Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.
Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:
”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”
Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.
Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken
Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.
Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?
Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.
Doulans och barnmorskans roll
Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:
”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”
Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:
Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.
Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?
Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.
Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.
En planerad hemfödsel med barnmorskor
En planerad hemförlossning med barnmorskor
Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:
Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
Avståndet till sjukhus
Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus
Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.
En ”oassisterad” hemförlossning
I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.
Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.
”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”
HannaH DaHLen
Referenser:
Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4
SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från:
Att föda ut ett barn är ett av kvinnokroppens största kraftprov. En livmoder kan bli trött efter ett långt värkarbete och därför är det fantastiskt att det idag finns hjälp att få när en förlossning blivit långdragen. Syntetiskt oxytocin som ges i blodet kan till exempel hjälpa en trött livmoder att orka med den sista biten av förlossningen. Det kan även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter en lång förlossning – så att det slutar blöda från såret som moderkakan just släppt från.
Men att så många kvinnor idag får höra att de är värksvaga när de i själva verket aldrig fått en chans att bli värkstarka – det är fel. Då handlar det om att vi har börjat problematisera kvinnokroppen när det i själva verket är omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala. Min barnmorskevän Liisa uttrycker det såhär:
Primär värksvaghet = en signal på att det är något i grunden fel på denna kropp….. skönt att det nu börjar erkännas att det var måttstocken det var fel på. Med för högt satta eller orimliga förväntningar blir det många som inte lever upp till dessa. Men också viktigt att föderskor får möjlighet att bli precis så värkstarka som de kan bli. Vi måste minska på ”störfaktorerna” (som i en medikaliserad och riskfokuserad vård blivit MÅNGA) och förstå att störandet i sig är den stora risken. Genom att inte störa kommer vi långt och adderar vi ännu fler friskfaktorer såsom goda kontinuerliga relationer, närvaro hos alla födande av trygg barnmorska som förstår balansen av görandet och varandet, använder ordens makt i placebons tjänst (bekräftar, uttrycker positiv förväntan om kroppens förmåga osv) så kommer vi märka att alla dessa ”värksvaga kvinnor” skapats i en suboptimal vårdapparat som inte förstått vilka nycklarna till födandets fysiologi och kraft är.
Den frågan borde vi ställa oss lite oftare. Sedan födslarna institutionaliserades och så gott som alla födande i Sverige hamnade innanför sjukhusets väggar (1940-talet) så har mödra och barnadödligheten fortsatt att sjunka. Men det innebär inte att sambandet sjukhus och säker förlossning är kausalt, vilket de flesta verkar tro helt oreflekterat. Att mödradödligheten har gått ner har däremot ett starkt samband med den moderna medicinens framväxt:
Mödravård (möjlighet att selektera ut kvinnor med behandlingskrävande sjukdom och riskfaktorer inför förlossningen)
Medicin för att stoppa blödning efteråt (uterotonica)
Blodtransfusioner
Antibiotika
Kejsarsnitt
Säkra aborter
Tillgång till intensivvård
Det innebär givetvis inte att alla födande kommer vara i behov av kejsarsnitt, intensivvård, antibiotika, blodtransfusion eller medicin för att stoppa blödning efteråt. Det är framförallt kvinnor med väl etablerade riskfaktorer inför förlossningen som har mycket att vinna på den moderna medicinens landvinningar. Men finns det några som har förlorat på att det medicinska risktänket har tagit över all vård av födande? Ja det verkar så.
Vård på rätt vårdnivå för födande
Att romantisera naturliga födslar och hävda att alla egentligen borde föda hemma är lika fel som att hävda att det är farligt för alla att föda hemma och alltid säkrast att föda på sjukhus. Båda utgångspunkterna (ytterligheterna) grundar sig i ideologi snarare än på hur verkligheten faktiskt ser ut.
Det här påståendet ligger närmare sanningen: En förlossning behöver inte äga rum på sjukhus för att vara säker. Att planera för en hemförlossning med barnmorskor är en variant för friska gravida som känner sig trygga hemma. Detta eftersom säkerhet under en förlossning inte är något konstant utan något som är villkorat och i hög grad beroende av vilka som befinner sig runt den födande kroppen. Forskning visar att hemfödslar med professionella barnmorskor som arbetar väl integrerat med den övriga vården (high- income countries med fungerande infrastruktur) faktiskt kan vara säkrare än sjukhusfödslar – framförallt för friska omföderskor. Detta eftersom det vid behov, alltså om komplikationer uppstår, alltid går att flytta en vårdnivå upp. På så sätt kan de som planerar att föda hemma få alla fördelar som en planerad hemfödsel innebär samtidigt som de inte går miste om något av de framsteg den moderna medicinens framväxt har inneburit. Att konvertera en planerad hemförlossning till en sjukhusförlossning bör därför aldrig betraktas som ett misslyckade utan snarare som att den födande flyttar en vårdnivå upp.
Kan en planerad hemförlossning innebära fördelar för vissa?
Vid en planerad hemfödsel undviks de institutionaliserade bromsarna helt. Det vill säga förflyttning under pågående födsel, okända ansikten och ny miljö. Oftast har den födande hunnit etablera en relation till de som ska vara med under förlossningen och det är bra för tryggheten och oxytocinet. Ordentligt med kroppseget oxytocin är viktigt under en vaginal förlossning eftersom det är vad som driver hela förlossningen framåt.
I den här översiktsartikeln som är publicerad i The Lancet har forskarna studerat den bästa forskningen som är gjord på området:
Kvinnorna i de väl integrerade vårdformerna som planerade att föda hemma jämfördes med de kvinnor som planerade att föda på sjukhus. Resultaten är slående! Kvinnorna som planerade för hemförlossning hade
40 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt
50 % mindre sannolikhet att födseln skulle behöva avslutas med en sugklocka
70 % mindre sannolikhet att få en epiduralbedövning
55 % mindre sannolikhet att få ett klipp i mellangården
40 % mindre sannolikhet att få en svår förlossningskada (tredje eller fjärde gradens skada)
60 % mindre sannolikhet att få värkstimulerande dropp under förlossningen
75 % mindre risk att få en infektion efter förlossningen
Omföderskorna som planerade att föda hemma hade 60% mindre chans/risk för att förlossningen skulle behöva avslutas med ett kejsarsnitt. Stor blödning efter förlossningen minskade med 40 % för samma grupp.
Jag citerar direkt ur översiktsartikeln:
No cases of maternal mortality were reported in either study group. Although it is well known that rare but serious events associated with birthing may occur regardless of setting, we saw no evidence of such events in our sample of nearly one million women. Findings were comparable for multiparous women and in settings where care was well-integrated, as well as less well-integrated, into the health care system.
The findings indicate that home birth is safe for low-risk women in settings where home birth care is well-integrated into the local health care system, and who begin labour with a plan to give birth at home.
Just det uttalandet stämmer väl överens med svenska barnmorskeförbundets ställningstagande i frågan: Policydokument Hemförlossning
Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.
I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.
Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.
Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar
Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt
Förstföderskor
Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
Vid en graviditetslängd över 42 veckor
Om barnet väger över 4000 gram
Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes
Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:
Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.
Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel
Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?
Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:
Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden. Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.
Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:
Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.
Sandra fick dropp efter epiduralen:
Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.
The rest and be thankful stage of labour
I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:
I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.
Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour.”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”
Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.
Såhär beskriver Natalie sin förlossning:
Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.
Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.
Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.
Sofia
Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.
Therese
Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med! Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar. Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.
Ida
Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.
Caroline
Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.
Nina
Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.
Emelie
Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.
Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.
Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?
Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.
Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze
Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.
Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra
Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.
Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra. Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna
Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.
Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.
Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmågaidag.
Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.
Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.
Malins berättelse
Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.
Idas berättelse
Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)
Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.
Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.
Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.
Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.
Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.
Att krysta på egna eller andras villkor
När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.
Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.
Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:
”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”
”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”
”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda
”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa
Att krysta spontant på egna impulser
Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.
Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!
”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”
Sara
Den blickan!
Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.
Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)
Forcerad krystning och levatorpress
Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:
Värksvaghet
Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
Utebliven progress
Om barnet visar tecken på att inte må bra
Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.
Här några röster om guidad eller forcerad krystning:
”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning.
Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.
”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg. Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina
”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia
”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.
Emelies femte förlossning
Nyfödd Ebbe
Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.
Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.
Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven.
Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.
Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går.
Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt!
Mys tredje förlossning
Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.
Lovisas andra förlossning
Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.
Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!
Lauries förlossningar
I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward.
When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward.
Vad får det lov att vara? En förlossning med eller utan smärtlindring? Vad enkelt det vore om födandet var som vilken blindtarmsoperation som helst, där man kunde op-planera enligt en viss rutin. Ibland är ju förlossningen mycket riktigt en operation och vid planerade kejsarfödslar så KAN man planera noggrant för smärtlindringen som oftast kommer i form av en bedövning i ryggen – en så kallad morfinspinal. Men när förlossningen startar spontant, det vill säga alldeles av sig själv, så ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Det finns definitivt medicinsk smärtlindring som kan lindra smärtupplevelsen under en vaginal förlossning betydligt. Jag tänker givetvis på epiduralen. Men det hela blir mer mångfacetterat under en vaginal förlossning just eftersom du som ska föda blir en aktör i dramat på ett helt annat sätt än vid en planerad operation. Tiden, platsen, rummet blir plötsligt också variabler att ta hänsyn till. Hemma, på sjukhuset, på VÄG till sjukhuset. Vem eller vilka har du runt dig? Hur ser din cirkel av stöd ut?
Därför kan det leda snett att liksom ”låtsas” att den vaginala förlossningen är som vilken operation som helst och op-planera som om den vore det. Det kan skapa en illusion av trygghet. Att bli lovad en viss smärtlindring på pappret känns förmodligen tryggt i stunden, om det är vad du önskar, och oftast går det jättebra! Men det kan bli till en rejäl besvikelse om det inte går att ordna allt enligt kontraktet när tiden, platsen, rummet och stödet blir variabler som ställer sig i vägen för den typ av smärtlindring du blivit lovad på pappret.
Så börja i rätt ände! Det är mitt bästa råd om du vill planera för smärtlindring inför en vaginal förlossning. Se inte smärtlindringen som det som kanske ska ”rädda” dig ifrån en eventuell rädsla inför att föda. Det finns nämligen ingen smärtlindring i världen som kan rädda dig från upplevelsen av att föda barn. Och det finns ingen smärtlindring som helt kan ta bort smärtan under eller efter en förlossning. Däremot finns det effektiv smärtlindring som kan dämpa din upplevelse av smärta och kanske göra förlossningen till något som blir mer hanterbart för dig.
Men hanterbarhet under en förlossning handlar definitivt inte bara om smärtlindring. Av alla födande som jag har stöttat genom åren så är känslan av sammanhang och hanterbarhet oftast inte alls kopplat till vilken typ av smärtlindring som används i födelserummet. De mest ”positiva” upplevelserna av födandet återfinns förvånansvärt ofta hos den grupp kvinnor som inte använt särskilt mycket smärtlindring alls. HUR kan det komma sig? Kanske beror det på att smärtupplevelsen under en förlossning inte är endimensionell. En kvinna som just har fött kan tindra med ögonen och berätta om sin helt fantastiska förlossning, samtidigt som hon understryker att det gjorde jätteont. För mig har det blivit uppenbart att smärtan i sig är en pusselbit bland andra, och att det inte behöver bli den huvudsakliga ingrediensen i upplevelsen av att föda barn.
Kroppens eget system för smärtlindring under en förlossning
Ingen kvinna föder helt utan smärtlindring. Kroppen har nämligen ett alldeles eget system för smärtlindring. Just den här komponenten talas det väldigt flyktigt och framförallt väldigt sällan om. Det kan bero på att vi saknar kunskap om kroppens eget hormonspel under en förlossning. Men lite vet vi iallafall. Vi vet till exempel att oxytocin är kroppens förlossningshormon och att ju mer kroppseget oxytocin, desto mer effektiva värkar. Snabba förlossningar är därför ofta väldigt säkra för både mor och barn. Långdragna och sega förlossningar där man behöver hjälpa till med mycket värkstimulerande dropp utifrån är inte riktigt lika säkra. Det är alltså smart att försöka fundera ut hur kroppens eget oxytocindropp fungerar under en förlossning!
För när kroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) så blir förlossningen lättare och du som föder får samtidigt en smärtlindrande och ångestdämpande effekt lite som en bonus. Eftersom livmodern är en muskel som får jobba hårt så frisätts även endorfin – kroppens egen opiat. Oxytocin och endorfin ihop dämpar smärtan som värkarna och barnets nedträngande ger upphov till.
Viktigt att veta om är att kontinuerligt stöd också minskar det generella behovet av smärtlindring under en förlossning. Det finns inget som har en så entydigt positiv effekt under en förlossning som stöd, och det kommer helt utan negativa bieffekter.
Värme och bad under hela förlossningen
Värme fungerar både smärtlindrande, avslappnande och ”tryggande” under en födsel. Det har inga biverkningar annat än att man kan bränna sig om man trycker något väldigt hett mot huden en längre stund. Om du badar varmt en längre stund så kan din och bebisens puls gå upp vilket är ofarligt, men för att inte riskera att bli överhettad är det bra att fylla på med dryck och låta vattnet hålla kroppstemperatur (37 grader). Värme runt kroppen kan man få på flera sätt.
Varma kuddar. Det finns olika varianter av varma kuddar som man kan köpa (tex vetekuddar, hot/ cold packs med en gel i) men det finns också ett busenkelt sätt att tillverka sina egna varma kuddar. Du blöter en liten handduk, stoppar in den i en plastpåse och värmer den i micron i ca 1,5 minut. Sen kan du stoppa in den i ett örngott och lägga mot smärtan. När den har svalnat efter ett tag är det bara att värma om!
Dusch och bad. En varm duschstråle mot smärtan under värk kan vara väldigt skönt. Men om du sänker ner hela kroppen i ett bad får du maximal smärtlindrande och avslappnande effekt av värmen. Bad är otroligt användbart under en förlossning! Gör inte misstaget att tro att bad bara är en förrätt på buffén, nej bad kan vara både förrätt och huvudrätt under en förlossning. Värmen som badet ger bidrar förutom smärtlindring även med avspänning i kroppen, en avslappning som i sig främjar värkarbetet. Det ökar även blodgenomströmningen i livmodern som då kan jobba mer effektivt. Som en bonus upplever många kvinnor att de blir mer rörliga, ja nästan tyngdlösa i vattnet, samtidigt som det skärmar av och ger en egen privat sfär. Om du har ett badkar hemma – bingo – se till att använda det under latensfasen. Om du planerar för en hemförlossning så kanske du vill hyra en birthpool istället. Man behöver inte heller nöja sig med ETT bad under en förlossning utan det går ofta utmärkt att ta flera. Om du ska föda på sjukhus, se till att inventera de möjligheter till bad som finns där.
TENS under förlossningen
TENS står för transkutan, elektrisk nervstimulering. Själva TENSEN är en liten apparat som går på batteri som du använder ihop med ett par böjliga plattor (ytelektroder) som fästs på huden. Den svaga elektriska strömkretsen stimulerar sedan dina nervtrådar via huden. Det här är en metod som framförallt används som behandling vid långvarig smärta men den går att använda även vid ett värkarbete. Här citerar jag från läroboken om TENS inom obstetriken:
”Metoden bygger på grindteorin genom att den genom elektriska impulser ger nervsignaler i grova afferenter, som segmentellt hämmar de nociceptiva afferenternas signalöverföring i signalhornet.”
Kortfattat så är TENS ett sätt att höja smärttröskeln i området. Det tar alltså inte bort smärtan helt och hållet men kan göra det lättare för dig att uthärda den. Elektroderna ska sättas där du har ont! Det kan alltså vara både bak på ryggslutet eller framtill ner mot blygden. TENS kräver i regel lite träning innan man får koll på alla sladdar, plattor och exakt hur apparaten fungerar. Det går att hyra TENS under en kortare period. Själv har jag hyrt en TENSapparat under två av mina graviditeter och haft helt oumbärlig användning av den mot min ryggsmärta (faktiskt även mot mina gallkramper) under slutet av mina graviditeter. Om du blir en invand TENSARE så är det väldigt smidigt att ha som smärtlindring med sig på vägen in till förlossningen. De flesta förlossningsavdelningar har även TENS att låna ut. Det kan vara en bra smärtlindring att börja med om du till exempel blir igångsatt på sjukhuset och ska göra hela förlossningsarbetet på plats.
Akupunktur under förlossningen
Akupunktur
Jag trodde nog inte riktigt att akupunktur kunde ha någon effekt överhuvudtaget innan jag själv gick en kurs i obstetrisk akupunktur och lärde mig sätta akupunkturnålar. Sen dess har jag både gett akupunktur och fått behandlingar själv och jag kan intyga att akupunktur kan ha en mycket stark effekt på vissa personer. Det är inte helt klarlagt vad denna effekt beror på och akupunktur ger inte samma effekt hos alla. Men akupunktur är en väl beprövad kinesisk metod och betyder instick med tunna nålar på vissa akupunkturpunkter. Det finns nålar att sätta för alla möjliga krämpor och i förlossningssammanhang så ges det framförallt i smärtlindrande och avslappnande syfte. Bad och akupunktur ihop är ofta en riktig höjdare. Om du är nyfiken på denna metod, fråga din barnmorska om hen kan sätta några nålar! Ofta finns det någon barnmorska på förlossningen som kan. Men det ska inte ges om du har väldigt högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning.
Sterila kvaddlar
Sterila kvaddlar är sterilt vatten som sprutas in under huden där det gör ont. Det gör skitont i ungefär 20 sekunder när barnmorskan lägger kvaddlarna (ofta är man två som hjälps åt och lägger samtidigt) och det är ett sätt att liksom ”skrämma iväg” den andra smärtan för hjärnan. Det blir en liten minichock och du får ett eget endorfinpåslag som dämpar smärtan. Framförallt vid uttalad ryggsmärta under förlossningen kan det fungera jättebra. Effekten sitter i i ungefär 30-60 minuter och det går att lägga om kvaddlarna igen om du vill. De kommer inte med några andra biverkningar förutom det onda vid själv sticket.
Lustgas under förlossningen
Lustgasen, var ska jag börja? Lustgas kan vara en fantastisk smärtlindring, och det kan vara en katastrofal smärtlindring. Det slår lite blint hur lustgasen tar. Men lustgas är ett läkemedel som du tar i gasform och gasen består av dikväveoxid. Du får andas in gasen genom en mask. Hur hög dos du får går att styra, oftast får du börja prova på en låg nivå och sedan kan barnmorskan höja dosen successivt i några steg om den smärtlindrande effekten avtar. Lustgas tar inte bort hela smärtan men den bäddar in den i ett moln och de flesta blir mer avslappnade av lustgas. Lustgasen ger helt enkelt ett rus som vissa födande upplever hjälper bra mot smärtan. Andra blivande mammor kan få läskiga ”ut ur”- kroppen upplevelser och bli helt förvirrade av gasen. En del får med sig lite märkliga lustgasminnen från sina förlossningar. Lustgas kan även ge illamående och kräkningar och en del måste sluta använda lustgas av den anledningen.
En stor nackdel med lustgas är att det är ett läkemedel som är svårt att administrera och att det därför väldigt lätt blir fel. Du behöver ha den största effekten när värken är som mest intensiv och många får då rådet att börja andas in gas ”så fort värken börjar”. Problemet är att det oftast redan är försent, och många kvinnor andas gas som galningar när värken är som värst och får den största effekten precis när värken släppt. ”Fyllan” eller ruset kommer alltså ofta i värkpaus.För att få effekten där den behövs bör du helst börja andas in 10-15 sekunder INNAN värken och sedan sluta mitt i. Det låter kanske enkelt i teorin men är inte alltid lika lätt under brinnande värkarbete.
Vid ett väldigt intensivt värkarbete kanske du knappt känner var värken börjar eller slutar och ligger med masken som en boj mot ansiktet och andas mest hela tiden. Då spelar det ju inte så stor roll. Men då är det å andra sidan väldigt lätt att tappa verklighetsuppfattningen helt under förlossningen. Det kan blir svårt att uppfatta vad barnmorskan eller dina stödpersoner säger och du kanske försvinner bort ur hela sammanhanget.
Men lustgas har hjälpt många kvinnor under sina födslar och är värt att prova. Det är bra att andas ut i masken så att inte lustgasen kommer ut i rummet och det är jättebra om du kan andas vanlig luft mellan värkarna.
Epidural under förlossningen
Epiduralen är i förlossningssammanhang smärtlindringens Rolls Royce. En effektiv bedövning som vet vart den tar! Oftast. Det är en bedövning som har störst effekt framförallt under öppningsskedet av förlossningen, alltså då modermunnen har vidgats några centimeter (ungefär 3-4) och du har börjat få regelbundna värkar. Epidural minskar smärtan betydligt och gör ofta hela öppningsskedet mindre utmanande. Det är alltid en narkosläkare som lägger bedövningen mellan två kotor i ryggen och då behöver du klara av att ligga blick stilla ett litet tag. Läkemedlet sprutas in i epiduralrummet i ryggraden och bedövar hela det område där värksmärtan känns. Så det där eldbältet av smärta runt rygg och livmoder under värk, det försvinner oftast med en epidural. Men trycket när barnet sjunker nedåt under förlossningen, det försvinner inte. Tvärtom så blir känslan av ett starkt tryck mot ändtarmen ofta mer distinkt vid en epiduralbedövning, eftersom den andra smärtan försvinner helt.
Epiduralbedövning är bäst under öppningsskedet
När epiduralbedövningen har en fullt smärtlindrande effekt under en förlossning är den oftast till stor hjälp framförallt under öppningsskedet. Men mot slutet av förlossningen är det oftast inte en fullt så effektiv bedövning. Bedövningen i sig kan också göra att luften liksom ”går ur” hela det påbörjade värkarbetet och att allt stannar upp. Det är därför vanligt att man behöver hjälpa till med ett värkstimulerande dropp och hela förlossningen kan ta lite längre tid. Det är inte heller alltid man känner så starka krystimpulser när det väl är dags att krysta och därför är det vanligt att barnmorskan får be dig krysta på uppmaning, alltså forcerad krystning. Andra bieffekter som epiduralen kan ge är blodtrycksfall, svårigheter att kissa efteråt, klåda eller frossa och feber. En sällsynt men väldigt tråkig bieffekt är svår huvudvärk efter förlossningen.
Om du har ett mycket högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning under förlossningen kan epiduralbedövningen vara en medicin som förutom den smärtlindrande effekten även sänker blodtrycket! Smart.
Paracervikalbedövning (PCB) under förlossningen
PCB eller livmoderhalsbedövning är en bedövning som har blivit mer och mer sällsynt i förlossningssammanhang. Men det är en bedövning som hjälper under öppningsskedet, precis som epiduralen. Några blivande mammor kan av medicinska skäl inte få epiduralbedövning alls under förlossningen och då kan PCB vara ett alternativ. Det är en bedövning som läggs med två stick inne i slidan, uppe runt livmoderhalsen. De nerver som finns runt livmoderhalsen bedövas då. Du behöver ligga i gynläge med benen i benstöd när du får bedövningen och det är en förlossningsläkare som lägger paracervikalblockaden. Smärtlindringen blir kanske inte riktigt lika effektiv som vid en epiduralbedövning, men den hjälper ofta! Effekten sitter i upp till två timmar. Viktigt att veta om är att barnets hjärtljud kan gå ner av bedövningen, och noggrann övervakning av barnets hjärtverksamhet blir därför nödvändig.
Pudendusblockad under utdrivningsskedet
En pudendusblockad (eller PDB) som också kallas bäckenbottenbedövning läggs enligt samma princip och ungefär på samma sätt som en PCB, bara att den läggs lite längre ner i slidan och bedövar pudendusnerven istället för nerverna runt livmoderhalsen. Det hjälper vid smärtan under krystskedet och bedövar bäckenbotten. Barnmorskor har kompetens att lägga PDB men inte riktigt alla känner sig helt bekväma med att lägga en PDB inne i slidan (det går att lägga en yttre PDB efter förlossningen för att bedöva inför att sy en bristning, vilket alla kan). Men huruvida just din barnmorska kan lägga en pudendusblockad eller inte ska inte få styra om du ska få denna bedövning under förlossningen!
En pudendusblockad kan läggas när modermunnen har öppnat sig helt och barnets huvud har kommit en liten bit nedanför spinaeutskotten i bäckenet. Det kan vara en väldigt bra bedövning särskilt vid en sugklocka. Men också för omföderskor som vill ha hjälp med smärtan men som inte riktigt ”hinner” få någon epidural eftersom allt går så snabbt.
Ibland sjunker barnets hjärtljud efter att du fått en pudendusblockad och det kan också hända att värkarbetet stannar av. Bedövningen kan bli så effektiv att krystkänslan försvinner helt.
”Most women need encouragement and companionship more than they need drugs”
Vad som blir just din unika mix av smärtlindring under förlossningen kanske du bestämmer i stunden. För det går faktiskt inte att säga på förhand exakt vilken smärtlindring som blir bäst för dig eftersom alla kvinnor är olika och alla förlossningar ser så olika ut! Så det kan vara klokt att inte på förhand bestämma sig för en viss smärtlindring. Framförallt, se alltid smärtlindringen som ett komplement till egna strategier för att hantera förlossningen istället för tvärtom. Stödet, platsen, dina relationer, allt sånt kommer först. Det är viktigast. Om det är något jag erfarit så är det att ”samma” smärta under förlossningar kan upplevas på så fantastiskt många olika sätt. En epidural kan vara helt rätt. Helt fel. Lustgas kan vara perfekt. Eller inte alls rätt. Ett bad kan vara det som räcker hela vägen fram till mål. Jag har med åren fått en så djup respekt för att vi kvinnor är olika och behöver olika saker för att må bra när vi föder våra barn. Men stöd och trygghet är det som förenar, ja det behöver alla som föder barn.
Vill du stötta mitt arbete med att skriva guider och inlägg här på Föda med stöd? Bli Bottler!
När krisen kommer förändras tillvaron för oss alla. Planer omkullkastas och plötsligt sätts vår psykiska och fysiska uthållighet på prov. Rädslan över att kanske bli en av dem som får betala ett högt personligt pris i Covid-19 tider kan bli mycket ångestfylld. Att vara gravid är redan från början ett tillstånd som helt naturligt och i ”sig själv” innebär en både fysisk såväl som känslomässig ansträngning. Det är helt naturligt att känna en viss oro eller till och med rädsla inför både graviditet och förlossning (en dos adekvat rädsla kan ju göra oss mer alerta i vissa situationer). Men ofta är oron blandad med stora doser av nyfikenhet, spänning, tillförsikt och glädje. På så sätt späs den ut och blir balanserad. Det är när den egna rädslan eller oron tränger ut allt det andra och blir oproportionerligt stor som den faktiskt har möjlighet att skada oss.
Att vara gravid såhär i pandemitider innebär således en extra utmaning, framförallt på ett känslomässigt plan. Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka bena ut vad det är som oroar – och sedan försöka ta kontroll över sådant som går att kontrollera. Den positiva kontrollen kommer sig av att släppa sådant som är bortom den egna kontrollen och koncentrera sig på allt det som faktiskt går att påverka.
Men man behöver inte vara stoisk och sammanbiten hela tiden för det. Det är helt okej att sörja omkullkastade planer. Sörj. Gråt om du behöver! Sen, minns detta: Kvinnor har fött barn i alla tider. Ja, det är en klyscha, men klyschor är ju oftast sanna. Vi skulle inte vara här på jorden – så många människor som vi är idag – om det inte var för att kvinnor har kunnat föda barn. I krig. Under svältperioder. Faktiskt under de mest vidriga omständigheter man kan tänka sig. Vi har våra fina sjukhus nu för att skydda när något avviker under födandet och det ska vi vara så himla tacksamma över. Men i kvinnokroppen finns också resurser som vi ibland glömmer bort.
Om vi ska försöka se något försiktigt positivt med den här krisen så är det att många nu har fått en ökad medvetenhet om vikten av trygghet och stöd under förlossningar! Par som kanske inte alls funderade särskilt mycket på det där med att bli ett sammansvetsat team inför förlossningen – plötsligt blir det akut viktigt. Och de som la all sin trygghet och tillit i någon annans händer börjar nu se sig om i sitt eget hus och fundera över hur de själva kan förbereda sig på bästa sätt. Det är faktiskt bra.
Tryggheten är en nyckel till födandet även i pandemitider
För tryggheten är en nyckel till att födandet ska kunna bli den stora och fina upplevelse som du förtjänar, så även i pandemitider. Att känna sig trygg under födandet hjälper själva födandet framåt eftersom hormonet oxytocin frisätts i högre grad då. Oxytocin är både vårt lugn och ro hormon och vårt förlossningshormon. Det frisätts av närhet, beröring, massage: när vi älskar när vi ammar och när vi föder barn. Det är därför det är så viktigt att fundera över vad som gör just dig trygg. Och den andra sidan av myntet – vad är det som skrämmer dig? Var bor rädslan?
Många förlossningsavdelningar har såhär i Covidtider skärpt sina rutiner när det gäller antalet stödpersoner som får vara med under förlossnings och BB-tiden. Det innebär oftast att endast en frisk person får vara med under förlossningen på vissa ställen (och denna person får på de flesta ställen inte lämna rummet alls). På många BB-avdelningar kan tyvärr inte partnern längre vara med. Allt detta handlar om att minimera antalet personer som kommer i kontakt med varandra inne på sjukhuset. Vid minsta symtom på förkylning eller hosta så får partnern inte längre vara med på förlossningen. Riktlinjer skiljer sig något åt mellan regionerna så därför är nummer ett att ta reda på fakta – vad gäller där just du ska föda?
I kriser lär vi oss att tänka nytt och många friska gravida börjar nu se sig om efter alternativ. Måste man verkligen åka in till sjukhuset för att föda? Kan en planerad hemförlossning vara ett alternativ? Efterfrågan på att föda hemma har ökat. Tyvärr har vi ytterst få etablerade vårdformer för hemfödslar i vårt land och nästan alla får bekosta hemförlossningen helt på egen hand. Det blir alltså i nuläget lite av ett lotteri att få tag på dels hembarnmorskor som kan bistå och sedan lyckas betala dem vad det kostar. Jag tycker det är olyckligt att vi har en sådan påver situation för alternativet planerad hemförlossning i vårt land. Men om du är en av dem som idag ser dig om efter alternativ till sjukhuset – hör dig för med din barnmorska eller ännu hellre med de medicinskt ansvariga cheferna på ”din” förlossningsavdelning. Lyft frågan! Om ingen lyfter frågan kommer inget att hända.
Foto: Lovisa Engblom
Sen, när du har landat i vart just du ska föda och vilka rutiner som gäller så kan du börja planera för själva förlossningen.
Förbered er inför födandet tillsammans i Covidtider
Att teama ihop sig och förbereda sig tillsammans inför födandet är alltid bra. Idag är det kanske ännu viktigare att verkligen fundera över vilka verktyg och strategier man själv kan använda sig av under födandet. Många barnmorskemottagningar har ställt in sina förlossningsförberedande kurser för att minska sociala kontakter och smittspridning. Och flera företag som erbjuder profylaxkurser har nu ställt in sina fysiska kurser (det finns undantag!). Men eftersom kriser lär oss alla att tänka nytt så har många snabbt skapat egna onlinelösningar. Ja nu finns det både föräldrautbildningar på youtube, profylaxkurser online och livestreamade förberedande kurser. Många som arbetar med förlossningsförberedande kurser vill ju nu verkligen hjälpa, stötta, guida och ingjuta mod och kunskap hos dig som ska föda. Jag blir faktiskt lite rörd av allt engagemang och all kreativitet som nu bubblar på nätet och sociala medier. Så många som vill dig så väl!
Så mitt tips är att botanisera i de erbjudanden som finns därute. Om inte en gratis föräldrautbildning eller en profylaxkurs online känns rätt så kanske det finns en bok som landar rätt hos dig. På min och Evas gemensamma hemsida tipsar jag i ett inlägg om mina bästa gravidböcker– väl värt att läsa nu.
Föda med stöd i Covidtider
När du föder barn behöver du en ring av stöd runt dig. Någon eller några stödpersoner som ger dig ett ovillkorat stöd och som inte viker en tum från din sida. Jag brukar uttrycka mig såhär:
”Du är födandets hus! Ja du förtjänar att få känna dig som en drottning när du föder barn. För att du ska våga stanna kvar i ”ditt” hus behöver du oftast en cirkel av kärleksfullt stöd runt dig. Du bestämmer hur långt ifrån dig eller hur nära du vill ha din ring av stöd. Någon kanske masserar dina fötter? Någon kanske stryker längsmed dina höfter? Någon som bär på väskor? Och någon som lyssnar på barnets hjärtljud. Bra, då är allt i sin ordning.”
Just den där cirkeln av stöd kan komma att se annorlunda ut nu i Covidtider. Men annorlunda behöver inte vara dåligt – det kan bli jättebra ändå. Det viktiga nu är att du ser till att ha lite olika lösningar på lut, tänk ut några möjliga scenarion. Gör en plan 1, plan 2 och plan 3 – eller plan A plan B och plan C. När jag skulle föda vårt femte barn åkte min man iväg på en konferens i Kalifornien veckan innan det beräknade datumet. Det var ett gemensamt beslut som slutade med att han landade på Arlanda samma morgon samma dag som hon föddes. Det blev en fantastiskt fin födsel, precis så som jag hade önskat. Jag kände mig trygg hela veckan då han var i Kalifornien just eftersom vi hade säkrat en plan 1, en plan 2 och en plan 3! Vi hade tagit hela vår stora familj i anspråk och involverat våra föräldrar, (mormor, morfar, farmor, farfar) våra syskon och mina vänner. Vi hade två barnmorskor på doulajour. Så mitt budskap är – våga involvera fler än din partner i planeringen. Våga gå igenom olika möjliga scenarion med dem och kom ihåg att det är roligt att få göra en insats när något viktigt händer. Det kommer bli ett minne för livet för alla som är med.
Närheten från din partner eller stödperson kan komma att bli på ett annat sätt såhär i Covidtider. Kom ihåg att de allra flesta kommer att få föda med sin partner även i Covidtider men OM din partner blir sjuk är det bra att planera för vem som kan vara stand-in för din partner på förlossningen. Det är helt nödvändigt att den personen också involveras i hur du vill ha stödet under förlossningen. En förlossning kan bli lång och de strategier och verktyg för att hantera värkarna som du och din partner kanske övat på måste din stand-in också ges tillfälle att öva på. Jätteviktigt: om din partner inte kan vara med I. R. L på förlossningen så kan hen vara med på videolänk. Alltså, vad vi kommer bli proffs på livestreaming, zoom och alternativa digitala lösningar nu. Närhet behöver inte vara fysisk närhet. Närhet kan vara ord, småprat, skratt, tystnad och gråt på Facetime. Tänk, det kan bli en närvaro ni aldrig tidigare har upplevt som par. Din partner kommer alltså med största sannolikhet att kunna vara närvarande under hela förlossningen – på ett eller annat sätt.
Om du är en dem som har bokat en doula – avboka inte uppdraget! Om din partner är frisk så kan ju doulan vara med på videolänk istället. Det kan vara värdefullt att ha en erfaren doula att bolla saker med under hela förlossningen. Doulan kan ju i nuläget också ses som en professionell stand-in för din partner om hen blir sjuk. Förutom det så kan doulan vara den som guidar och stöttar er båda under latensfasen i hemmet, så att ni kanske kan dra ut lite på den tiden som ni stannar hemma. Helt enkelt för att ni då har så mycket trygghet och stöd runt er.
Ta vara på latensfasen i hemmet och se till att ha formulerat ett förlossningsbrev
Under latensfasen läggs grunden för hela resten av förlossningen och den är på inget sätt oviktig eller inte på riktigt. I Covidtider kan ni försöka fokusera ännu lite mer på latensfasen i hemmet. Ring in till förlossningen om du undrar något eller är orolig. Du kan då också berätta för barnmorskorna på förlossningen att ni planerar att stanna hemma så länge allt känns bra.
Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!
Även om du kanske inte hade tänkt författa ett förlossningsbrev så är mitt tips att du gör det nu. Att skriva ett förlossningsbrev fyller flera funktioner. Dels talar du om för dig själv att du och dina önskningar är viktiga. Du talar samtidigt om för din omgivning att du och dina önskningar är viktiga. Underskatta inte betydelsen av det! Ett förlossningsbrev är konkret och svårt att negligera, det finns ju där, nedskrivet på papper. Det är kanske det närmaste ett medgivande eller informerat samtycke som man kan komma idag inom förlossningsvården. När jag arbetar som barnmorska på en förlossningsavdelning blir jag alltid jätteglad när jag får ett förlossningsbrev i handen. Dels blir jag glad över att du som ska föda har tagit dig tid att fundera över vad du vill, samtidigt får jag ju också en blixtsnabb orientering över vem du är och vad du önskar av mig. Det är bara bra.
Bygg en bubbla eller en ”oxytocinkoja” runt er veckorna innan förlossningen
Den sista tiden innan ditt beräknade datum kan det vara klokt om du och din partner (om det finns möjlighet) minimerar era sociala kontakter rejält, det vill säga att ni oavsett symtom på sjukdom går in i en frivillig karantän. För att helt enkelt minimera risken att du eller din partner insjuknar i Covid-19 lagom till förlossningen. Då gör ni ju allt ni kan! Mer kan ni inte göra.
Även innan Coronaviruset drabbade vårt samhälle så vet jag att många gravida har ett behov av att stänga dörren mot yttervärlden litegrann den sista tiden. Det kan som höggravid vara extra jobbigt att ta del av alla hemska och otäcka nyheter som media hela tiden översköljer oss med. En del upptäcker att det där känslomässiga filtret liksom försvinner – att allting bara går rakt in. När jag väntade vårt tredje barn blev klimatförändringar plötsligt ett samtalsämne. Jag fick stark klimatångest och undrade varför jag skulle föda ett barn som var dömt att leva i ett klimatkaos. En planet som höll på att gå under, för mig blev den ångesten svår att hantera. När jag är höggravid har jag också svårt att ta in nyheter om barn som far riktigt illa, ja de gör fysiskt ont i mig.
Mitt tips till dig såhär i Covid19tider är därför att fundera över om du måste ta del av alla uppdateringar om virusets utbredning eller om du i själva verket mår bättre av att ta några ”lediga” timmar varje dag. Varför inte pröva att ta några lediga dagar från all information? Du kan ju utvärdera sedan om det får dig att må bättre. För vi lever i ett annat informationssamhälle idag än till exempel på 50-talet. Många i mina föräldrars generation minns influensan ”Asiaten” men de var helt befriade från den massiva informationsstorm som vi lever i varje dag idag, varje timme.
Om det är någon gång i livet som det är helt tillåtet att du skärmar av och ”bara” rår om just ditt hus så är det när du är höggravid och ska föda barn. Att just du får känna dig trygg – det är faktiskt viktigare än något annat. Det kommer födas många barn också under den här speciella Covid-19 tiden i våra liv. Jag är övertygad om att det med rätt förberedelser och lite tänk utanför boxen kommer kunna bli många fina och positiva upplevelser. Jag vill också att du som snart ska föda barn ska veta om att din födsel och dina önskningar inför din födsel är precis lika viktiga nu som de var innan.
Det förra blogginlägget som handlade om Covid-19 hos mor och separation direkt efter förlossningen rörde upp en storm av känslor hos många. Jag förstår det. Därför är jag väldigt glad att det nu finns bra vårdrekommendationersom jag förutsätter blir nationella riktlinjer för handläggning av födande med konstaterad Covid-19 under förlossningen. Jag tänkte sammanfatta den nya rekommendationen här:
Om sjukdomen och själva smittsamheten:
Coronaviruset verkar inte kunna föras över till fostret från moderkakan under graviditeten
Man har inte kunnat hitta virus i fostervatten eller i bröstmjölk – bröstmjölk till smittad mor ska alltså INTE kasseras
Barn som har varit med sina föräldrar med Covid-19 efter förlossningen bör betraktas som infekterat, även utan symtom
Inget nyfött barns som hittills har insjuknat i Covid-19 har blivit allvarligt sjuk
Om förlossning och Covid-19 hos mor
Prov ska tas på de kvinnor som uppvisar symtom
Själva sjukdomen påverkar inte val av förlossningssätt, det vill säga kejsarsnitt eller vaginal förlossning
LUSTGAS ska inte användas som smärtlindring på grund av risken för att det då bildas tunna droppar med smitta som sprids via luften
Uppdaterad info om lustgas from den 30 mars, eftersom det inte finns några bevis på att lustgas ökar smittspridningen av coronaviruset så låter en del förlossningsavdelningar födande med konstaterad Covid-19 använda lustgas med ett särskilt filter i masken. Hör dig för hur de väljer att göra på den förlossningsavdelning där du planerar att föda.
Såhär ska barnet tas omhand efter förlossningen:
Barnet torkas rent
Barn och mor vårdas tillsammans om barnet mår bra
Om barnet behöver akut hjälp eller anses behöva neonatalvård ( eller om föräldrarna själva önskar att separeras från barnet på grund av smittrisken) så separeras mor och barn direkt efter förlossning. Då betraktas även barnet som smittfritt
Smittade föräldrar som tar hand om sitt barn behöver tillämpa noggranna hygienrutiner vid skötsel och amning av barnet (barnet kommer av personalen på sjukhuset att betraktas som infekterat)
Jag hoppas att detta stillar oron hos många av er! Såhär skrev en mor till mig igår när de nya rekommendationerna blev kända i ett privat meddelande (som jag har fått tillåtelse att dela):
Åh tack gode gud. Jag är inte ens gravid men blev separerad från mitt barn som hade öppen ductus och fick ligga på neo ett par dygn (jag fick ju vara där men var också utmattad och fick inte sova där). Bara detta att inte få lov att ha henne hud mot hud skapade sån ångest! Som satt i länge sen i form av ångestattacker och katastroftankar. Och så småningom en depression. Så jag kände så himla starkt för detta.
Det kommer alltid finnas ett före och efter Corona i våra liv. Men livet stannar inte upp för att ett nytt virus har drabbat oss och det kommer att födas många barn under den här tiden. Nu finns det kloka rekommendationer att luta sig tillbaka på för den som känner sig orolig över risken/oturen att insjukna samtidigt som det blir dags att föda.
Utifrån att vi nu har ett pandemiskt läge med Covid-19 och att det har börjat spridas i samhället i allt raskare takt så vidtas nu fler och fler åtgärder för att förhindra smittspridning. Nu hjälps vi alla åt att försöka bromsa upp förloppet så att sjukvården ska hinna med att ta hand om de som behöver vård. Vi har börjat göra många saker ”för säkerhets skull” som på olika sätt påverkar vår vardag. Ingen tror längre att det här går att stoppa, men det går att bromsa, så ”för säkerhets skull” tvättar jag händerna varje gång jag har varit ute, ”för säkerhets skull” så har basketklubben min 14-årige son tränar med ställt in alla träningar och matcher fram till den sista april och ”för säkerhets skull” har min mans arbetsgivare ordnat så att alla har möjlighet att jobba hemifrån de kommande veckorna. Min son tycker att det är fruktansvärt tråkigt att inte få spela basket på över en månad, men det är ändå inte hela världen och alla dessa ”för säkerhets skull” går att leva med.
Vi är tvungna att agera utifrån ofullständiga fakta när det gäller Covid-19 och det är rimligt att tänka försiktighetsprincipen, men att separera föräldrar och nyfödda barn är inte att vara försiktig. Tyvärr verkar sådana åtgärder redan ha blivit verklighet i Sverige.
De pediatriska
sammanslutningarna i USA och Storbritannien har dragit olika slutsatser om
riskerna för barn till smittade mammor. I USA rekommenderar man att barn till
mammor med konstaterad Covid-19 vårdas åtskilda från sin mamma medan man i
Storbritannien menar att riskerna med separation är större än riskerna med
Covid-19. De rekommenderar istället att smittade föräldrar använder munskydd
och är noggranna med sin handhygien när de tar hand om sitt barn.
Av de hittills kända
fallen världen över har jag inte kunnat hitta att något enda dödsfall bland
barn har rapporterats. Vi vet att barn utgör en väldigt liten del av andelen
smittade och att de barn som har konstaterad smitta verkar få ett mildare
förlopp och färre komplikationer jämfört med vuxna. Barn har inte pekats ut som
en riskgrupp, tvärtom verkar många förbluffade över att just barnen verkar
klara det här så bra. Vi vet inte säkert, men vi tror att det inte smittar från
den gravida mamman till barnet i magen och av de prover som har tagits verkar
inte heller viruset överföras i bröstmjölken. Det vi vet om smittvägar är att
det smittar via droppsmitta och att även personer utan symtom kan smitta. För
barn med medfödda missbildningar eller sjukdomar eller för barn som föds för
tidigt kan individuella riskbedömningar behövas.
Vårdpersonal kan vara smittbärare utan symtom och
sannolikheten att barnet trots isolering från föräldrarna ändå utsätts för
smitta är relativt hög med den spridning vi håller på att få i samhället. Kan
vi verkligen garantera att personal finns tillgänglig som isolerat kan ägna sig
åt detta? Hur säkerställs det? Och hur kommer mammor som riskerar att skiljas
från sina barn att reagera? Det rimliga är att låta föräldrarna vara med sitt
barn och att minimera risken för smitta genom goda hygienrutiner, det vill säga
god handhygien och munskydd.
Vad vet vi om separationer mellan föräldrar och barn efter förlossningen?
Vi vet att föräldrar
behöver få vara nära och ge den grundläggande omvårdnaden till sina nyfödda
barn för att de ska känna sig som föräldrar. Det är kontakten med barnet och
att känna att man är speciell för sitt barn är grunden för de känslomässiga
banden som utgör anknytningsprocessen. Barnets anknytning formas av hur väl
föräldrarna kan tillgodose barnets grundläggande behov och hur känslomässigt
tillgängliga föräldrarna är. Det är fortfarande vanligt världen över att
föräldrar separeras från sina för tidigt födda barn och konsekvenserna av det
är välstuderade. Det är vanligare med en försämrad anknytning, depression och posttraumatisk
stress hos föräldrarna och försämrad anknytning och försenad utveckling hos
barnet.
Vi vet att ammade barn
oftast får mildare förlopp vid influensa och andra virusinfektioner jämfört med
andra familjemedlemmar med samma infektion. Det är inte orimligt att tro att
samma sak kan gälla Covid-19 tills vi lär oss mer. Vi vet att amning har viktiga hälsofördelar
för både mamman och barnet på kort och lång sikt. För barnet innebär amning bland
annat minskad risk för luftvägsinfektioner, mag- tarminfektioner, övervikt,
diabetes och plötslig spädbarnsdöd. Vi vet att bröstmjölken skyddar barnet mot
andra sjukvårdskrävande infektioner och just nu vill vi ju att alla håller sig
så friska som möjligt för att inte belasta sjukvården. Alla som arbetar med
mammor och nyfödda barn vet att det är oerhört mycket svårare att dra igång och
upprätthålla mjölkproduktionen om mamman och barnet är separerade. Att pumpa
och vara åtskild från sitt barn är en amningsstart i brant uppförsbacke jämfört
med att få vara med sitt barn och börja amma. Sannolikheten att barn som har
varit separerade en tid blir ammade är helt enkelt lägre.
Det är fullt förståeligt och
väldigt mänskligt att reagera med rädsla inför en sådan här pandemi och just
därför är det extra viktigt att stanna upp och titta på fakta igen innan vi sätter
in åtgärder ”för säkerhets skull”.
Föräldrar utgör inte nödvändigtvis en större
smittofara än vårdpersonalen om de tillämpar god handhygien och använder
munskydd. Till detta kan läggas till betydande svårigheter att lösa detta
praktiskt med garanterat osmittad personal (samt eventuella risker med att
mammor som riskerar separation tar till desperata åtgärder)
Amning är av särskild betydelse i det här läget
och det är svårt att få amningen att fungera om mamma och barn separeras
Barn har inte pekats ut som en riskgrupp, de utgör
en liten andel av de som har konstaterats vara smittade och de verkar generellt
få mildare symtom
Det är dessutom självklart så att barn och föräldrar mår bäst tillsammans och en separation den första tiden kan få livslånga konsekvenser i form av sämre anknytning, posttraumatisk stress, depression och försenad utveckling hos barnet.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
