Förra veckan pratade jag i telefon med Jane Fogelström. Det var ett av de mest inspirerande telefonsamtalen jag haft på länge! Jag förstod snabbt att Jane har kommit långt i sin process som barnmorska – en process som handlar om kunskap och en djupare förståelse om vad som egentligen är viktigt. Det är en process man går igenom som sjuksköterskestudent också. I början var det viktigast att göra rätt, kunna sätta en nål, få ett blodtryck, visa att man behärskade det tekniska – tingen. Jag minns fortfarande nervositeten över att jag inte kunde memorera vad alla såromläggningsförband hette och bestod av. Efter ett tag när allt det där satt så blev det relationella det stora. Mötet med patienter. En förståelse för att människan är en sammansatt varelse som inte kan reduceras enbart till kropp. Att förstå sammanhangen.
Det speciella med att vara barnmorska och gå igenom en sådan process är att den kan ta en så långt! Precis som döden är födandet något existentiellt och när de praktiska kunskaperna sitter och man börjar öva upp en lyhördhet för det relationella i födandet, helheten – sammanhanget, ja it can blow you away! Om man väljer det. Barnmorskor beskrivs ibland som hängivna, dedikerade, passionerade (av sjukhusledningar beskrivs vi ibland som jobbiga, påstridiga och obstinata)- det beror på att det för många av oss innebär så mycket mer än ett lönejobb att vara barnmorska.
Jane Fogelström har som barnmorska arbetat på Danderyds förlossning, BB Stockholm, Södra BB, på en barnmorskemottagning i Gamla stan och med hemfödslar. Hon har utarbetat en metod för att behandla förlossningsrädsla som heter Birth of courage. Hennes bok beskriver utförligt den här metoden – den är alldeles utmärkt! Enligt Jane är det första och absolut viktigaste att bekräfta och visa att man tar en förlossningsrädd kvinna på allvar. Det är nämligen sorgligt när en kvinna behöver använda all sin kraft till att med olika medel försöka övertyga och tjata till sig ett planerat snitt. Om hon istället möts av ett bekräftande från början – ett ja! Då finns det en chans att man kan börja jobba med förlossningsrädslan på riktigt. Boken ger många konkreta råd och väl underbyggda övningar om hur man kan arbeta med dessa kvinnor. Läs mer på www.birthofcourage.se
Under vårt samtal så underströk Jane vikten av att man måste vara förebilden om man vill leda ett förändringsarbete hos kvinnor, eller med barnmorskor som jobbar med födande. Jag tolkar det som att man måste vara förankrad i det man lär ut, ha en djupare grund att stå på. En metod utan resonansbotten blir nog lite ihålig. Av samma anledning bör enbart de barnmorskor som verkligen vill hålla en föräldrakurs göra det. För att det blir bättre då.
Jane tog upp ett så talande exempel: när en kvinna kommer in för kontroll av vattenavgång så berättar vi ofta utförligt vad vi gör – vi fokuserar så lätt på det tekniska. Berättar om ctg och hjärtljud och rutiner på avdelningen… Istället för att ta tillfället i akt och känna in var kvinnan är, kanske börja prata andning och avslappning istället för att berätta om våra specifika sjukhusrutiner. Det träffade mig! För jag kan se att just den kontrollen kan vara ett ypperligt tillfälle att förbereda kvinnan på själva förlossningen.
Janes metod går också ut på att låta kvinnan bli sin egen problemlösare, snarare än att vi som personal ska lova en smärtfri förlossning. Bättre att ge förlossninsgrädda verktyg att hantera de egna rädslorna. Om förlossningen sedan blir mer eller mindre smärtfri, ja det är en helt annan sak.
