Personcentrerad vård?

Foto: Lovisa Engblom

Bodil Frey undrar retoriskt om dagens förlossningsvård verkligen motsvarar de födande kvinnornas önskemål och behov.

Bodil Frey

Läs på SVT Opinion,  http://www.svt.se/opinion/bodil-frey-om-forlossningsvard De skriver felaktigt att Bodil är barnmorska, det är hon inte. Hon är istället förlossningspedagog och doula.

Vem frågar kvinnorna vad de vill? Bodil Frey har  gjort det. Hon har skickat ut en förlossningsenkät och fått in svar från 3500 kvinnor som födde barn 2014-2016. Efter deras betyg så har Bodil sedan rankat förlossningsenheterna i fallande ordning med de populäraste klinikerna överst.

Bäst betyg fick BB Sophia, tätt följt av Karlskoga. Sedan kom Södra BB, Sollefteå och Örnsköldsvik. Se hela listan på http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/topplista-forlossningssjukhus/

BB Sophia och Södra BB har redan lagts ned. Sollefteå är på väg att läggas ner. Karlskoga och Örnsköldsvik har länge varit hotade av nedläggning. Det blir tydligt att vad än födande kvinnor anser om sin förlossningsvård så  väger det som luft när beslut ska fattas angående framtidens förlossningsvård.

Centralisering av förlossningsvård är dagens giv! Kostnadseffektivt, styckevis och delt – på ackord; ju högre förlossningstal desto mer effektivt. Det finns ingen vetenskap som talar för att all förlossningsvård bör centraliseras. Tvärtom så finns det nog en hel del som talar emot. Det är inte oviktigt hur man väljer att organisera förlossningsvård – den har ett samband med vården som sen kommer att kunna ges, alldeles oavsett personalens goda intentioner.

En gissning är att ju högre förlossningstal desto mindre personcentrering. Det hela blir en fråga om logistik och smidiga flöden mellan rum och tid, kvinnor som behöver föda inom ett visst intervall för att  sen kunna slussas vidare till nästa station.

Att skapa stationer för kvinnor att passera, tex en induktionsavdelning, en förlossningsavdelning och en BB-avdelning, det är att stycka upp förlossningsförloppet och kvinnan i små portionsbitar skilda från varann. Avdelningslogistiken kommer först och kvinnan får sitta där i en rullstol och bli skjutsad mellan rum, först kanske med värmekuddar nerstoppade i skjortan –  från induktionsavdelningen in på ett föderum. Sedan med en bebis i famnen – från föderummet till BB. Det hela kan naturligtvis göras på ett fint och respektfullt sätt från personalens sida men takten på hela baletten kommer att  behöva skruvas upp i samband med att förlossningstalen stiger. Då blir det lättare och lättare att snubbla.

Men när förväntningarna är riktigt låga och kvinnorna mest är jublande glada över att överhuvudtaget få en plats att föda på, ja då vet tacksamheten inga gränser. Det är ett effektivt sätt att strypa drömmen om en bättre vård och styra in kvinnor på att vara mer än lovligt  tacksamma för den vård de faktiskt får.

 

 

 

Barnmorskan och läkaren

När jag för många år sedan läste till sjuksköterska med föresatsen att bli barnmorska så gav min svärmor mig boken:

Barnmorskan och läkaren – Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870–1920. Av Lisa Öberg.

Min svärmor är själv läkare. Det var en fin gest men själva titeln tilltalade mig inte nämnvärt just då och därför blev den liggande. Nu vet jag att hon visste någonting  – kanske ville hon förekomma?

Det finns något så sorgligt med bokens undertiteln kompetens och konflikt men den berättar också något viktigt.  Hade jag velat äga problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet så skulle jag ha blivit läkare istället. Så enkelt är det.

Barnmorskor och förlossningsläkare har överlappande kompetensområden och utrustas med lite olika glasögon; ett par glasögon betonar den medicinska risken och saker faller då i ett visst ljus – det är lättare till hands att patologisera ett förlopp när man bär dem. Det andra paret glasögon är slipade med ett salutogent snarare än ett patogent perspektiv och innebär att tonvikt läggs på hälsobringande friskfaktorer istället för risk. Det finns nu inte två par glasögon utan många med olika styrkor och slipningar som bärs kors och tvärs av både barnmorskor och läkare, ibland lånar man av varann – ja det är coolt när man tar på sig nån annans glasögon och hela världen plötsligt snurrar som ett kalejdoskop. Men om man tittar på strukturen från ett helikopterperspektiv så ser man två ändar med en skala däremellan.

Det är inte oviktigt vilket par glasögon man väljer att bära eftersom det vi skärper blicken på är en födande kvinna. Vad värre är så pågår en maktkamp mellan dessa två professioner. Den har läkarprofessionen nu vunnit som det ser ut. Jag skulle säga att barnmorskor i svensk förlossningsvård idag är otroligt kringskurna och toppstyrda. Självständigt arbetande barnmorskor uppfattas ofta som hot men kan förvisso få hållas en och en eftersom det är svårt att lyfta från marken när man är ensam. Men en självständig grupp av barnmorskor blir fort ett hot och en effektiv strategi är att dra ett löjets skimmer över dessa grupper. Södra BB- barnmorskorna fick tåla att bli kallade för hippiebarnmorskor, tomtar på loftet, flum och inte särskilt hårt arbetande, nja tvärtom arbetsskygga. Det var en effektiv nidbild av en sammansvetsad barnmorskegrupp.

Omvårdnadsforskning som fokuserar på friskfaktorer istället för risk har svårt att få genomslag och den tolkning av vetenskap som utmynnar i PM på landets kliniker landar ofta i ett starkt risktänk – det är  få förlossningsförlopp som passerar orörda och intakta genom den medicinska kontexten i vilken vi föder våra barn.  Frågan är om det verkligen alltid är det bästa för den födande kvinnan?

 

 

Att bistå vid en vattenfödsel

Så vad ska man tänka på när man bistår vid en vattenfödsel? Själv är jag definitivt ingen expert på området men vet att jag har mer kunskap och erfarenhet av vattenfödslar än många barnmorskor i Sverige idag. Den kunskap jag har borde alla som går ut barnmorskeutbildningen ha med sig i bagaget. Men idag är det till och med svårt för många studenter att få tillräcklig erfarenhet av upprätta förlossningsställningar och normala födslar överhuvudtaget; och det säger något om hur långt vi har kvar. BB Sophia var en lyckosam parentes i  den svenska förlossningsvårdens historia.

Eftersom barnet befinner sig i vatten under hela graviditeten så är det inte konstigt att också födas fram i vatten, det första andetaget sker ovanför vattenytan. Hypotesen är att så länge allt är normalt så fungerar denna dykreflex och man behöver inte vara orolig – det har också visat sig stämma bra. Men om barnet inte är friskt, fullgånget, om det är tjockt mekigt fostervatten eller någon annan komplicerande faktor som föreligger så kan man inte anta  att reflexen fungerar och man bör då gå efter en försiktighetsprincip och avstå från vattenfödsel. Av samma anledning är det viktigt att som barnmorska anamma en handsoff – approach i så lång utsträckning som möjligt – allt för att inte trigga igång något som gör att barnet tar sitt första andetag under vattenytan. Omständigheterna i badkarsvattnet ska så långt det går likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet.

Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader – vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt för kvinnan och går jättebra under öppningsskedet. Men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten. Att som barnmorska hålla perinealskydd i vattnet går  förvisso men är oftast inte nödvändigt. Kommunikationen med kvinnan är viktigare. Man vet inte om ett hårt tryck på mellangården kan trigga igång barnet att ta sitt första andetag snabbare. Igår fick jag ny input av Agneta Bergenheim, hon skriver såhär:

”Då jag bistått vid vattenfödslar under många år var jag på en workshop där en tysk kollega med betydligt mer erfarenhet av detta än den jag då hade som visade filmer på sina vtnfödslar. Hon hade handsoff hela utdrivningsskedet och det öppnade för nästa steg: Att låta barnet föda sig själv! Bockning, rotation- allt detta fixar barnet självt. Det sjunker mot bassängbotten och om mamman inte är där med sina händer omedelbart är det bara att uppmana henne att ta upp barnet.- En sådan fantastisk första livserfarenhet: Förutom att inte ha blivit tvingad ut/ tid och takt även fått livserfarenheten att stressen det är att födas själv kunna gå igenom den och sedan direkt komma i mammans famn.”

Det slutar ofta med att kvinnan lyfter upp sitt barn – och så fort barnet kommit ovanför vattenytan och tagit sitt första andetag är det viktigt att inte doppa ner huvudet i vattnet igen, allt för att minska risken för aspiration av badvatten. Kroppen kan gärna få ligga kvar i vattnet, på så sätt blir övergången mjukare. Som barnmorska får man ha koll på blödningen genom att titta på badkarsvattnet och hur fort det färgas rött. Rosévin är ett bra riktmärke. Om det börjar likna en Rioja så är det nog bäst om mamma och barn kliver upp ur vattnet. Om navelsträngen går av så gör den det på det tunnaste stället och man får en 10-15 cm stump kvar som man kan hålla i när moderkakan ska ut. När badkarsvattnet tappas ut så flyter blodet ner som ett koagel mot botten och det går lätt att uppskatta storleken på blödningen.

Barn som föds i vatten brukar vara pigga men oftast initialt lugnare när de kommer i kontakt med sin omvärld, det är vanligt att de tittar stort och förundrat på sina föräldrar. Det ilskna gallskriket som en del barn ger ifrån sig – det som låter som om de blivit stungna av en bisvärm – är inte riktigt lika vanligt. Kanske är det ett behagligare sätt att födas på? Jag vet inte.

Hanna Ulfsdottir har ett pågående forskningsprojekt om vattenfödslar i Sverige och har fått designa om en del för att kunna använda sig av alla vattenfödslar som hanns med på BB Sophia. En prospektiv studie pågår nu på Ystad BB som just i dagarna har fått ett nytt och stort badkar. Läs mer om Ystad BB!

 

 

 

 

 

Årskrönika

Foto: Lovisa Engblom

Det har varit ett år på teman som förstöra, hugga ner, lämna och överge. Både i det stora och det lilla –  utrikespolitiskt har det varit jordskred som Brexit, Trump,  fortsatta krig och människor som flyr för sina liv. Här hemma i den lilla världen och från min barnmorskehorisont så har det också varit jordskred om än i en annan skala.

Året började med att trädet Södra BB höggs ned, jag skrev om det i ett blogginlägg den 17 december ”Södra BB har också funnits” . En sammansvetsad arbetsgrupp på ungefär 50 barnmorskor och några undersköterskor löstes upp och många hamnade i stor sorg och förtvivlan över att behöva lämna något som var framforskat, beprövat – ett i Sverige unikt och mycket attraktivt ställe att föda på och en attraktiv arbetsplats där man kunde växa både som barnmorska och människa.

Som om det inte var nog med Södra BB så stängdes också BB Sophia den 31 maj och nästa sammansvetsade barnmorskegrupp löstes upp och skingrades för vinden. BB Sophia öppnade våren 2014 med triumf i seglen! Ett ombyggt och nybyggt ställe helt anpassat för födande med badkar i varje rum. BB Sophia hamnade i topp när födande fick ranka sin nöjdhet med vård under förlossningen och det var många som sörjde när Sophia bommade igen. Dagens ersättningssystem är byggt för att förlossningskliniker ska ligga i nära anslutning till sjukhus och man måste komma upp i ett visst antal komplikationer för att gå runt. Att hålla födandet så normalt som möjligt är inte lönsamt – det som är barnmorskans profession är inget som värderas. Det var alltså inte BB Sophia som det var fel på utan ersättningssystemet.

Lagom till sommaren hade de två enda alternativa klinikerna i Sverige bommat igen och det blev en tung sommar med mycket hårt tryck på övriga  förlossningskliniker. Brist på förlossningsplatser och en politiskt skapad barnmorskebrist. Vårdval förlossning sjönk som en sten till havets botten och själva namnet blev mest som en ironi över tingens ordning. Att få välja mellan det som inte finns att välja.

Sverige har i detta avseende problem med sin självbild. Vi ser oss som så förträffliga och hänvisar ofta till den låga mödra och spädbarnsdödligheten  – som om allt handlar om att man iallafall inte dör när man föder barn och att vi ska vara så glada och tacksamma över det. Att välja hur man vill föda framställs som en lyx av omåttliga proportioner – inte som den mänskliga rättighet det faktiskt är. Jacqueline Vejlstrup är en av de barnmorskor som har förstått detta för länge sedan och hennes perspektiv är värdefullt att ta del av https://www.facebook.com/jacqueline.vejlstrup/posts/10206872806452976.

Födelsehuset skrev en rapport till FN:s CEDAWS kommitté om hur det förhåller sig i den svenska förlossningsvården och jag rekommenderar verkligen att ni läser denna rapport, den är otroligt bra och viktig! http://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CEDAW/Shared%20Documents/SWE/INT_CEDAW_NGO_SWE_23094_E.pdf

I mitten av höstterminen så arrangerade SBF tillsammans med SFOG en temadag om individualiserad förlossningsvård – vem bestämmer? Vi var många som träffades där och det var en mycket bra dag! http://www.barnmorskeforbundet.se/aktuellt/forbundet/individualiserad-forlossningsvard-vem-bestammer/ Jag skrev också en sammanfattning av dagen som jag publicerade i fb-gruppen  Barnmorska aktuellt och intressant men som jag inte hittar tillbaka till. Om någon bloggläsare hittar min sammanfattning av dagen så lämna gärna länken i en kommentar till det här inlägget.

Jag vill avsluta min årskrönika med att dela den debattartikel som nyss publicerades i SVD och som sammanfattar det dystra barnmorskeläget på ett bra sätt. http://www.svd.se/oka-inflytandet-for-barnmorskorna

Det finns hopp! Mitt alldeles egna 2016 började med förfäran och depression över sakernas tillstånd men har mynnat ut i något härligt positivt och kreativt. Livet är flyktigt och det går fort att förstöra men frön får också grodd på det mest konstiga och märkliga ställen.

Foto: Lovisa Engblom

Dynamisk

Foto: Lovisa Engblom

Någon gång myntade jag uttrycket ”att arbeta dynamiskt ” som barnmorska. Det kan verka flummigt men vad jag menar är motsatsen till statiskt, någonting som lever, rör sig, rullar runt och bubblar – det är dynamik, något föränderligt. Att vara statisk i sitt arbetssätt är att vara oföränderlig och gjuten i EN form. Den som arbetar statiskt har svårare att anpassa sitt arbetssätt efter människan hen möter. Därför ryggar jag instinktivt när jag hör fraser som – Jag har hittat mitt sätt att arbeta på som jag känner mig trygg med. – Här förlöser vi alla i halvsittande. – Mina kvinnor behöver aldrig EDA. – Jag har alla på pall.  Jag blir misstänksam och undrar var och när i processen barnmorskan kapitulerade inför kvinnan eller paret hon mötte? Inte för att jag tror att det går att vara neutral i mötet, knappast, men någonstans på vägen tas det beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.

För vissa födande är epidural en lösning. Jag har inga som helst problem med det! Några av de finaste födslar jag har varit med på har varit med en väl fungerande EDA . Men jag blir otroligt misstänksam när epidural plötsligt seglar upp som the one and only solution – för alla? Eller när fler och fler kvinnor önskar ett planerat snitt eller en planerad igångsättning av födseln – är det en djup önskan om att ha det så eller en reaktion på en förlossningsvård som inte riktigt håller måttet?  Jag tror liksom inte på det här att bara servera en rätt på buffén. Att kategoriskt avfärda hemfödslar och försöka tvinga in alla kvinnor i en medikaliserad förlossningsvård – det blir samma sak som att propagera för att alla kvinnor borde föda naturligt och utan någon som helst smärtlindring, gärna i sitt eget hem.

Jag  blir misstänksam. Alla som ansvarar för organisation och utformning av förlossningsvård -var och när i processen kapitulerade ni inför kvinnan eller paret som vi möter? Någonstans på vägen till färdig förlossningsvård tas det politiska beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.