningsavdelningar kan den medicinska bedömningen färgas av platsläget. Till slut kommer de in och hinner knappt över tröskeln innan barnet tittar ut.
Idag finns det väldigt få broar mellan hem och sjukhus när det är dags att föda. Och än värre blir det när det råder brist på förlossningsplatser. Jag kan ibland undrar över rimligheten i att alla ska känna sig tvingade att avsluta sina födslar på sjukhus när man behöver mota så många i grind. Hålla födande hemma längre än de själva känner sig bekväma med. Det finns otaliga exempel på födslar där värkarbetet har fått pågå inne på Mc Donalds, på en promenad eller en parkeringsplats – och sedan har sjukhuset bjussat på hyggliga 20 minuter innan barnet tittar ut. Den stora merparten av födseln har ju då ägt rum någon annanstans än på sjukhuset! På Mc Donalds är det ingen som lyssnar på fosterljud eller kan erbjuda stöd och omvårdnad till den som föder. Istället för känslor av lugn och trygghet så dominerar då ofta känslan av stress, rädsla och frustration.
När födande väl kommer över tröskeln till förlossningen – hur få minuter som än återstår av födseln – så tenderar minnet av biten som ägde rum innan sjukhuset att blekna som ett moln i fjärran. Som om innan aldrig har ägt rum. Som om allt faktiskt satte igång och blev ”på riktigt” när födseln väl hamnade innanför sjukhusets väggar.
Vad skulle det kunna innebära för vården av födande om vi började tänka i andra banor?
Kanske är tiden nu mogen att börja fundera över en födsel som en helhet. Inte som något upphackat i delar där det finns delar som väger tyngre än andra. Där vissa delar är viktiga och andra närmast oviktiga. Ingen förlossning blir hel utan dess beståndsdelar. För en kvinna som föder så är det ett skeende, ett förlopp. Seglatsen till Söderhavsön har en början och ett slut, vissa passager må vara mer intensiva än andra – men det är en resa.
Idag är en sådan där gråtmild och mulen dag. Jag har gått runt härhemma, försökt ta tag någonstans och jobba, rotat runt i min barnmorskeväska, känt bebisen sparka, blivit trött och vilat en stund. När jag vaknade från min tupplur satte jag på senaste avsnittet av förlossningspodden. Och vilket bra avsnitt! Jag lärde känna Eva Nordlund när vi blev kollegor på Södra BB. Att lyssna på Emmas och Evas konversation om förlossningsvårdens utveckling och historia i Sverige – de tar avstamp någon gång under det tidiga 1900-talet då förlossningarna flyttade från hemmen och in på sjukhus, och sedan hela långa vägen fram till barnmorskeupproret och stängningen av Södra BB på 2000-talet – ja det var en ren njutning. To me, it all makes sense. Maktstrukturerna som finns där och bestämmer hur vi ska föda, oh ja. Kvinnorna som står längst ner i hierarkin och ofta omyndigförklaras. Hur lätt det är att förlöjliga kvinnor som vill göra anspråk på sina förlossningar. Ja ni vet, de som satsar stort, går en kurs i Föda utan rädsla, kanske skriver långa förlossningsbrev, hyr in en doula eller rentav planerar för en fin hemfödsel. Finns det något lättare än att skratta åt eller göra sig löjlig på deras bekostnad? Nej.
Och alla ni som har undrat hur det var att föda eller jobba som barnmorska på Södra BB – lyssna!
Jag tycker att doulor gör ett fantastiskt jobb. Efter egen erfarenhet av att doula så vet jag vilket åtagande det är. Det är varken särskilt glamoröst eller några lättförtjänta pengar. Det innebär jourer och långa arbetspass, väldigt mycket jobb helt enkelt – men ett otroligt meningsfullt och roligt sådant. Det går inte att bli rik på att doula om man inte tar mer uppdrag än någon rimligen orkar; eller blir en administratör som administrerar en grupp med doulor vid sidan av andra mer inkomstbringande uppdrag inom företaget.
Så missriktad ilska och frustration över vårdens tillkortakortakommanden är ingenting som doulor ska behöva ta. Jona Elings landar därför lite fel i den här krönikan från 2014 – Jona som jag oftast tycker skriver jättebra. Att doulor skulle vara vårdens medgångsupportrar, var kommer det ifrån? Ingen vet på förhand vad ett uppdrag kan innebära. Det kan komma att innebära traumatiska livshändelser som en dödfödsel eller ett urakut snitt. Att vara mitt i människors liv är att utsätta sig. Som doula finns inga garantier alls. Oftast finns ingen skyddande arbetsgivare som står bakom när det inte går som alla tänkt , däremot finns det ofta en stor portion tillit mellan doulan och det födande paret. Och vad är det för fel med att vilja stödja en i grund och botten frisk process?
Så länge barnmorskor behöver lämna förlossningsrummen i tid och otid för att skynda till nästa föderum – ja så länge stödet till de födande fortsätter att vara villkorat, så kommer vi se fler och fler doulor i förlossningsrummen. Det är min övertygelse. Det som är synd är att det riskerar att bli en sådan uppdelning mellan det medicinska och emotionella stödet. En barnmorska kan göra allt det en doula gör, om bara tiden och en annan möjlighet till kontinuitet i vården fanns – men en doula kan inte göra allt det barnmorskor gör.
Vi barnmorskor behöver spänna bågen högt och fortsätta vara proffs på att ge både ett medicinskt såväl som ett kontinuerligt omvårdande stöd. När jag arbetar som hembarnmorska får jag ihop världarna. Då behöver jag inte välja om jag ska vara barnmorska eller doula – det blir en helhet ändå. För jag är omåttligt förtjust i mitt barnmorskehantverk. Det är en fröjd att suturera en bristning riktigt noggrant eller kunna känna hur barnet ligger under födseln- kanske i en vidöppen bjudning? Det vill jag absolut inte vara utan.
Men mitt sätt att fortsätta utvecklas är att gå mellan dessa världar och arbeta både som sjukhusbarnmorska, hembarnmorska och doula. När jag har tur får jag ihop dessa världar, men ibland behöver jag skilja dem åt och vara på ett ställe i taget. Det går bra det också.
Doulor blir proffs på det omvårdande, psykosociala och emotionella stödet till par som föder; de blir också proffs på alla de tekniker som stärker det naturliga i födandet, tex olika förlossningsställningar, spinning babies, massage, rebozo… Det är fantastiskt att det finns en hel grupp som förkovrar sig enbart i detta och här finns mycket inspiration att hämta för oss barnmorskor! Det är också så jag önskar att vi som jobbar inom kvinnovården ska se på doulor – som en enorm tillgång. För både barnmorskor och doulor behövs. Vi kan och måste samarbeta; på köpet har vi massor att lära av varann.
Men fenomenet med doulor får aldrig bli en ursäkt att inte fortsätta arbeta för en barnmorska – en födande. Alla födande borde ha rätt till ett kontinuerligt stöd av barnmorska under sin födsel.
Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:
”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”
”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”
Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.
Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.
Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.
Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.
Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.
Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.
Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera. Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.
Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.
Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.
Det var en väldigt fin intervju med Andrea Herrera som valde att föda sitt andra barn hemma. Hon beskrev sin första förlossning på sjukhus som en upplevelse av att hela tiden bli övergiven av barnmorskan som behövde skynda till nästa föderum:
Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.
– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.
Jag är glad att stödet runt den födande lyfts fram som något oerhört viktigt både för upplevelse, trygghet och i förlängningen medicinsk utfall. Vid hemfödslar i Stockholms län är kvinnan garanterad ett kontinuerligt stöd av två barnmorskor under hela födseln. Det finns ingen sådan garanti vid födslar på sjukhus. Trenden är snarare den att kvinnor är garanterade en kontinuerlig övervakning på sjukhus – med punktinsatser av stöd när övervakningen eller kvinnan själv larmar. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt och ingenting som varken barnmorskor eller förlossningsläkare önskar. Men när situationen är så pressad som den är på sjukhusen så blir det ofta så.
Jag har räknat ut att i snitt så har 45 kvinnor fött hemma i Stockholms län varje år under nio års tid. Förra året när 81 kvinnor födde hemma så var det en 80% ökning från tidigare år. Den ökningen gissar jag till stor del beror på krisen i förlossningsvården, dels eftersom jag själv har blivit kontaktad av flera kvinnor som vill föda hemma av den anledningen. Men det bekräftas också av andra. I artikeln intervjuas Karin Pettersson som är specialsakkunnig förlossningsläkare i Stockholms läns landsting. Hon säger såhär:
– Under 2016 såg vi att det började öka. Utifrån de kvinnor jag träffat som vill föda hemma så tror jag att det till viss del beror på en besvikelse på att Södra BB och BB Sophia lades ner. De byggde på en småskalighet.
Bland förlossningsläkare i landet är många djupt skeptiska till hemfödslar. Karin har till viss del en annan uppfattning.
– Med de strikta urvalskriterier som vi har så har jag inga problem med att detta är ett alternativ för en liten grupp kvinnor, säger Karin Pettersson.
Själv tror jag att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer är nödvändigt. Det kommer inte att dramatiskt öka antalet hemfödslar utan istället göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Men det här visar på att en fortsatt kris inom förlossningsvården kan komma att dramatiskt öka antalet som istället väljer att föda hemma.
I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!
Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.
Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.
Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:
Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.
Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en bra struktur och organisering runt förlossninsgvården – som främjar detta.
Plötsligt poppar det upp krönikor om trygga föderum åt alla lite varstans. Idag i Expressen går det att läsa Jenny Strömstedts krönika! Hon avslutar sin kolumn med att konstatera:
När allt kommer omkring så är varje barn som föds sina föräldrars prins, eller prinsessa.
Ja så är det. Och det är rörande för när det kommer till riktiga prinsess och prinsfödslar, när våra kungligheter får barn – ja då vet alla inblandade vad som är den bästa vården. Nästan. Och skattebetalarnas pengar landar för en gångs skull alldeles precis där de hör hemma. Då är det inte tu tal om extra förlossningsplatser först år 2021, eller att det behöver utbildas fler barnmorskor till samma krassa verklighet. Då går det fort att ordna ett fint och tryggt arrangemang. Här och nu. En barnmorska som prinsessan hinner lära känna under graviditeten, där det byggs upp en tillit och ett förtroende. En utvald läkare blandas också in. Sedan är de som senare ska vara med på födseln jour under de veckor som den planerade födseln beräknas äga rum. Prinsessorna får sitt eget caseload. En barnmorska som finns ett telefonsamtal bort. Tryggare kan ingen vara.
Under födseln är både barnmorskan och läkaren närvarande i förlossningsrummet där de ger ett kontinuerligt stöd. Barnmorskan har ingen annan födande att koncentrera sig på utan kan gå upp i skeendet, vara i ett här och nu, precis på det sätt som födandet förtjänar. Även om det inte är obligat att ha en läkare med i föderummet när ett förlossningsförlopp är helt normalt och utan komplikationer, tvärtom så behövs det sällan – men självklart skulle jag tacka ja om jag var läkare och blev inbjuden till en prinsessfödsel! Man kan väl knappast ha det trevligare på jobbet, tänk att tillsammans med en barnmorska få stötta en kunglig som föder helt okomplicerat.
Nu kan man ju hävda att detta är ett givet säkerhetsarrangemang med tanke på kungligheternas utsatta position men jag vill påstå att det inte är hela sanningen. Föräldrarna till blivande prins och prinsessor ska få den bästa vård vi kan uppbringa. En egen barnmorska. En säker förlossningsplats och en barnmorska som de har hunnit lära känna innan – som sedan kan vara närvarande under hela födseln! Det är SÅ bra.
Tidigare i veckan skrev Alice Teodorescu i GP om Juli året om i svensk förlossningsvård. Jag är så glad för alla som skriver på sina ledarsidor och i sina kolumner om behovet av fler trygga föderum. Jag är också glad för de goda exempel på bra vård som finns i Sverige. Där vården faktiskt blir så perfekt och bra som alla födande förtjänar.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
