Det beror helt på i vilka kretsar man umgås. När jag var tvåbarnsmamma och medföljande fru i Amerika till en man som gjorde akademisk karriär, då råkade jag i ett sammanhang säga att jag ville ha fem barn. Det var på en middag med professorer från universitet Brown och jag minns att det blev helt tyst runt bordet.

”Five??” utbrast någon till slut.

I de kretsarna ansågs det närmast oansvarigt,  religiöst – eller en situation som någon som kallas för white trash skulle kunna försätta sig i. För hur sparar man ihop studiepengen till fem barn som ska gå på Brown?

Att vara ung och mamma är inte alltid så lätt. Men att vara närmare 40 och bli mamma är inte heller så rätt. För många barn för snabbt är också konstigt. Jag hade tre barn under fyra år när jag var 27 och var ganska ensam om det bland mina vänner.  Tre små barn när man är 37 mer rätt.

Att inte vilja ha några barn alls  är något man får stå till svars för. Det anses nästan själviskt att vara kvinna och vilja välja bort att bli mamma.  Fast om man har ett starkt driv att åstadkomma något stort som inte är barn, till exempel en stor politisk karriär, ett konstnärskap eller vad det nu må vara – då kan det vara en fördel att inte ha egna barn. Män har ofta sluppit välja mellan de två.

En önskan om många barn blir suspekt – efter fyra- fem barn så passeras en gräns där man blir familjen Annorlunda, precis som  en önskan om inga barn. Det finns normer för när män ska bli pappor också, och hur många barn det passar att vara pappa till.  Men dom normerna är inte lika rigida och tvingande – det finns ett annat svängrum där.