Kategori: Förlossningsvård

Att skynda långsamt

Lämna en kommentar

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.

När bör en förlossning behandlas med värkstimulerande dropp?

2 kommentarer

Såhär skriver Therese som en kommentar till mitt förra blogginlägg:

Jag är en av de 70% som fick värkförstärkande dropp. Och en förlossningsskada. Finska greppet till trots. I mitt fall behövdes nog droppet (?) då jag hade haft en latensfas på nästan tre dygn och varit i aktiv fas i nästan ett dygn, drabbades av sekundär värksvaghet och var öppen 10 cm i 8 timmar då barnet inte sjönk ned sista biten. Jag ville egentligen föda på knä men var för trött så det blev i gynställning. Nästa barn blir ned kejsarsnitt då kirurgen stark avråder från vaginal förlossning pga mängden ärrvävnad. Det är en sorg, jag tyckte det var häftigt fram tills det blev fruktansvärt. Vågar helt enkelt inte chansa med mitt underliv igen. Ingen direkt orsak har kunnat fastställas, barnet var normalstort och föddes fram utan hjälpmedel, långsamt och med perinealskydd. Hade jag haft en orsak hade jag kanske vågat, men nu när jag faktiskt läkt bra chansar jag inte, trots att jag helst vill föda vaginalt…

Problemet idag är att väldigt många förstföderskor (och även omföderskor) blir ”värksvaga”. Eller får iallafall diagnosen värksvaghet inne på förlossningen, därav behandlingen med det värkförstärkande droppet. Man kan få diagnosen primär eller sekundär värksvaghet. Kortfattat och lite förenklat kan man säga att vid primär värksvaghet så har problemet  med värkarnas ineffektivitet (att livmodermunnen öppnar sig för sakta) varit med från början, vid  sekundär värksvaghet så har förlossningen till en början gått framåt på ett bra sätt men efter ett tag har värkarbetet blivit mindre effektivt. Kanske är det så att värkarna glesar ut och kommer mer sällan, blir kortare eller helt enkelt mindre verksamma. Det händer ganska ofta att värkarna tar en paus när förstföderskor blir retraherade – då livmodermunnen har öppnat sig helt och hållet och barnet ska fortsätta att tränga ner i bäckenet. Många, både förstföderskor och omföderskor blir då med dropp! Användningen av epidural ökar och många  som får epidural får även en sekundär värksvaghet på köpet som en bieffekt – ytterligare en anledning till dropp.

Oxytocindropp är ett mycket potent och verksamt läkemedel som har studerats i många studier. Det finns risker med att  både tillföra oxytocin och att avstå från att ge oxytocin. Drömmen vore att varken över eller underbehandla med detta läkemedel i förlossningssammanhang! Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Problemen vid överbehandling är att barnet riskerar att påverkas negativt, felaktig användning leder nämligen ofta till ett överaktivt värkarbete och hotande syrebrist hos fostret.  I studier har man kunnat påvisa att barn som skadas allvarligt i samband med en födsel oftare har varit ”utsatta”för ett värkstimulerande dropp.  Men en väldigt lång och utdragen förlossning är inte heller önskvärt. Astrid Nystedt beskriver detta väldigt väl i sin avhandling  Utdragen förlossning, kvinnors upplevelser och erfarenheter.

Läs även en sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida:  Nationella indikationer för värkstimulering med oxytocin. Där refereras till ett flertal stora studier på området.

Vi har lite att jobba med.  Dropp har på många förlossningskliniker blivit så hemtamt att användningen ibland riskerar att ske på godtycklig grund – när det ”känns i magen” som om förlossningen har dragit ut på tiden. Att ställa en korrekt diagnos för vad som kan gå under flaggen utdragen förlossning – och därmed i behov av hjälp på traven – är väldigt viktigt.

Men också, hur kommer det sig att så många blir värksvaga från början? Den här frågan tror jag ställs alltför sällan. Finns det något i vår handläggning av den normala förlossningen som inte är tillräckligt gynnsam på våra förlossningsavdelningar idag, ja som skrämmer bort det kroppsegna oxytocinet snarare än lockar fram det? Det här är en fråga som många tycker är helt hopplös att grotta ner sig i. Men bara för att det är svårt betyder det inte att det saknar betydelse eller inte är viktigt.

Nyckeln till förlossningen? Foto: Lovisa Engblom

 

Makarna Pirhonen i hetluften

3 kommentarer

Makarna Pirhonen är i hetluften igen! De har ett recept för att undvika de allvarligaste underlivsskadorna i samband med en förlossning. I det receptet ingår långsamt och kontrollerat framfödande, ett handgrepp som kallas finska greppet,  att lägga klipp när personalen tror att det behövs för att undvika en ännu större bristning än själva klippet. Och så sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram för att som de säger kunna få en översikt av perineum vid framförandet. Alltså inte upprätt födande.

För mig är det här koka soppa på en spik. Långsamt och kontrollerat framfödande finns det evidens för, ja. Ett särskilt handgrepp, det kan kallas finskt eller svenskt eller perinelaskydd. Det handlar om att hålla emot med sina händer utifrån när barnet föds fram och det gör så gott som alla barnmorskor.  ALLA får träning i att hålla ett skydd mot perineum; alltså perinealskydd. Det är ganska otroligt att någon skulle hålla handen på ett specifikt och mycket bättre sätt än andra som dramatiskt förbättrar utfallet.

Att kvinnor inte ska föda upprätt för att personalen på så sätt har bättre uppsikt över perineum – det är rent humbug. Den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar är gyn. De som har visat bäst utfall i studier är knä, fyrfota, sida och stående. De kvinnor som föder hemma har minst antal stora bristningar och en majoritet av kvinnor som föder hemma föder upprätt. Dessutom kan man knappast ha bättre uppsikt över perineum än om kvinnan föder på alla fyra, om det nu skulle vara avgörande.

Att lägga klipp för att undvika en stor bristning? Ja det är ju att åsamka kvinnan en jättestor skada i bäckenbotten för att man tror att något ännu värre ska hända. Men man får ju aldrig facit på om den ännu värre skadan verkligen skulle ha uppstått. Ett klipp gör jätteont  och tar tid att läka – det finns annan forskning som stöder ett mycket restriktivt användande av klipp.

Makarna Pirhonen har en mycket viktig och bra ansats – de vill jobba för att  minska antaIet stora bristningar. Hatten av för det! Men i det viktiga arbetet med att minska antalet stora förlossningsskador så måste vi vara jätteförsiktiga med att uttala oss om orsakassamband som inte alls har stöd i forskning. Läs gärna min genomgång av forskningen på området i tidigare blogginlägg!  Jag har skrivit om upprätta förlossningsställningar, MIMA-studien och gjort en översikt av vetenskapen på området – inläggen finns här i mitt bloggarkiv. Något som vi bör titta närmare på är om användandet av värkstimulerande dropp kan spela in. Nästan ingen förstföderska som föder på sjukhus klarar sig utan dropp i Sverige idag, hela 70 % får det.

Foto: Lovisa Engblom

 

Händer i veckan

Lämna en kommentar

Idag var jag med och spelade jag in det femte avsnittet av Karins preggopodd! Hur det gick? Ja det får ni som lyssnar avgöra! Nu har jag iallafall blivit av med min poddoskuld och det känns  bra. Programmet sänds på fredag nästa vecka. Nu på fredag blir det ett avsnitt med Malin Gramer som gäst. Men redan imorgon blir det inspirationskväll här i Uppsala på temat stöd!

Idag kunde man få läsa Socialstyrelsens utredning av vård efter förlossningen här i Sverige, mycket intressant läsning.  Frågan togs även upp av utredarna själva  i en debattartikel i SVD.

Socialstyrelsens bedömning och slutsatser

Sammanfattningsvis är det Socialstyrelsens bedömning att det finns brister och behov av förändringar i vården efter förlossning såväl på sjukhuset som efter hemgång från sjukhuset. Det behövs mer kunskap och utbildning för personalen i hela vårdkedjan om psykisk ohälsa och sjukdom i samband med graviditet och förlossning, om diagnostik, behandling och uppföljning av bristningar i bäckenbotten, samt om amning och bröstkomplikationer i samband med amning. Socialstyrelsen bedömer även att det behövs nya kunskapsstöd för vården, i form av riktlinjer, rekommendationer eller andra former av kunskapsstöd.

De flesta brister i vården till kvinnor efter förlossning är dock strukturella, och det kan behövas organisatoriska förändringar i landstingen och regionerna för att uppnå en mer patientcentrerad, tillgänglig, säker och jämlik vård i hela landet.

Vården på sjukhuset behöver bli mer familjecentrerad och utformas utifrån patienternas behov. Socialstyrelsen bedömer att det även är otydligt vart kvinnor ska vända sig för stöd och vård när en vecka har passerat och sjukhuset/BB inte längre ansvarar för vården. Uppföljningen av kvinnors hälsa behöver förbättras liksom tillgången till stöd och vård efter förlossningen.

Det finns även stor potential till förbättring när det gäller att skapa kontinuitet i vårdkedjan avseende den personal kvinnor möter i samband med graviditet, förlossning och eftervård.

 

Glad påsk!

Lämna en kommentar

Kristina Lundberg i Malawi

Påsktips:

Kristina Lundberg som arbetar på BB Stockholm är just nu  Barnmorska i Malawi och bloggar om sin vistelse där. Spännande läsning!

Det tredje avsnittet av Karins preggopodd är ute nu! Markiz Tainton som är matinspiratör medverkar och på måndag åker jag till Expressenhuset för att spela in det fjärde avsnittet av podden. Har du förslag på frågor eller ämnen som du vill att vi ska diskutera så maila till preggopodden@expressen.se

God påsklyssning!

 

Foto: Lovisa Engblom

Ett svenskt caseload midwifery?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.

Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.

Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!

För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort  sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.

När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.

Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig  mer som en förlossningtekniker än något annat när jag  springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.

Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej.  Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att  låta kvinnan bli ett subjekt  och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.

Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.

Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.

BB Sophia och Kafka

Lämna en kommentar

Okej, nu tillbaka till verkligheten. Brist på förlossningsplatser, brist på barnmorskor. Jag hör fortfarande Gabriel Wikströms ord om att utöka antalet utbildningsplatser. Fler ska vilja bli barnmorskor! Är det inte bättre att försöka ta hand om de som redan finns?

Och tänk om de 500 miljonerna hade kommit ett år tidigare, tänk om BB Sophia hade fått finnas kvar! Vi har nämligen redan den förlossningsklinik som saknas i Stockholm. Den står där alldeles fridfull och seren, övergiven, som ett monument över vår oförmåga. Om stället öppnade skulle barnmorskorna stå på kö till anställningsintervjun (vi skulle inte behöva utbilda en enda ny barnmorska – rekryteringen skulle löpa på fint ändå). De födande står redan på kö.

Öppet brev från Gudrun Abascal ang BB Sophia

Till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström

Jag skriver till dig med anledning av ditt framträdande i SVT Nyheter
den 27 mars 2017, och diskussionen om förlossningsvården i Sverige. Jag vill fråga om ditt uttalande om ”fiaskot”, angående den förlossningsklinik som stängdes i Stockholm, avser BB Sophia?

Jag undrar i så fall: i vad bestod ”fiaskot”? BB Sophia var den förlossningsklinik som fick högst omdömen av kvinnor som fött, och föräldrar, i Stockholms läns landsting förra året. Även personalen inom såväl förlossningsvården som neonatalvården ansåg sig ha en mycket god arbetsmiljö och kände stor trivsel i sitt arbete. BB Sophia hade också de bästa resultaten när det gäller medicinska data år 2015 i Stockholms läns landsting.

Utifrån dessa fakta, skulle jag vilja be dig förklara vad du menar med ”fiaskot i Stockholm”. Jag tänker framför allt på den respekt som jag anser att all personal som arbetat på BB Sophia förtjänar – de har alla bidragit till för att förbättra förlossningsvården och gjort kliniken till ett föredöme i Sverige. Dessutom anser jag att alla föräldrar som med stolthet tagit emot sina barn på BB Sophia inte ska behöva höra att de blivit föräldrar på en förlossningsklinik som folkhälsoministern beskriver som ett fiasko.

I samband med BB Sophias nedläggning förlorade Stockholms läns landsting mer än 4 000 förlossningsplatser. Det innebär att de kliniker som är kvar inte tillnärmelsevis kan sägas leva upp till patientlag 2014:821, som säger att sjukvården ska vara lättillgänglig för patienten. Nu avvisas kvinnor flera gånger per dygn till kliniker som de inte själva har valt att komma till.
Lagen säger också att patienten ska känna sig delaktig, få informerade val, bemötas med respekt och integritet samt få kontinuitet under vårdtillfället. I dag försöker i stället barnmorskor att få kvinnor att stanna hemma så länge som möjligt trots att de befinner sig i aktivt förlossningsarbete. Kan det klassas som medicinskt säkert? Och kan det klassas som medicinskt säkert att föräldrar och barn kan vårdas på olika kliniker under ett och samma vårdtillfälle, eftersom det inte finns personal och råder platsbrist?

Om BB Sophia, med de små medel som hade krävts, i stället hade fått finnas kvar, hade vi inte haft den här situationen. I dag ser vi att enorma summor tillförs förlossningsvården, något som BB Sophia då hade kunnat ta del av.

Det är en viktig fråga från mig, om huruvida det här ”fiaskot” är att betrakta ur en politiskt ideologisk synvinkel, eller ur perspektivet att det handlar om ren inkompetens när det gäller regeringens syn på lagar, regler och avtal? Jag ifrågasätter om det finns en verklig ambition och vilja att från politiskt håll förbättra förlossningsvården när jag hör den typen av uttalanden, och det gör mig genuint ledsen å nya och blivande föräldrarnas vägnar. De förtjänar en bra start på sitt föräldraskap – och det kunde BB Sophia erbjuda.

Vänligen
Gudrun Abascal, leg barnmorska och tidigare vårdchef på BB Sophia,
BB Stockholm och Danderyds sjukhus

Se även Forskningsinriktad uppföljning av förlossningsvården i Stockholm
Läs och dela

 

Första april i Mundekulla!

Lämna en kommentar

Jag ska vara med i Expressen och Karin Bulow Orrjes nystartade gravidpodd. Och nej, det är inget aprilskämt. Första avsnittet sändes igår, Malin Olsson som är programledare på SVT var gäst och avsnittet  går att ladda ner på Itunes. Tanken är att jag ska få vara med och svara på era frågor som ni mailar till preggopodden@expressen.se!

Dagen till ära så sitter jag och bloggar i Mundekulla. Här är det vår i luften, maten som serveras är god och umgänget är fantastiskt. Ändå ser jag såhär allvarlig ut när jag bloggar:

Foto: Jeanette Engebjär

Nu under eftermiddagen så har vi pratat om födslar, förlossningsvård, framtiden, farhågor, rädslor och vad vi som individer och barnmorskor behöver! Vi har så mycket att prata om. Det kommer längre inlägg om detta senare. Nu måste jag passa på att uppleva medan vi är här tillsammans. Jag bjuder på grodorna som vi stötte på igårkväll.

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Barnläkaren  och professornJonas F Ludvigsson kastade sig in i debatten om förlossningsvården och nedläggningen av Sollefteå BB i Aftonbladet. För att vara ett inlägg från en professor så var det väldigt befriat från referenser till forskning men däremot fullproppat med känslor.

”Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.”

Vi är många som känner lättnad när ett nyfött barn skriker, men kanske framförallt barnets egna föräldrar! Inlägget saknade ett helhetsperspektiv på födandet –  det  går nämligen inte att skära ut en liten del av födseln och lyfta upp den som den allra viktigaste!  Här ställs mamman mot barnet, att den födande behöver underkasta sig en lång bilfärd med tanke på barnets bästa. Men en traumatisk och otrygg förlossning på väg till ett ”säkert ställe” kan få långtgående konsekvenser även för barnet – även om barnet skrek för fulla muggar just i födelseögonblicket. De olika beståndsdelarna i en familj och en födsel  hör ihop och påverkar varann på ett väldigt intrikat sätt som inte alltid har ett samband med att barnet befann sig inom tryggt räckhåll från en erfaren barnläkare under sina första fem minuter i livet.

Viss specialistvård har visat sig bli bättre vid en  centralisering av vården, hjärtkirurgi är ett sådant exempel. Vi har även specialistvård inom neonatologi och de familjerna kan behöva åka långt – ja idag ända till Finland! Föräldrarna underkastar sig denna resa med tanke på barnets bästa. Men all förlossningsvård kräver inte specialistvård och mår inte  heller bättre av det.

Överläkarna Judit Sundström och Tomas Björk på det nyligen nedlagda BB Sollefteå gick i svaromål: Varför tillåts folk ordbajsa om förlossningsvården? De påpekade mycket riktigt att kvalitén på vården i allra högsta grad beror på vilka som jobbar där.

”Men den förlossningsvård Ludvigsson drömmer om har funnits i just Sollefteå, med kompetenta barn- och narkosläkare i tjänst dygnet runt, flera med mångårig erfarenhet från bland annat Karolinska. Om det kan lugna?

Sollefteå har haft erkänt mycket goda resultat när det gäller patientsäkerhet och nyfödda barns hälsa under många år (Socialstyrelsen / SFOG). Nedläggning av Sollefteås förlossningsklinik handlar inte om vårdkvalitet utan om makt över sjukvården.”

Det finns många sätt att behålla kompetensen på. Jag har jobbat på en stor förlossningsavdelning där barnmorskor från Åland kom och praktiserade  några veckor i taget för att få lite fler födslar i händerna. Det var ett väldigt trevligt utbyte – även för oss som jobbade på den stora kliniken! Det kan vara av värde även för personal på en stor klinik att få inblick i förhållanden och villkor på en mindre klinik. Lite ödmjukhet inför våra olika förutsättningar är på sin plats. För alla bor inte i storstäder och föder inte heller i storstäder.

Mot slutet av veckan regnade det 500 miljoner över förlossningsvården. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg debatterade på flera håll mot bland annat  sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Han föreslog fler betalda utbildningsplatser till sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig. Mia påpekade att läckan också behöver täppas till – den där barnmorskor försvinner från förlossningsvården. Hon förklarade på ett bra sätt varför så många försvinner och nämnde ordet samvetsstress. Det behövs förutsättningar för barnmorskor att kunna göra ett fullgott jobb! Att gå hem från jobbet dag efter dag med en gnagande otillräcklighetskänsla eftersom man återigen har behövt tulla på vad god vård är – det tär även på den bästa och mest lämpade.

 

 

Ställningstagandet

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom