Kategori: Förlossningsvård

Ett anpassat födande

Lämna en kommentar

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.

 

 

Stay close to home

Lämna en kommentar

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?

Utökad förskrivningsrätt för hembarnmorskor

Lämna en kommentar

Det här gjorde mig väldigt glad! Barnmorskeförbundet jobbar för att hembarnmorskor ska få rätt att förskriva de läkemedel som behövs i samband med hemfödslar. Frågan är nu uppe på Socialstyrelsens bord och det går att läsa om detta i Dagens medicin. Det är bara i Stockholm och Umeå som man kan få sin hemförlossning finansierad av landstinget. Men de barnmorskor som bistår har inte själva rätt att skriva ut de läkemedel som behövs i barnmorskeväskan och det innebär onödigt krångel som i värsta fall går ut över patientsäkerheten. De läkemedel som kan behövas i samband med en hemfödsel är läkemedel för att stoppa en blödning, vätskedropp att hänga på vid en blödning, lokalbedövning när bristningar i underlivet behöver sys och K-vitamin till barnet. Alla dessa läkemedel får barnmorskor på förlossningsavdelningar ge på generell ordination vilket betyder att de inte behöver fråga läkaren innan användning utan är betrodda att ge läkemedlet utifrån den egna kunskapen. Medicinerna finns ofta på armslängd avstånd i föderummet.

I Umeå utgår hembarnmorskorna från förlossningen och tar då med sig de läkemedel som behövs från kliniken men i Stockholm är inte hembarnmorskorna knutna till någon klinik. Det innebär att man som hembarnmorska antingen måste ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut dessa läkemedel eller så hamnar frågan om läkemedel i den födande kvinnans knä. Kvinnan måste då ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut läkemedlen. Som ni förstår så blir det krångligt och lite av ett lotteri när det inte finns ett fungerande  och upparbetat system för detta. Det slår olika! Ibland hamnar frågan hos en läkare som är kategorisk motståndare till hemfödslar  och då blir det inget utskrivet. Vissa hembarnmorskor har lätt att få tag på läkemedel och andra har svårare – precis som vissa kvinnor får det utskrivet och andra inte.

Om landstinget har riktlinjer och finansierar hemfödslar via skatten – som i Stockholm och Umeå – så borde det även finnas ett jämlikt sätt för läkemedlen att hamna i barnmorskeväskan. Det enklaste vore om barnmorskan själv kunde ombesörja tillgången på läkemedel eftersom hen redan idag  är betrodd att ge dem till kvinnan vid behov. Barnmorskeväskorna som följer med till hemmen bör vara utrustade med en standardutrustning – ett slags förlossningskit – och  i det ingår de vanligaste läkemedlen som kan komma att ges i samband med en födsel.

Foto: Lovisa Engblom

Favorit i repris!

Lämna en kommentar

Om två veckor Kommer Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm hit och håller en workshop om upprätta förlossningsställningar! Det är en favorit i repris. Workshopen i höstas blev fulltecknad på bara några dagar och var mycket uppskattad –  därför erbjuder vi nu samma workshop en gång till. Ta chansen! Maila intresse och anmälan till inspiragruppen@gmail.com

Hanne Kjöller kjöllrar om Sollefteå BB

Lämna en kommentar

BB Sollefteå har redan fått sin dom. Det ska läggas ner. Bygden ska få se sitt omtyckta BB gå i graven och få känna den där kalla övergivenhetskänslan när något högst levande tas ur bruk. Som att ta bort köket ur ett hus. Bara sovrummen finns kvar. Köket har flyttat 10 mil bort. En förlossningsklinik som fyllde sin viktiga funktion. Här kunde man föda sina barn! Så genialt. Och slippa åka de 10-12 milen till nästa ställe. Barnmorskornas desperata men symtomatiska svar var att ordna en kurs i bilförlossning; ja hur man ska inreda bilen med varma filtar, rena saxar och hela tänket runt en förlossning i bilen. Som ett stort tappa-andan- slag i magen.

BB Sollefteå ockuperades, reaktionerna var tydliga – bygden ville behålla sitt BB!

Då , precis då, kliver Hanne Kjöller fram i en tevestudio och börjar prata. Saken är redan avgjord, BB Sollefteå ska gå i graven – men Hanne Kjöller tänker bara mixa minnet av kliniken i en mixer först, innan den sänks ner i jorden.

Jag tvingade mig själv att lyssna på de olidliga klippet men blev tvungen att stänga av innan det var klart. Hanne Kjöller menar att det är logiskt att BB Sollefteå läggs ner. För här kan man ju ”bara” ta hand om de normala förlossningarna och de komplicerade måste ju ändå åka 10-12 mil redan nu. Och om man bara föder barn två gånger i livet, vad är väl det att åka 10 mil? Det får ju mammor i Stockholm också göra när de blir hänvisade till Gävle (Så vad gnäller ni om Sollefteåbor- till och med Stockholmsmammor får åka långt!)! Det viktigaste är ju att kvinnorna får en säker förlossning på annat håll. Hanne Kjöller menar alltså att förlossningen ska bytas ut från en osäker sådan till en säker sådan 10-12 mil bort.

För det första. Med den logiken så kan vi ju stänga ner samtliga små förlossningskliniker i ett slag. Vi tar bort Gotlands förlossning. Åland tillhör kanske Finland? Men annars hade vi kunnat skrota den med. Vi kan också stänga ner samtliga vårdcentraler och närakuter eftersom det kan hända att det kommer in riktigt akuta och komplicerade fall som ändå behöver hänvisas vidare. Få specialistvård någon annanstans. Sen när blev det kontroversiellt och orättvist att vissa gravida kan behöva specialistvård och andra inte? Vård på rätt vårdnivå kallas det.

Och var är evidensen i allt det här tyckandet? De stora centraliserade förlossningsklinikerna i Stockholm sticker iväg i statistiken – åt fel håll. Här är till exempel  risken att få en stor förlossningsskada som högst, för förstföderskor är den 7%, alltså nästan en av 10 förstföderskor får den största bristningen. Snittsiffrorna är också jämförelsevis höga. Det finns ingen forskning som visar att centraliserad förlossningsvård är bättre förlossningsvård. Tvärtom kan mindre kliniker sticka ut i statistiken – åt rätt håll.

Barnmorskor i Stockholm har larmat om undermåliga arbetsvillkor i åratal, skrikit sig hesa, blivit utbrända, gått under, sagt upp sig, bytt jobb, flytt kaoset. Eller kämpar vidare mot alla odds. Många hade nog älskat att arbeta på en lite mindre klinik, precis som en del föredrar att arbeta i en lanthandel snarare än på ICA Maxi. Att behålla sin kompetens som barnmorska kan man göra på en massa olika sätt. Man måste inte slita ut sig på en stor centraliserad förlossningsklinik för att behålla kompetensen. Det är en modern myt.

Fundera på vad du sänder ut för budskap Hanne Kjöller, innan du slaktar en klinik som redan har blivit slaktad.  Vilket samhälle vill vi ha? Ska alla trängas på överfulla akuter och förlossningar i storstäderna? Är det bäst och säkrast för oss alla? Och hur kommer det sig att kvinnorna som ska föda och barnmorskorna som vill behålla sin lite mindre klinik, alltid, ALLTID – har fel.

 

 

Förlossningsjargong

Lämna en kommentar

Det är intressant att  se hur vissa av mina blogginlägg får ett så stort gensvar i trådar på fb, instagram eller här på bloggen. Mitt inlägg om förlossningsjargong och uttrycket ”har du förlöst än?” är ett sådant. Liisa Svensson som är barnmorska skrev såhär på fb:

”Själva betydelsen förlösa i detta sammanhang tror jag faktiskt syftar till kvinnan. Vi förlöser henne. Från barnet? från smärtorna? Då blir det nästan ännu värre. Hon som kämpar, har kraften, kroppen smärtan. Ger allt, svettas, vågar……blir förlöst av barnmorskan. Bevare mig väl vilken passivisering/objektifiering av något av det mest aktiva en människa kan göra. När man tänker efter. Låt oss alla sluta använda det förminskande ordet i detta sammanhang.”

Om man tänker efter så är det verkligen något av det mest aktiva en kvinna kan göra, det här att föda barn. Det handlar om att sluta objektifiera kvinnan och låta henne få vara ett subjekt istället. Förlossningspodd-Emma har uppfunnit ordet kejsarfödsel och det tycker jag är ett  klockrent ord. Ordet kejsarsnitt gör kvinnan till ett objekt – någon som hjälplöst måste snittas upp av en kirurg. Tankarna går till kniven och snittet snarare än barnet som ska födas.  Kejsarfödsel vänder på ordningen, kvinnan får förvisso hjälp, men det är hon som genom en kejsarfödsel föder sitt barn.

 

 

Vad vi säger spelar roll!

2 kommentarer

När jag läste till barnmorska så funderade jag inte så mycket över uttrycket ”förlöst”. Alla använde sig av det som man använder strumpor, det var en del av kulturen. Mycket hemtamt.

-Har du inte förlöst än?

Kunde man få höra i korridoren av en äldre kollega. Eller när vi barnmorskestudenter berättade för varann hur många vi hade förlöst.

-Jag har förlöst 18.

-Jag har bara förlöst 10.

Allt ställdes på sin spets när en vän till mig råkade föda hemma by accident och en man i min släkt förvånat frågade.

-Men vem förlöste barnet?

I vår kultur har det smugit sig in en tro  att kvinnor inte kan föda utan aktiv hjälp av en annan person som förlossar barnet. Jag skulle önska att vi inte var så snabba på att ta åt oss en så stor del av äran för jobbet, vi som står bredvid när en kvinna föder barn. Ibland behöver verkligen barnet förlossas, som när barnet fastnar eller behöver dras ut med hjälp av en sugklocka. Det händer ibland och då är det skönt att hjälpen och kunskapen finns nära. Men kvinnor kan föda av egen kraft utan att man är där och petar precis hela tiden. Pröva att se på barnmorskans hantverk som någon som stöttar och bistår en kvinna som föder; lotsar och  varsamt hjälper henne igenom värkarbetet  genom aktiv expektans, närvaro och ett kontinuerligt stöd. Det kontinuerliga stödet behöver inte vara hands on om kvinnan inte känner sig bekväm med det. Det aktiva ligger i kommunikationen mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Om man har hunnit lära känna varandra innan så finns det mer förtroendekapital – och desto mer stöd kan barnmorskan ge.

Att  kontinuerligt övervaka en kvinna som föder från en skärm på expeditionen och sedan gå in och förlösa barnet när finalen närmar sig, det är en helt annan sak. Att förlösa många barn blir lite som att fånga många bollar, ju fler desto bättre.

Pröva att  byta ut ”jag förlöste” till ” jag var med på en födsel”  Det händer någonting då! Man öppnar upp för möjligheten att kvinnor kan föda av egen kraft och det blir ett mer ödmjukt förhållningssätt till hela skeendet.

 

 

Vårdskada

Lämna en kommentar

Socialstyrelsen utvärderar vården i Sverige och på några punkter har man kunnat se att förlossningsvården har blivit sämre. Det är något av ett trendbrott. Socialstyrelsen om förlossningsvården. Skillnaderna är olika i landet, men i Stockholm får 7 % av alla förstföderskor den allvarligaste typen av förlossningsskada, en så kallad sfinkterruptur. Det är väldigt höga siffror! Nästan en av tio som ska föda barn för första gången. Det kan få enorma konsekvenser för både början och fortsättningen på ett föräldraskap – att man måste börja med att läka en stor förlossningsskada. Jag tror inte man ska underskatta  vilken inverkan det  har på en kvinnas livskvalitet.

Antalet nyfödda barn som mår dåligt när de föds har också ökat, samt antalet mammor som måste återinskrivas efter hemgång. Kanske har de blivit utskrivna för fort? Kan platsbrist ha spelat in? Jag tror att det här är ett resultat av alldeles för dåliga arbetsvillkor som leder till en utarmning av kompetens inom förlossningsvården. De barnmorskor som  jobbar kvar får för mycket att hinna med och blir för hårt belastade. Nyutexaminerade får fort alldeles för mycket eget ansvar med för lite handledning och stöttning. Vi som jobbar inom förlossningsvården är inte mer än människor.

Mia Ahlberg , ordförande i svenska barnmorskeförbundet, poängterade att det är en komplex fråga som måste undersökas närmare eftersom vi inte vet exakt vad det beror på. Jag tror att vi måste backa några steg och ta oss en rejäl funderare. Vad är det som gör att just Stockholms förlossningsvård ligger så dåligt till på vissa punkter?

Min vän  Ann Ljungblom skriver idag om hur hon som barnmorska blev drabbad av förlossningsvården. Det är sorglig men viktig läsning i sammanhanget. http://holymama.se/jag-blev-sjuk-av-mitt-arbete-som-jag-alskade/

Vem kan vara doula?

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.

Ett år senare

Lämna en kommentar

Igår träffades vi alla på Katarina Bangata i en härligt mingelvänlig, svettig, pratig och till brädden fylld lägenhet. Det har gått lite mer än ett år sedan vi fick det slutgiltiga beskedet om nedläggningen – och på ett år hinner mycket hända. Både i det professionella livet och i det privata. Eftersom Södra BB gick i graven som en unik vårdform i Sverige – ja det enda modified in hospital birthcenter som fanns – så har det inte funnits så givna och klockrena alternativ att hoppa till för oss som jobbade där. För några var Södra BB den enda tänkbara arbetsplatsen som barnmorska inom förlossningsvården. Nu är vi utspridda på många olika ställen och en hel del av oss finns fortfarande hos födande. Men en sak är säkert och det är att Stockholms förlossningsvård förlorade många kompetenta och erfarna barnmorskor i ett slag när Södra BB försvann. Andra ställen har därmed fått jackpot; bland annat mödravården, ungdomsmottagningar och Norge! Den grupp som valde att lämna SÖS har knappast gått utan jobb, tvärtom så är erfarna barnmorskor högst eftertraktade på arbetsmarknaden.

Foto: Carina Carlsson

Jag tyckte att det var mer glädje och mindre sorg att återse alla igår jämfört med återträffen i augusti. För nu är det så många som har kommit en bit på väg in i  nya spännande projekt, omorienteringsfasen har liksom mognat och börjat bära frukt.

Foto: Eva Nordlund

Det var svårt att lämna tillställningen och åka hem för jag ville prata med så många om så mycket! Men jag kände mig ändå glad när jag tog pendeln hem till Uppsala. Glad och trygg  i förvissningen att vi kommer ses igen. Många år framöver.