Kategori: Föda hemma

Planerade hemförlossningar i Stockholms län

Lämna en kommentar

Liisa Svensson

Liisa Svensson är barnmorska med lång erfarenhet av att bistå kvinnor vid födslar, både på sjukhus och i hemmet. För närvarande är hon doktorand och lärare på barnmorske-programmet på KI. Hon är även medgrundare till Föda utan rädsla och fortbildar personal inom mödravård och förlossningsvård. Jag tänker idag presentera hennes magisterarbete:

Landstingsfinansierade planerade Hemförlossningar i Stockholms län mellan 2007 och 2014
-En beskrivning av utfallen

Ungefär 100 kvinnor föder hemma i Sverige varje år. Det är en promille av alla födslar. Det som utmärker Sverige till skillnad från övriga nordiska och europeiska länder är att det inte finns några nationella riktlinjer och ingen gemensam organisation av alternativet planerad hemfödsel. Det innebär att vi i Sverige har ett ojämställt hemfödsel-lotteri där man dels ska ha tur för att få tag på en barnmorska som kan bistå och sedan pengar för att kunna betala densamma.

Sedan 2002 kan emellertid omföderskor i Stockholm få finansiering för sin planerade hemfödsel från landstinget om de uppfyller följande kriterier :

  • Omföderska.
  • Normal graviditet enligt basprogrammet.
  • Tidigare förlossning som har varit vaginal och okomplicerad.
  • Graviditet som är enkelbörd i huvudbjudning, fullgången graviditet och spontan värkstart.
  • Inga medicinska riskfaktorer.
  • Transport till sjukhus ska kunna ske inom 40 minuter.
  • Barnläkarkontroll ska utföras senast 72 timmar efter födseln.
  • Diskussion med obstetriker om risksituationen och påskriven blankett.

Liisa Svensson har sammanställt utfallet för 233 omföderskor som ansökte om finansiering för att föda hemma i Stockholms län mellan 2007 och 2014. Hon har gått igenom deras journaler i efterhand – metoden är en deskriptiv journalstudie med kvantitativ ansats.

En sammanfattning av förlossningsutfallet visar att en hög andel av kvinnorna födde spontant vaginalt, närmare bestämt 98,7%. Vidare så visar utfallet:

  • Låg frekvens av akut snitt (1,3%).
  • Inga instrumentella födslar, dvs sugklocka.
  • Låg frekvens av stor blödning (över 1000 ml) efter förlossningen (1,3%).
  • Tre fjärdedelar av kvinnorna blödde under 500 ml.
  • En kvinna fick den största graden av bristning, nämligen en sfinkterruptur (0,4%).
  • Mer än 40 % av kvinnorna fick ingen bristning alls.
  • En femtedel av kvinnorna födde i vatten.
  • Andelen upprätta förlossningsställningar var 70 % och ingen kvinna födde i gynläge.

Några kvinnor fick överföras till sjukhus under pågående förlossning, närmare bestämt 13 stycken (5,6%). Två kvinnor fick överföras efter förlossningen på grund av blödning (0,9%) men ingen behövde överföras på barnindikation.

Barnen som föddes hemma mådde bra!

Emma och Staffan födde sitt andra barn i hemmet

Ett sätt att beskriva hur barn mår inom de första 10 minuterna efter födseln är att mäta de fem parametrarna  färg, tonus, retbarhet, andning och hjärtslag vid 1 minut, 5 minuter och 10 minuters ålder. Man kan max få 2 poäng för varje parameter och i studien så hade alla utom ett barn apgarpoäng 9-10 vid 10 minuters ålder. 1,3 % av barnen hade apgar mindre än 7 vid 5 minuters ålder.

Resultatet visar att en planerad hemförlossning inom ramen för Stockholms läns landstings organisation föreföll vara ett säkert alternativ för både mor och barn. Denna studie borde därför – tillsammans med flera andra –  kunna bidra med kunskap och ligga till grund för utformning av nationella riktlinjer för planerad hemförlossning i Sverige. Så att vi slipper det osäkra och otrygga hemfödsel-lotteriet.

Ett urval av de barnmorskor som bistod vid hemfödslarna i Stockholm

Hatten av för er barnmorskor som bistod vid de studerade hemfödslarna! Studien visar på ett fint förlossningsutfall.

Med ett hjärta som svämmar över

Lämna en kommentar

Jag vet inte vad mitt liv skulle vara utan mina vänner. Oerhört fattigt tror jag. De första två fjärdedelarna av 2016 var nämligen några av de värsta månaderna i mitt liv. Jag åldrades snabbt några år till och fick mer skinn på näsan än jag ville ha. Men nu när jag har lite distans till det mest smärtsamma så kan jag se att det också har fört något gott med sig. Det är utvecklande att åka på smällar och hamna i kris – om man lyckas behålla sig själv intakt så kan man till och med få ett försprång in i något nytt. Men det hade aldrig gått utan min familj och mina vänner! Just idag bubblar jag över av kärlek och värme till några som jag tänker presentera här på bloggen, som ett fint sätt att inleda år 2017.

Åke, Elin och Abbe

I somras fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara med när Elin och Åke skulle föda sitt första barn. Jag tackade ja på stående fot! Det var ett av mina bästa beslut. Abbe föddes hemma i sitt vardagsrum och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag ser den här fina familjen som föddes samtidigt.

I slutet av oktober åkte vi hela familjen och hälsade på goda vänner som för närvarande bor i Edinburgh i Skottland. Det var en resa vi sent kommer glömma. Paola är en av mina närmsta vänner och dom firade in det nya året med oss igår!

Vikram och Paola

Paola doktorerar och flög med yngste sonen Vikram till Sverige innan jul för att göra sin halvtidskontroll här i Uppsala, titeln på arbetet är ”Care for the newborn – breastfeeding and skin- to- skin contact”.  Jag tänker presentera hennes forskning mer utförligt  i ett annat blogginlägg!

Min kära vän Lisa födde sitt andra barn hemma med hjälp av en hembarnmorska som heter Kirsten och idag går det att läsa hela den berättelsen på hennes blogg Dream Dare Do – om att föda sitt barn och sig själv https://lisasdreamdaredo.com/2017/01/01/att-foda-sitt-barn-och-sig-sjalv/ . Jag nockades fullständigt av de vackra bilderna och fick lov att publicera den här! Under hennes första graviditet var en annan hembarnmorska inblandad, Agneta Bergenheim, och storasyster syns på bilden i bakgrunden. Det är min äldsta dotters bästa kompis! Barnet som låg i gravidmagen på bilden känner jag också väl. Vi har rest ihop i Frankrike, bland annat.

Lisa och Kirsten

Tack alla mina fina vänner för att ni finns (även alla som inte fick var med i just det här blogginlägget!) Utan er – inget liv.

God Jul!

Lämna en kommentar

Foto: Elin Ternström

För mig började det snart gångna året med förfäran – men det slutar lyckligtvis bättre. En av årets stora höjdpunkter var när jag fick vara med och välkomna den här gossen som föddes tryggt  och lugnt hemma i sitt vardagsrum. Världens finaste.

Obstetric nurse/midwife

2 kommentarer

När jag var 19 år så reste jag runt i NordAmerika. Alla som har varit i USA vet att det är många olika länder som samsas bredvid varandra i samma land;  det finns ett middleclass- America,  ett fattigt u-land mitt i rikedomen, ett intellektuellt och globalt Amerika och ett reaktionärt Trump-Amerika. För att nämna några. När jag var 19 år så mötte jag ett väldigt sympatiskt USA som jag kom att älska. I New Mexico träffade jag kvinnor som hade fött sina barn hemma och en av dom visade sitt fotoalbum för mig – de bilderna  gjorde ett outplånligt intryck. På en bild fanns en stor birthpool och två kvinnor som var där för att hjälpa till, dom fanns med hela tiden men höll sig lite i bakgrunden. Hennes midwifes. Jag kunde inte släppa det där – tänk att vara någon som kommer hem till par som ska föda sina barn! Att ha en given roll i det stora skeendet, så mäktigt och så coolt – en sån ville jag bli. Där och då började min barnmorskeresa.

Några år senare när var jag färdig sjuksköterska och mamma till två barn så bodde vi hela familjen i Providence Rhode Island ett tag,  eftersom min man fått ett erbjudande om att gästforska vid universitetet där. Jag minns en middag vi var bjudna till då jag berättade vad jag ville bli : ”I want to become a midwife”. Alla såg ganska oförstående ut och jag förstod snabbt att midwifes – det är hjälpkvinnor utan utbildning, hippies som inte är en del av det medicinska  etablissemanget. Obstetric nurse var deras motsvarighet till barnmorska.

När jag jobbar som barnmorska på en stor förlossningsklinik i Sverige idag så känner jag mig ibland mer som en förlossningtekniker än en barnmorska; termen obstetric nurse ligger då nära till hands. Att springa mellan två, tre olika föderum samtidigt och hänga på påsar med dropp, hålla koll på fosterljuden via dataskärmar på expeditionen, göra små punktinsatser där de behövs som mest och känna att något flåsar i nacken hela tiden – för mig är det långt bort från den ursprungliga bilden av att närvara i ETT skeende, ett födelserum – utan stress. Känslan av tomhet och existensiell sorg över att inte få göra ett bra jobb, så bra som jag vet att det skulle kunna bli, är mig ibland övermäktig. När jag behöver lämna rummet för åttonde gången och paret som jag bistår säger:” Vi ringer vår doula nu! ” Då brister det nästan för mig. Men jag säger – ”ja det är nog klokt, ring er doula ”- och så skyndar  jag vidare till nästa rum.

Men det är inte mig och mina känslor som det är fel på. Jag är så glad att jag äntligen har kommit fram till det. I slutet av mars är Sveriges alla hembarnmorskor inbjudna att  träffas i Mundekulla (ironin är ju så klockren – häxorna i Blåkulla!) och utbyta de erfarenheter som finns i gruppen under en helg ihop. Intresset har varit stort, så vitt jag vet är det många som vill och som ska komma. Den helgen känns så akut viktig i mitt liv just nu.

 

Brasiliansk barfotadans

2 kommentarer

Eftersom min man är docent och lektor på universitet så blir jag ganska ofta medbjuden som fru när någon har disputerat. Det är ofta trevliga fester,  vuxna som  får prata med andra vuxna, sjunga studentikosa sånger och dricka  vin ihop. Mellan grattistalen hinner man bekanta sig lite med sin bordsdam eller herre, ja småprata sådär alldeles lagom trevligt.

Att säga att man är barnmorska går nästan alltid hem. Särskilt efter några glas vin. Någon kanske  får tårar i ögonen och minns sin egen fina förlossningsupplevelse, det kommer nästan alltid intresserade följdfrågor med mjuk beundran i rösten. Till slut får man höra att Det måste vara det bästa jobbet! Få vara med när någon föder barn.

På den senaste festen så la jag till ett hem framför barnmorska. Jag berättade att jag jobbar som hembarnmorska. Mest för att jag ville introducera ett epitet  bland alla andra; barnmorska, skolsköterska, sjukvårdsrådgivare, bloggare… och ja – hembarnmorska. Reaktionerna lät inte vänta på sig och jag hamnade snabbt  i ett defensivt läge. Frågorna som kom var av en helt annan karaktär, nästan anklagande  ”Vad gör du om det händer något?”. Tvärsäkra påståenden ”Min väninna hade varit död om hon hade fött hemma”. Chock i rösten, ”Oj, finns det dom som vill det?”.

Jag försökte hänvisa till den forskning som finns på området (tänkte att det borde vara rätt sällskap!)  och berättade att jag arbetar professionellt, men det var liksom kört. Vad gör du om det händer något? Frågan ekade mellan mig och mina bordsdamer. Till slut sa jag något som jag hört en annan hembarnmorska säga (på skoj):

Jag tar av mig barfota och dansar en brasiliansk barfotadans!

Nervösa skratt. En konversation som kändes urspårad – inga tårade ögon, mer av skräck i blickarna. Vi bytte samtalsämne ganska snabbt och jag bestämde mig för att i framtiden välja mina tillfällen  med större omsorg . Det är kontroversiellt med hemfödslar, jag vet.

Nu vet jag det ännu mer.

 

Vattenfödslar och BB Sophia

Lämna en kommentar

Ungefär 300 kvinnor födde sina barn i vattnet på BB Sophia. Det fanns ett badkar i varje föderum och lustgasslangen räckte ända fram – man kunde på så sätt kombinera lustgas och vatten som smärtlindring för att få en ännu större effekt. Synd att BB Sophia försvann så fort!

Om man önskar sig en vattenfödsel idag så gör man bäst i att planera för en hemfödsel – men det är  synd när kompromisserna  försvinner. För det finns en stor grupp kvinnor som varken behöver eller vill föda på storsjukhus, men som heller inte vill föda hemma! När man tar bort mellantingen till dessa två ytterligheter  så tvingar man den här gruppen att gå antingen långt till höger eller långt till vänster.

Att ta bort hela mittfältet förlorar alla på.

 

 

Lyssna med tratt!

Lämna en kommentar

Det heter egentligen barnmorskestetoskop, eller Pinard stetoskop men kallas ofta för tratt eftersom den ser ut som en sådan. Jag slarvade bort min på en förlossningsavdelning någonstans men har precis fått en ny! Tratt är nämligen inte så dumt. Länge var det bara tratt som fanns att tillgå för avlyssning av fosterljud under graviditet och förlossning. Den elektroniska fosterövervakningen som kallas för cardio – toko – grafi, ctg kom först på 60-talet men fick sitt stora genombrott på 70-talet. I samma takt som  man började använda sig av den tekniken så fasades tratten ut. Idag ska det finnas en tratt på varje förlossningsrum men dom används inte alltför ofta eftersom det är så bekvämt att använda sig av ctg-dosan för avlyssning av fosterljud. Eller doppler! En sådan lyssnar ofta barnmorskan med på MVC  så att alla i rummet ska kunna höra barnets fosterljud från den lilla högtalaren.

Men det går precis lika bra att lyssna med tratt när man lyssnar intermittent, det vill säga inte kontinuerligt, utan bara då och då.  Man tar mobilen eller ett annat tidtagarur och sätter timern på en minut, sedan  räknar man alla hjärtslag under den minuten. I journalen kan man sedan skriva intermittent askultation med tratt, 125 spm (slag per minut). Fördelen med tratt är att man måste hamna precis ovanför barnets hjärta för att höra och i det finns ett diagnostiskt värde -man får reda på om barnet har trängt ned i bäckenet eller inte.

När jag var nervös för att min barnmorskeväska inte innehöll allt som man kan tänkas behöva inför en förlossning så sa en klok hembarnmorska och vän till mig ”Man kommer ganska långt med handskar, lite olja och en tratt”. Och det gör man faktiskt! Tekniken som finns idag för övervakning  av fosterljud är en fantastisk tillgång – men det betyder inte att den är oersättlig i varenda given stund.

Föda ensam

Lämna en kommentar

Många kvinnor världen över föder utan tillräckligt stöd, även i Sverige. Men det är inte så vanligt att kvinnor föder helt ensamma idag, och därför blev jag så berörd när jag läste Moa Martinsons skildring av en kvinna som föder helt ensam på natten medan barnaskaran sover. En av de finaste skildringar jag har läst. Ur Kvinnor och äppelträd:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas. På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet…

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej ännu ej – det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän imorgon, inte förrän imorgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde Gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll stämma skriker vilt så fort jorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan. Det tillkommer henne själv att sträva upp mot rymderna. Och hon strävar mot rymderna men jorden tar henne ändå.”

Att komma ut som hembarnmorska

10 kommentarer

Att bli barnmorska är en process, det vet alla som har provat. Oftast börjar det med en sprittande glädje och förtjusning över att få påbörja en resa som känns spännande och romantisk. Någon gång drabbas man ofta av en annan känsla –  nämligen rädsla. En rädsla för att det ska hända något allvarligt, att saker ska gå fel, att man ska göra sig skyldig till fel som kommer kosta någon  alldeles för mycket… Det är jobbiga känslor och dom behöver hanteras! För saker kommer att hända och någon gång står man där mitt i händelsernas centrum.

Sjukhusförlossningen är en stark norm i Sverige och många förlossningar är också ganska medikaliserade – det är vanligt med värkstimulerande dropp, epidural och  kontinuerlig fosterövervakning. Nästan så att det normala födandet har blivit exotiskt. En förstföderska utan dropp och EDA blir något utöver det vanliga. I den kontexten är det lätt att bli livrädd och tro att allt födande kräver maximal riskberedskap med intensivvård, ständig övervakning och att man är där och petar hela tiden. Tro mig – jag har varit där! Man blandar ihop det normala med det komplicerade och det normala blir det läskiga. Någon som vill föda i vatten? Hua – så läskigt. Men epidural känns tryggt och hemtamt.

Att vara en duktig  hembarnmorska är att varken underskatta eller överskatta sin förmåga och använda sig av barnmorskehantverket fullt ut. Man måste ha respekt och kunskap om det komplicerade men framförallt en stark känsla för det normala i födandet – kvinnokroppens resurser och det fysiologiska förlossningsförloppet. Till en början kanske man hintar till några få att man är intresserad av att arbeta med hemfödslar, släpper ut en testballong eller två för att se hur de tas emot. En del hembarnmorskor väljer att hålla en väldigt låg profil. Jag har kommit ut ur garderoben.