Kategori: Förlossningsvård

Vi föds och vi dör

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Vi har medicinska resultat i världsklass. Ja, det är få kvinnor och barn som behöver dö i samband med graviditet och förlossning i Sverige idag och det är naturligtvis helt fantastiskt! Hur kan det då komma sig att så många kvinnor, män och barnmorskor under de senaste åren har protesterat alltmer högljutt över en förlossningsvård i kris? Många får inte ihop det här. Men det är egentligen ganska enkelt. Det beror på det faktum att födandet inte enbart är en kroppslig händelse och att vi i Sverige har varit dåliga på att erkänna födandet som den psykologiska händelse det också är. Att behöva känna sig rädd, övergiven, stressad och lämnad ensam under en födsel har på något sätt varit okej – så länge mor och barn klarar sig kroppsligt oskadda därifrån.  Få av oss skulle förneka att döden är något mer än bara en kroppslig händelse. Döden erkänner vi som den existensiella händelse det också är. Därför prioriterar vi gärna en god omvårdnad vid livets slutskede.

Emma Philipsson har publicerat en mycket tänkvärd text  på sin blogg som är skriven av Malin Wallismo och som handlar om just det här. Ta er tid och läs den! Det är den värd.

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Lämna en kommentar

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

Kroppen reagerar på våra känslor

Lämna en kommentar

P4: Signe Jansson släppte föderskan fri

”Kropp och själ är ett. Kroppen reagerar på våra känslor.”

När jag lyssnar på Sveriges Radio om barnmorskan Signe Jansson så blir jag varm inombords, ja jag känner mig besläktad med henne. På ett sätt är det konstigt att vi inte har kommit längre inom förlossningsvården. Kvinnor behöver tack och lov inte ligga fastspända i benstöd under födseln – med skynken som skymmer vad läkare och barnmorska gör. Partnern ses som självklar i förlossningsrummet. Men fortfarande kan man revolutionera och gå i bräschen för, ja vara pionjär på upprätta förlossningsställningar, kontinuerligt stöd och hemfödslar. Helt enkelt stå upp för en högre grad av självbestämmande för födande kvinnor. Det borde vara en självklarhet idag. Men vi går faktiskt inte från klarhet till klarhet. Vården av våra födande är långtifrån så individualiserad och personcentrerad som vi gärna vill tro! Ja att den är medicinskt mycket säker – det vet vi.

Signe Jansson, Ulla Waldenström och Gudrun Abascal är barnmorskor som alla har gjort stort avtryck på förlossningsvården i Sverige och som har varit pionjärer på sina olika sätt. Men vi behöver enträget fortsätta att arbeta för en mänskligare förlossningsvård  – jag vet nämligen att saker som vi tar för givet idag och tror är självklara kan falla i glömska. Även till synes små saker spelar roll. Miljön och människorna runt den födande är viktig för utgången av födseln. När rädslan för att göra fel blir större än viljan att göra rätt inom vården så kan det bli riktigt tokigt. Om vi signalerar till födande kvinnor att det mesta är farligt, som att föda i vatten, föda upprätt – ja att föda överhuvudtaget, då går vi in och styr saker i en riktning, nästan utan att märka att vi gör det. För vad vi signalerar och vad vi står upp för – ibland glömmer vi att det kan spela en avgörande roll.

Förlossning i farkost

Lämna en kommentar

Nej, jag skulle verkligen inte vilja ha en två timmars bilfärd framför mig när förlossningen väl sätter igång. De 10 minuter det tar för mig att åka in till sjukhuset har varit lika vedervärdiga varje gång. Att behöva slå ner lägret man precis har fixat till hemma, tömma ur badkaret, släcka värmeljusen, låta den kalla blöta handduken få ligga och droppa på badkarskanten, skjutsa undan kräkhinken och försöka få på sig de där praktiska och uttänjda mammabyxorna en sista gång. Krypa in i bilen och blunda när färden väl börjar – ett försök att få fatt på den där koncentrationen man ansträngt sig för att uppbåda. Känna varje gupp på vägen genom hela kroppen när värkarna kommer, eldbältet som blir närapå outhärdligt på det där hårda bilsätet. Hur svårt det är att inte låta paniken ta över. Att vara i en kropp i ett förlossningsarbete i en farkost – nej tack.

Jag glömmer aldrig natten då ett av mina syskon skulle födas, det var smällkall vinternatt och bilen ville inte starta. Min mamma hann tänka tanken att hon kanske skulle få föda i en kyrka längs vägen. Själv har jag kommit in för tidigt till förlossningen flera gånger just för att jag inte har stått ut med tanken på en bilfärd när det har blivit försent.

Rädslan för en lång bilfärd mitt under ett brinnande värkarbete är högst reell. Rädslan för att behöva föda i en bil är en adekvat och logisk rädsla. Sluta förminska den. Det lugnar inte blivande föräldrar att barn som föds i bil ofta är resultatet av ett okomplicerat och normalt förlossningsförlopp. På vissa låter det ungefär såhär; Förlossningskomplikationer som tillstöter i bil är ovanliga och så länge det finns ett löfte om att man möts upp av ambulans så ska ingen behöva gå och vara orolig i förskott. Det är barnsligt och bortskämt att klaga över en resa de flesta blivande mödrar behöver göra högst två gånger i livet. Förlossningsvården som de flesta trots allt kommer hinna fram till är av god kvalité eftersom den är centraliserad. Helt enkelt det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Särskilt för barnet. Så tänk på att en plågsam bilresa är för barnets bästa. För om barnet kommer ut och mår riktigt, riktigt dåligt så måste rätt barnläkarkompetens finnas på plats. Och det gör den därframme, två timmar bort.

Det här har blivit allt vanligare argument för att lägga ner små förlossningsenheter, ja som Sollefteå BB. Jag tycker att det är människovidriga argument. Ett systematiskt förminskande av framförallt gravida kvinnor. Sollefteå BB hade fin medicinsk statistik och kompetent personal på plats, de förlossningar som bedömdes vara högriskförlossningar hänvisades till större kliniker i ett tidigt skede av graviditeten. Erkänn att skälen till att lägga ner var ekonomiska och menade som en besparing – i efterhand har man med hjälp av vissa professioner  låtit påstå att en nedläggning i själva verket var det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. 

Men det bor människor på otillgängliga och glesbefolkade ställen här på jorden. I Sollefteå, på Åland eller på Gotland – och de har faktiskt rätt att föda sina barn precis som alla andra. Med  vård på rätt vårdnivå och professionell hjälp inom rimligt avstånd.  Att tvinga ut alla dessa kvinnor till långa bilfärder under sina födslar, emot deras egen och deras barnmorskors vilja, med beskäftiga argument om  barnets patientsäkerhet – det är helt enkelt inte riktigt klokt.

 

Normal Labour and Birth 2017

Lämna en kommentar


Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund

 

Händelser i vatten

3 kommentarer

”In Obstetrics waterbirth is considered dangerous and unacceptable but pharmaceutical pain relief is presented as being risk free.
Vaginal birth after cesarian and home birth are considered unacceptably risky, but amniocentesis is routine and considered safe.
It is a form of systemic gender bias against traditionally female practitioners (midwives) and female patients. Midwifery is virtually witchcraft, and obstetrics is beyond reproach.
Midwives and normal birth are guilty until proven innocent, and obstetric / pharmaceutical interventions are innocent even when proven guilty.”

Sagt av barnmorskan Heidi Dahlborg från Florida.

Jag har skrivit om det förut, det absurda i att till exempel vattenfödslar är förbjudna på de flesta förlossningskliniker i Sverige eftersom det verkar skrämmande.  Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier som bevisar att det är fullständigt harmlöst och ofarligt; att det finns mängder av observationsstudier världen runt och lång beprövad erfarenhet av att det är ofarligt för en frisk mor och ett friskt barn att föda eller födas i vatten spelar liksom ingen roll. För det handlar ju om vatten och inte om mediciner. Att barn kan födas i egna hinnor – ja i sitt eget intakta och ofta 9 månader långa vattenbad hör liksom inte hemma här. 

Däremot vet vi att medicinsk smärtlindring som epiduralblockad, pudendusblockad och paracervikalblockad kan ha direkta negativa effekter för mor och barn under en förlossning – ja  som bradykardi (att fosterljuden går ner), sekundär värksvaghet, förlängt förlossningsförlopp och sugklocka – ändå erbjuds det frikostigt och ofta utan större betänkligheter. 

Tro mig, jag tycker det är utmärkt att vi har medicinsk smärtlindring att tillgå i vår moderna förlossningsvård. Däremot anser jag det vara skandal att det ska vara så förbannat svårt att få fram badkar med vatten till födande kvinnor som vill och önskar bada under förlossningen – och vidare – om den födande har turen att råka hamna i ett bad och trivs där så är en födsel i vatten ofta absolut förbjudet. Medan en kvinna som bara viskar om en  epidural kan erbjudas detta snabbare än lustgasen hunnit lämna rummet.

Ett bad, några tända ljus och en närvarande barnmorska framställs ofta som en ohygglig lyx som de födande ska vara tacksamma över; på vissa förlossningskliniker finns bara ett badkar som ska räcka till sisådär 14 föderum. Men vad är det för dumheter? Ett mediokert badkar har de flesta hemma även i små och trånga lägenheter, många gravida har badat var och varannan kväll under graviditeten. Några värmeljus och lite tändstickor brukar inte heller vara så svårt att skaka fram. Och en närvarande barnmorska borde vara en självklarhet om det är en kvinna i förlossningsarbete som badar i badkaret.

En epidural däremot – det är faktiskt ganska lyxigt. Den kostar många tusenlappar varje gång och kan endast ges av en specialistutbildad narkosläkare som har utbildat sig i många år och tränat på ingreppet hundratals gånger. Den kräver kontinuerlig övervakning och tvärprofessionella team  – och det är garanterat inget som går att skaka fram hemma i lägenheten.

Hur har vi hamnat här? Det som nästan alla kan skaka fram hemma har blivit en lyx på sjukhus, medan det som ingen kan skaka fram i hemmet har kommit att bli basfödan på våra förlossningskliniker runtom i landet.

 

 

Ett viktigt poddavsnitt

Lämna en kommentar

Idag är en sådan där gråtmild och mulen dag. Jag har gått runt härhemma, försökt ta tag någonstans och jobba, rotat runt i min barnmorskeväska,  känt bebisen sparka, blivit trött  och vilat en stund. När jag vaknade från min tupplur satte jag på senaste avsnittet av förlossningspodden. Och vilket bra avsnitt! Jag lärde känna Eva Nordlund när vi blev kollegor på Södra BB. Att lyssna på Emmas och Evas konversation om förlossningsvårdens utveckling och historia i Sverige – de tar avstamp någon gång under det tidiga 1900-talet då förlossningarna flyttade från hemmen och in på sjukhus, och sedan hela långa vägen fram till barnmorskeupproret och stängningen av Södra BB på 2000-talet – ja det var en ren njutning. To me, it all makes sense. Maktstrukturerna som finns där och bestämmer hur vi ska föda, oh ja. Kvinnorna som står längst ner i hierarkin och ofta omyndigförklaras. Hur lätt det är att förlöjliga kvinnor som vill göra anspråk på sina förlossningar. Ja ni vet, de som satsar stort, går en kurs i Föda utan rädsla, kanske skriver långa förlossningsbrev, hyr in en doula eller rentav planerar för en fin hemfödsel.  Finns det något lättare än att skratta åt eller göra sig löjlig på deras bekostnad? Nej.

Och alla ni som har undrat hur det var att föda eller jobba som barnmorska på Södra BB – lyssna!

 

 Här är en länk till avsnittet!

 

Barnmorskor tillåts sällan vara experter

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Mina barnmorskerelaterade blogginlägg, de som rör just sådana specifika saker där barnmorskor skulle kunna vara experter, om vi fick tillåtelse – de skjuter jag inte direkt från höften i hejdundrande åsiktsfyrverkeri. När jag skriver mina inlägg om vattenfödslar, hemfödslar, upprätta förlossningsställningar, eller mitt förr inlägg om det ovillkorade stödet – ja i botten ligger såklart min legitimation som barnmorska och erfarenhet av att ha bistått hundratals födslar som barnmorska på olika förlossningskliniker, både  mer centraliserade med många komplicerade födslar men också det småskaliga Södra BB. Där ligger även min erfarenhet av att ha följt med på födslar som doula och hembarnmorska. Jag har egen erfarenhet av vattenfödslar, kontinuerligt stöd och upprätta förlossningsställningar. Men jag har också ägnat ansenlig tid åt att gå igenom den forskning som finns på området. Det är viktigt. När jag uttalar mig inom dessa områden så känner jag därför att jag har en viss grund att stå på.

Självklart kan man tycka olika och även komma fram till olika slutsatser trots hyfsat liknande bakgrunder; ingenting är absolut och saker färgas beroende på var man själv kommer ifrån – ja vilken ingång till ämnet man har. Det har jag stor respekt för. En dynamisk diskussion berikar ett förbund, en yrkeskår; även om det behövs ett visst konsensus för att man tillsammans ska kunna driva frågor.

Men ibland blir jag paff över personer som inte alls har en bakgrund inom området, när de uttalar sig som tvärsäkra experter. Hanne Kjöller är en sådan person som ofta uttalar sig extremt tvärsäkert och som har gett sig in i debatten om förlossningsvården ett flertal gånger. Ofta handlar det om hennes påstående att det självklart är rätt att stänga igen alla mindre kliniker; att gnälla över en bilresa till  centraliserad förlossningsvård två timmar bort (som enligt hennes resonemang per automatik levererar högkvalitativ förlossningsvård åt alla på grund av sin storlek) är ett lyxproblem – ja det är bortskämt. Barnmorskor som försvarar de mindre klinikerna och kvinnors behov och rätt till nära vård vet aldrig vad de pratar om – de pratar i nattmössan.

Det mekaniska synsättet på förlossningsvården, att all vård blir bättre ju större kvantiteter som lyfts, att ju fler kvinnor en barnmorska har ”förlöst”, desto bättre –  det har sina begränsningar. Att centralisera hjärtkirurgi är en sak. Att centralisera all förlossningsvård en annan. En viss ödmjukhet inför att det är mer komplext vore på sin plats här. När jag kom till Södra BB hade jag varit på förlossningskliniker där jag fått öva ordentligt på förlossningar och jag var lycklig över att äntligen få koncentrera mig på ett förlossningsförlopp i taget. För då fick jag utrymme att lära mig annat som jag inte riktigt hunnit med innan; bland annat att öva upp en lyhördhet. Det fanns också tid till reflektion. Jag blev väldigt förundrad över att en kritik mot Södra BB var att vi barnmorskor hade för lite födslar och på så sätt borde kunna mindre än andra barnmorskor. Som om allt handlade om mängden och antalet. Jag hade ju födslar hela tiden, bara inte flera samtidigt!  Som barnmorska mådde jag bättre, jag orkade arbeta kvar inom förlossningsvården och fortsätta vara med på födslar. För många födslar på för lite tid brukar leda till att barnmorskor ger upp om förlossningsvården. Hemligheten med ett maratonlopp är ju att inte ta ut all kraft i början av loppet.

Det här med vattenfödslar är en annan sak. Vem bestämmer om kvinnor får föda i vatten eller inte? De barnmorskor som är experter på vattenfödslar får nämligen väldigt sällan bestämma. Oftast bestäms det av personer som själva aldrig bistått vid vattenfödslar och som egentligen inte har någon erfarenhet eller kunskap på området. Hur de värderar forskningsunderlaget väger ändå tyngre i egenskap av deras profession, auktoritet och plats i hierarkin. Barnmorskor som själva har lång erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar och därför besitter stor kunskap på området; hur de värderar forskningsunderlaget får sällan någon tyngd.

Kruxet med forskning är att den fort blir gammal. Så när ignorerad forskning har varit ignorerad ett tag går det alltid att hävda att den har blivit gammal och mossig – ja att det behövs ny forskning! Men det finns väldigt mycket bra forskning som redan är gjord.

Många undrar varför jag inte väljer att forska. Ja varför jag inte väljer att ägna min tid åt att forska ”på riktigt” istället. I botten ligger ofta en föreställning om att jag då ska kunna vara med och förändra ”på riktigt” – med ett annat mandat. Det är högst medvetet som jag själv har valt att inte ge mig in på det spåret. Jag har på olika sätt fått inblick i den akademiska världen ändå och vet att den på inget sätt är opartisk eller befriad från intriger, maktspel och hierarkier. Barnmorskeforskning och omvårdnadsforskning värderas inte särskilt högt i den akademiska världen. Det finns barnmorskor som har har klivit allra högst upp på stegen,  ja som har disputerat och kanske till och med blivit professorer. Min förhoppning är att de under min livstid också ska kunna få ett mandat att förändra på riktigt.

 

 

Frågor från auditoriet

3 kommentarer

Jag skrev om de tre presentationerna på SFOG-symposiet Kvinnors inflytande över sin vård inom obstetriken tidigare i veckan, sen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den avslutande paneldiskussionen där publiken fick ställa sina frågor. Men eftersom jag själv deltog och fick svara på en del frågor så blir det svårt för mig att återberätta med ett helikopterperspektiv. Jag minns framförallt vilka frågor jag fick och hur jag valde att svara på dem! Så det här blir nog mest en redogörelse för hur jag själv valde att svara på frågor från auditoriet. Ni som var med under symposiet – kommentera gärna! Men med det sagt, från mitt eget perspektiv; här kommer några reflektioner:

  • Elin Edéns presentation om att förutsätta samtycke eller inhämta samtycke var en ögonöppnare för många i publiken, den fick mycket positiv respons! Även en hel del frågor om hur det här kan översättas i praktiken och hur man som personal ska bära sig åt när kvinnor inte vill göra egna val.
  • Obstetriker Marie Blomberg fick svara på kommentaren ”Tillåter ni verkligen vattenfödslar i Linköping trots att Socialstyrelsen avråder från det?” En viss förvirring uppstod eftersom vi plötsligt fick ett tvärsäkert påstående om att Socialstyrelsen avråder från vattenfödslar i knät. Marie Blomberg svarade att det är ett alternativ för de kvinnor som önskar föda i vatten, när det finns barnmorskor som vill, med kunskap och erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar –  men att de får ha med sig en egen pool. Elin Edén ifrågasatte det tvärsäkra påståendet om att Socialstyrelsen avråder. Jag replikerade ungefär såhär:

Ett barn dog efter en vattenfödsel i Västerås på 90-talet och då gick Socialstyrelsen ut och avrådde från vattenfödslar. Efter en utredning kom man fram till att dödsfallet inte hade något med själva vattenfödseln att göra och tog bort den avrådan. Det finns mängder av observationsstudier världen runt (dock inte några randomiserade kontrollerade studier) som visar att det inte alls är farligt för en frisk mor och ett frisk barn där förlossningsförloppet är normalt – att föda i vatten. Idag erbjuder vi den medicinska smärtlindringen EDA, PDB och PCB frikostigt inom förlossningsvården trots att vi vet att de kan ha direkta eller indirekta negativa konsekvenser för barnet. Det borde vara självklart att erbjuda vatten som smärtlindring – och även vattenfödslar – som ett alternativ till mer medicinsk smärtlindring.

Foto: Lovisa Engblom

  • Moderator Karin Pettersson lät oss i tur och ordning svara på om vi ansåg att Sverige ska ha landstingsfinansierade hemfödslar för den minoritet kvinnor som önskar föda hemma, alltså bortsett från den eventuella ökning av kvinnor som nu vill föda hemma i förlossningskrisens spår. Vad jag minns så blev det till slut ett ja från oss alla tre, Marie Blomberg med reservationen att det då måste finnas barnmorskor som kan bistå jämt fördelat över landet. Min egen motivation löd såhär:

Idag har vi ett ojämlikt hemfödsellotteri, ett förtydligande inom området med nationella riktlinjer skulle inte dramatiskt öka antalet hemfödslar utan göra det till ett mer jämlikt och säkert alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Läkemedelsfrågan skulle då också behöva lösas.

Foto: Lovisa Engblom

  • En fråga handlade om huruvida kvinnor ska kunna ha möjlighet att välja ett planerat snitt utan medicinsk indikation. Jag minns det som om vi var rätt eniga om att vi ska ha en personcentrerad och individualiserad vård, det ska alltså vara möjligt att efter en individuell bedömning kunna få ett snitt utan medicinsk indikation. Själv ansåg jag att det är inget som ska ”säljas i kiosken”. Med det menar jag att det är inget som vi ska låta vara helt upp till kvinnor att själva besluta om, precis som vi inte säljer hemfödslar till kvinnor med komplicerade riskgraviditeter eftersom vi anser att det finns goda medicinska skäl att inte göra det. En viktig och spännande fråga som måste debatteras mer!

Foto: Lovisa Engblom

  • Flera läkare tyckte att det var svårt att i det allt mer högljudda mediebruset om en förlossningsvård i kris  få fatt på om det verkligen var kvinnors krav som hördes, eller om det egentligen handlar om barnmorskors krav! Och alla kunde inte känna igen sig i medias bild av en kris då de själva upplevt flera lugna pass på sina arbetsplatser. Här var det första gången som jag kände att jag blev trött. Jag vet därför inte om jag svarade så bra:

”Det är inte barnmorskor som har hittat på krisen i förlossningsvården! Det är en reell kris vi har – och barnmorskor började larma redan i början när vi såg trenden komma. Eftersom vi inte har fått något gehör och inte lyckats vända skeppet på alla dessa år så har det eskalerat och nått ett slags crescendo nu, ja blivit extra kraftfullt när kvinnor och brukarorganisationer också har gett sig in i debatten. Vi har alla ett ansvar för den här situationen som har uppstått. Jag har ett ansvar. Vi barnmorskor har ett ansvar. Läkare har ett ansvar.”

Jag minns inte hur jag svarade på om det är barnmorskors krav eller kvinnors krav som hörs men efter att ha hunnit fundera så tänker jag såhär: Kanske går barnmorskors krav om en bättre arbetsmiljö till viss del hand i hand med kvinnors krav på en bättre och tryggare vård i samband med barnafödande? Det kan nog vara svårt att urskilja helt vad som är vad i bruset eftersom de flätas samman – men varför skulle där finnas en inbyggd motsättning?

Jag tänker fundera vidare på den frågan!