Stöd, förlossning och profylaxkurs

Hur kan vi hjälpas åt att skydda amningen? Om stöd i samband med amning.

Foto: Lovisa Engblom

Det är samhället och vårdens uppgift att erbjuda föräldrar som vill amma det stöd de behöver för att kunna göra det. Först och främst så är det viktigt att föräldrar ges möjlighet till att göra ett informerat val. Amma eller inte? Bra att veta är att det finns väldokumenterade hälsofördelar med amning, även i höginkomstländer. Det är alltså inte enbart i låginkomstländer där vattnet kan vara smutsigt som det kan vara en god idé att amma. Amning minskar risken för diarré, infektioner hos barnet och plötslig spädbarnsdöd. För kvinnan som ammar minskar risken för bröstcancer, livmodercancer, äggstockscancer, hjärtkärlsjukdom och diabetes typ 2. Eftersom amning har betydelse för folkhälsan så är WHO:s rekommendation att amma och ge enbart bröstmjölk under barnets första sex månader och sedan fortsätta med annan mat och amning upp till två års ålder eller längre.

Vikten av ett professionellt stöd i samband med amningsstart!

För den som önskar amma sitt barn är det viktigt med kunskap om amning innan amningsstart, och sedan ett professionellt stöd i samband med amningsstart och tiden därefter. Det är inte alltid så lätt att etablera en amning och det kan ta flera veckor innan det känns som att amningen ”sitter”. Att få in rutinen med flaskmatning kräver också kunskap och stöttning – en flaskmatningsrelation ska då etableras med barnet. Precis som amningsrelationen. Men kroppen behöver då inte ställa om till att producera bröstmjölk med allt vad det innebär. Ersättning finns att köpa och värma och praktiska nappflaskor finns i olika varianter.

De allra flesta gravida kvinnor är positiva till att amma och majoriteten önskar följa WHO:s rekommendation om att amma helt det första halvåret.  Därför är det lite av ett misslyckande för vården och samhället att helamningen långsamt har minskat mellan år 2004 – 2014. Idag är det enbart 14,6% av barnen som ammas helt vid 6 månaders ålder.

  • Vid en vecka ammar 77,8%.
  • Vid 2 månader ammar 63,4%.
  • Vid 4 månader ammar 51,2%.

Och vid 6 månader är siffran alltså nere på 14,6%. Varför ser det ut såhär?

Om att bidra med rätt kunskap om amning och finnas tillhands för stöttning och rådgivning när det behövs

Det kan vara viktigt att poängtera att en del inte bör amma sina barn på grund av till exempel en viss medicinering. Det är inte heller alltid så enkelt att amma! Beslutet att avbryta en problemfylld amning är helt och hållet upp till individen. Ingen annan kan säga när det är rätt eller fel för en enskild att ge upp försöken att få amningen att fungera. I Sverige har vi goda möjligheter att föda upp barn på ersättning, just eftersom vi har tillgång till den kunskap som behövs, bra ersättningsprodukter och rent vatten. Problemet är alltså inte att en del väljer att flaskmata med bröstmjölksersättning istället för att amma.

Problemet är när vi inom vården inte bidrar med rätt kunskap om amning, inte finns till hands för stöttning och rådgivning när problem uppstår och när vi ger ersättning till ett barn på godtycklig grund – även när föräldrarna egentligen vill att barnet ska amma. När vi helt enkelt förstör förutsättningarna för en lyckad amningsstart! Och sedan står handfallna när det behövs hjälp och kunskap från vår sida för att föräldrarna ska kunna upprätthålla en fin amningsrelation till barnet. Relationer är komplexa och det gäller i hög grad även amningsrelationen.

Enkla saker som hjälper amningen på traven:

  • De första timmarna i barnets liv är viktiga! Separation av mor och barn bör därför alltid undvikas.
  • Oavbruten hud mot hud direkt efter födseln ökar barnets välbefinnande och minskar stress. Det stabiliserar även barnets blodsocker, lugnar och hjälper barnet att snabbt hitta bröstet och börja suga.
  • Amning inom de allra första timmarna efter födseln har visat sig öka förekomsten av helamning de första 6 månaderna, och även mammans tillit till amningen. Det ökar också mjölkmängden och minskar amningsproblem samt bröstkomplikationer.

 

 

 

 

 

Kontinuitet – en modell för Sverige?

Jourklockan ringer!

På Karolinska Huddinge kommer ett tvåårigt caseloadprojekt att starta till hösten. Rekryteringen av barnmorskor till projektet pågår nu för fullt och det är så spännande. Hur kommer det att gå? Jo, det kommer att gå bra. Det tar nog ett tag innan formen för det hela sätter sig, men så är det alltid när något nytt implementeras. Ingenting sker i ett vakuum utan i ett sammanhang och vi vet att förlossningsvården i Stockholm är ansträngd med en kronisk brist på förlossningsplatser.

Nya frågor poppar upp med anledning av projektet. Vill barnmorskor verkligen arbeta såhär? Finns det barnmorskor som vill ha både mödravård, jour i hemmet och sedan följa de gravida kvinnorna hela vägen, både under själva förlossningen och den första tiden efter? Jag tror att svaret är ja.

På barnmorskekonferensen berättade forskaren Helen Haines om sin studie av en caseloadmodell i Australien.

Barnmorskorna har tagit hand om och följt över 3000 kvinnor från 1998 och fram till nu. Vad visade studien? Jo, att vården i en caseloadmodell är precis lika säker som konventionell vård. Nöjdheten hos barnmorskorna som arbetade inom caseloadmodellen var påtaglig.

” The caseload midwives attribute sustainability of the program to the enjoyment of flexibility in their working environment, to establishing trust among themselves, the women they care for and with the obstreticians.”

Barnmorskor som arbetar heltid i den här modellen hinner ta hand om ungefär 40 kvinnor per år, eller 4 kvinnor i månaden. Det går även att arbeta deltid i samma modell. Risken för utbrändhet verkar vara lägre för barnmorskor som arbetar med caseload jämfört med barnmorskor som arbetar inom mer konventionella vårdformer.

 

 

 

Barnmorskekonferens Reproduktiv hälsa 2018!

Professor Christine Rubertsson

Professor Christine Rubertsson och med dr vet Kristin Svensson  invigningstalade på konferensen igår förmiddag under parollen Amning, igår, idag och i morgon. Vi fick följa med på en fantastisk exposé över amningens historia. För trots att WHO rekommenderar exklusiv amning i sex månader så ammar endast 15 % av alla nyfödda i Sverige exklusivt idag vid just 6 månaders ålder. Hur har det kunnat bli så? Föreläsarna berättade om det stora men högst ovetenskapliga experimentet inom vården, nämligen: reglerad amning. Mat var fjärde timme. Vi fick se bilder på barn som låg på rad, skilda från sina föräldrar, och som togs om hand av barnsköterskor på barnsalar. Var fjärde timme rullades de in till sina längtande mammor. Dags att amma! Mödrarna kunde urskilja sitt eget barns skrik, trots att de låg åtskilda från varann. Hu vilken ångest. Såhär skrev en ledande expert i barnhälsovård år 1944:

Under de första 6 levnadveckorna har det späda barnet ej behov av mer sällskap, än vad de får vid skötningarna och digivningen.

Efter 6 veckors ålder kan ytterligare 5 minuters underhållning vara lämpligt.

Christine och Kristin slog även fast att det är fysiologiskt att producera bröstmjölk och något kulturellt att amma. Idag ser det väldigt olika ut på BB-avdelningar runtom i landet, hur många barn som  ammas och/ eller tillmatas med bröstmjölksersättning under de första levnadsygnen. Det verkar som om siffrorna för tillmatning skiljer sig åt godtyckligt mycket. Vad kan vi göra åt det? Jo förutom medvetenhet och kunskap, säker och oavbruten hud mot hud. Tidig amning – redan den första timmen efter födseln! Och det alldeles oavsett förlossningssätt.

För mig personligen har det varit två helt fantastiska dagar. Späckade med roliga och intressanta föreläsningar och så många underbara kollegor att samtala, skratta, nätverka och bonda med. Flera mycket kära återseenden. Eftersom jag har arbetat både i Uppsala och Stockholm så har jag nu ett stort nätverk av kollegor – och det är viktigt att ses emellanåt! Hålla samtalet levande.

Hanna, jag och Hanna

Något som jag uppskattar beyond words är att träffa kollegor som jag aldrig tidigare har träffat men som redan ”känner mig” genom den här bloggen. Det är mäktigt. Jag och Hanna fick en liten pratstund med Hanna Morian som är barnmorska och huvudhandledare för studenter på Umeå förlossning.

På kvällen igår var det festmiddag på Solliden Skansen. Det var en varm men härligt uppsluppen fest – 400 barnmorskor som satt och svettades ikapp. Min Hanna storknade lite av värmen och sorlet och vi fick bege oss hem innan festen var slut. Vilken tur att lyan i Hornstull väntade på oss!

Såhär glad blir man av att träffa Eva Nordlund!

Nu, sen eftermiddag dag två på konferensen (sista dagen) och vi har nyss promenerat hemåt, jag sitter och skriver här i Hornstull medan Hanna sover sin eftermiddagstupplur bredvid. Dagen idag har varit lika späckad och helt, helt underbar. Många intryck att smälta och så många intressanta uppslag till blogginlägg att jag inte vet i vilken ände jag ska börja! Bloggsommaren är räddad med andra ord. Jag har köpt några nya böcker och lyckades även få tag på den här snygga (men lite bjärta) barnmorsketröjan innan den sålde slut. Tack Ia!

Ia Jeppson i snyggaste tischan!

 

Sist. Ett stort, stort tack till det svenska barnmorskeförbundet! Ni anordnade just en fantastisk konferens som jag inte ångrar en minut av. Men nu är det dags att åka hem till Uppsala med den  här konferensbebisen. Vi har ju en familj som väntar på oss därhemma.

Identification and Treatment of Women with a fear of birth: Elin Ternströms avhandling

Elin Ternström

Jag publicerade ett foto av Elin Ternström på mitt instagramkonto med texten:

Så stolt över Elin som har lämnat in sin avhandling och snart disputerar på ett otroligt viktigt ämne! Förlossningsrädsla.

Reaktionerna från mina följare var omedelbara. Många av er efterfrågade möjligheten att få ta del av Elin Ternströms forskning och därför är jag så glad att idag kunna dela länken till avhandlingen i sin helhet här: Förlossningsrädsla fulltext diva.

Det finns en sammanfattning på svenska för den som vill, på sidan 65. Det kommer även en längre sammanfattning av avhandlingen och de studier som gjorts för er som vill läsa här på bloggen! Jag kan avslöja att det är en stark (välgjord) och välskriven avhandling. Elin och hennes kollega var med i ett stort reportage i DN nyss  just med anledning av denna forskning.

 

Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 

Minne som en guldfisk

Patientsäkerhet blev ett begrepp i Sverige på 30-talet i efterdyningarna av en skandal; fyra patienter som dog på Maria sjukhus i Stockholm när en anställd förväxlade rengöringsmedel med lokalbedövning. Lagen om lex Maria antogs. Nu har läkaren Jonas Wrigstad skrivit en spännande avhandling med titeln The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system.

Vårdskador kallas de skador som uppkommer som en direkt konsekvens av vården. Jonas ville undersöka närmare på vilket sätt vi som arbetar inom vården drar lärdom av alla de rapporterade brister som kommer in i form av avvikelsehanteringar.  Vad förändras och vad blir det kollektiva minnet – själva lärandet – efter att en vårdskada uppstått?

Avhandlingens huvudsakliga fokus var att undersöka hur vårdskador utreds, hur hälso- och sjukvårdssystemet lär sig av utredningarna samt hur lärandet sedan sprids vidare! Det som är nydanande och intressant med de här resultaten är att det verkar finnas påtagliga brister i spridandet och lärandet efter avvikelser. Trots utredningar som kommer fram till liknande resultat verkar vi kunna göra om samma fel igen och igen.  Det har blivit lite av ett självsnurrande hjul med samma typ av utredningar som kommer fram till samma typ av slutsatser. Att handlägga och avsluta ett ärende effektivt har blivit ett mål i sig. Såhär beskriver Jonas Wrigstad själv fenomenet:

 

Den övergripande slutsats, som kan dras från denna avhandling är att hela avvikelserapporteringssystemets sätt att fungera är en del av ett paradigm med en historisk förankring där genomförande av utredning blir viktigare än utredningsresultat.

I utredningarna finner man ofta de bakomliggande orsakerna till skadan i nära anslutning till där de inträffade, varpå lösningen ofta blir väldigt lokalt förankrad i rum och tid. Några exempel: Frågan om det är rimligt att en sjuksköterska har ensamt ansvar för 25 patienter på natten – eller om en barnmorska  verkligen ska ha två födande samtidigt  – ställs sällan i dessa utredningar. Eftersom de kräver lösningar som ligger på en övergripande organisatorisk nivå. Istället fokuseras  det ofta på individerna som var med, kommunikationen mellan dessa; och resultatet blir inte sällan författande av nya lokala pm och riktlinjer på just det sjukhus där skadan inträffade.

 

 

En god, kvalificerad omvårdnad spelar roll!

Äpplen och päron, same same but different

Jag läser i DN att  9000 personer står i kö till operation på Karolinska. Orsaken är framförallt svårigheten att rekrytera sjuksköterskor och då särskilt specialistsjuksköterskor. Jag läser även att försöken med sjuksköterskelösa avdelningar  har gått i stå och nu läggs ner på många håll i landet. Orsaken: det blev ett sämre utfall och innebar merjobb för sjuksköterskorna på de andra avdelningarna eftersom de sjuksköterskelösa avdelningarna behövde sjuksköterskehjälp! Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta.

Att bedriva experimentella studier med omvårdnad är helt okej, det är bara att tuta och köra så länge man tror att det finns pengar att spara. Trots att det kan vara livsfarligt. Forskning visar nämligen att med färre sjuksköterskor ökar mortalitet, sjukhusrelaterade infektioner och återinskrivningar medan  patienternas nöjdhet minskar. Professor Linda Aiken som har studerat detta har i sin mest uppmärksammade studie lyckats påvisa att för varje extra patient inom kirurgi som en sjuksköterska ansvarar för ökar mortaliteten med 7 procent. Det borde få vem som helst att backa från att utföra studier på sjuksköterskelösa avdelningar.

Jag citerar ur en artikel i tidningen Vårdfokus:

 I Sverige sker ett paradigmskifte i synen på vårdpersonal på akutsjukhusen. Tidigare årtionden var strävan mot en så hög andel sjuksköterskor som möjligt, med hög nivå på den samlade kompetensen. Då förlorade många undersköterskor och vårdbiträden sina jobb, och sjuksköterskorna fick börja utföra även enklare arbetsuppgifter.

Nu talar politiker och vårdmakthavare — från regeringen och landstingen — om att använda lägre utbildad vårdpersonal mer. De ska ges möjlighet att arbeta ”på toppen av sin kompetens”. Reell kompetens uppvärderas medan formell kompetens, vilket oftast betyder att vara legitimerad, inte längre är ett lokalt krav för vissa arbetsuppgifter.

Men Linda Aikens världsberömda forskning talar emot den utvecklingen. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är asso­cierad med ökad risk för patienterna att dö med 11 procent.

Samma forskning visar att man inte heller sparar pengar på de sjuksköterskelösa avdelningarna. Vi har under  sommaren hört både läkare och politiker tala om att anställa fler assistenter och undersköterskor för att  (i teorin) avlasta för sjuksköterskor – och barnmorskor – så att de ska ”slippa” utföra mindre kvalificerade uppgifter och på så sätt räcka till för fler. Men en sjuksköterska eller en barnmorska räcker uppenbarligen inte till för fler bara för att man anställer fler assistenter/undersköterskor eller vårdbiträden. Det är vad denna forskning visar.

Jag bifogar länkar till några av studierna här:

Nursing skill mix in European hospitals.

The Lancet: Staffing and education of nurses and hospital mortality.

 

 

 

 

 

 

Det obstetriska dilemmat

Jag har precis börjat läsa en så fantastisk bok, det är ”Onaturlig födelse” av Tove Paulsson Holmberg – en ny avhandling i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hon har studerat obstetriska manualer som är författade av den svenska förlossningsläkaren Johan von Hoorn som levde år 1662-1724. Såhär beskriver Tove sin egen avhandling:

Barnafödandets kultur i Sverige  vid sekelskiftet 1700 var liksom kulturen i sin helhet djupt präglad av dödens starka och obevekliga närvaro. Lidande och död i samband med förlossningen beskrevs som ett livsvillkor bortom mänsklig kontroll. Avhandlingens syfte är att undersöka hur läkarrollen tar form i en sådan kontext och belysa vilka argument om medicinskt ansvar som kunde formuleras och framföras under dessa förutsättningar.

I ett större perspektiv kan denna undersökning ses som ett bidrag till förståelsen av den långsamma historiska process som gradvis ledde till att obstetrisk risk kom att betraktas som oacceptabel och att död i samband med barnafödande inte längre kunde beskrivas som ett naturligt och förväntat fenomen – en förändrad förväntningshorisont, där liknelsen mellan livets början och dess slut, porten in och ut ur livet, skulle försvagas och förminskas.”

Det är befriande att läsa en avhandling om obstetrik och barnmorskekonst inom humaniora. För vi kan inte förstå all utveckling inom den här disciplinen genom att enbart titta på medicinska studier. Författaren beskriver hur förlossningshjälp är ett grundläggande mänskligt behov – till skillnad från andra primater – och resonerar kring det evolutionära dilemmat med stor hjärna och en upprätt gång som sätter en gräns för det kvinnliga bäckenets vidd. Vi barnmorskor och förlossninsgläkare vet ju hur svårt det kan vara när någon av barnets rotationer på sin väg ut genom bäckenet blir fel. Förutsättningarna för en vaginal förlossning förändras radikalt beroende på hur barnet bjuder sig. Ja det finns gott om obstetriska dilemman!

På måndag kommer min käre bror Josef hit på kvällen, han är min bloggsupport, och vi ska gå igenom min blogg och förbättra/uppdatera vissa funktioner. Ni som läser – kom gärna med förslag på hur bloggen kan bli mer användarvänlig! Och idag kan ni läsa om min systers roman Gudarna som ska bli långfilm av Ahang Bashi i Uppsala Nya Tidning.

Jag bjuder på en bild från releasefesten för boken Gudarna, då min dotter utbrast:” Mamma du ser ut som en kulturtant!”

Två kultursystrar

 

 

 

En studie om vattenfödslar i Sverige!

 

Äntligen har vi en färsk svensk studie om vattenfödslar att dra lärdom av! Det är Hanna Ulfsdottir et al (2017) som har studerat-

Waterbirth in Sweden – a comparative study!

306 vattenfödslar i Sverige jämfördes med 306 spontana vaginala födslar som inte ägde rum i vatten. Kvinnor som födde i vatten löpte en minskad risk för andra gradens bristning, hade kortare förlossningar och färre interventioner än kvinnorna i jämförelsegruppen. Man såg ingen skillnad i apgar-poäng eller behov av vård på neonatalavdelning hos barnen till kvinnorna i de två grupperna. Däremot fick tre av barnen i vattengruppen en navelsträngsruptur vilket innebär att navelsträngen går av när barnet lyfts upp ur vattnet. Det är sällan en allvarlig komplikation men barnmorskor som bistår vid vattenfödslar bör ändå vara medvetna om den risken. Kvinnorna i vattengruppen gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse!

Detta är ännu en observationsstudie som visar det vi redan visste – nämligen att det inte är farligt för friska kvinnor med normala förlossningsförlopp att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vatten. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt.

Forskning och fakta om hemförlossningar

Att behöva kliva ur sin comfort zone mitt under födseln

Ibland behöver en planerad hemfödsel avslutas på sjukhus. Den vanligaste anledningen är att förlossningen inte går framåt på ett bra sätt och på sjukhuset kan man då hjälpa till med ett värkstimulerande dropp. Så länge mor och barn mår bra är det ju inte bråttom in till sjukhuset och man kan överföra i lugn och ro. Akuta ambulanstransporter till sjukhus är lyckligtvis sällsynta, även om de förekommer! Ändå kan det  ibland upplevas som lite av ett misslyckande, särskilt för den födande kvinnan som planerat och sett fram emot att få föda hemma. Men det finns tillfällen då det upplevs som en lättnad när förslaget om att åka in till sjukhuset kommer upp. Särskilt om det har känts trögt och som om det inte ”händer något”. Även den mest entusiastiska kan ju bli trött.

Därför var det intressant att läsa den här studien Birthplace in Australia: Processes and interactions during the intrapartum transfer of women from planned homebirth to hospital i midwiferyjournal.com

Forskarna har studerat själva processen vid överföringen från hemmet till sjukhuset mitt under pågående födsel. Syftet var att undersöka kvinnans, barnmorskornas och förlossningsläkarens upplevelse av överföringen. För att göra detta har man använt sig av en forskningsmetod som kallas för Grounded theory. Det är en kvalitativ ansats, ett sätt att studera verkligheten genom att iaktta till exempel ett skeende eller en process. 36 personer (födande, barnmorskor och läkare)  som hade varit med vid en konvertering av hemfödsel till en sjukhusfödsel intervjuades.

För den födande kvinnan: Att behöva förflyttas till sjukhus var att behöva ryckas upp ur sin comfort zone, både fysiskt och psykiskt!  Ett visst mått av osäkerhet infann sig med nya förväntningar på vad förlossningen skulle komma att innebära. Förtroendet och tilliten mellan kvinnan och hennes hembarnmorska var avgörande för känslan av trygghet och välbefinnande – även på sjukhuset. Men barnmorskan och läkaren som tog emot på sjukhuset – de var också tvungna att kliva ur sina bekvämlighetszoner! Jag citerar:

This was due to the challenges of converging with others who possessed conflicting paradigms of safety and risk in birth that were at odds with their own, and adapting to different routines, roles and responsibilities. These differences were derived from diverse professional, social and personal influences and often manifested in stereotyping behaviours and ‘us and them’ dynamics.

Och här något mycket viktigt:

When midwife-woman partnerships were respected as an inclusive part of women’s care, collaboration ensued, conflict was ameliorated, and smooth transfers could be celebrated as successes of the maternity care system.

Jag tycker det är av största vikt att vi inte ser på konverteringar till sjukhus som misslyckade hemfödslar. Tvärtom, en smidig konvertering av den planerade hemfödseln borde tas som intäkt för att systemet faktiskt fungerar som det är tänkt!

Sjukhusbrickan!