Kategori: Doula

Doulakurs som förberedelse

Lämna en kommentar

Jag frågade om era erfarenheter av förlossningsförberedelse. Har du något du vill dela med dig av? Maila till info@fodamedstod.se  Såhär fint skriver Evamarie Brännwall om att förbereda sig inför förlossningen:

Hej! Först vill jag tacka dig för den otroliga blogg du skriver – tack!

Jag vill dela med mig av en lite annorlunda förlossningsförberedelse. Jag gick Föda utan Rädslas doulautbildning. Självklart gick jag inte den primärt som förberedande utan för att jag vill få doula, men jag hade ändå väldigt stor nytta av den och jag tyckte den var fantastiskt bra. Roligt att du tog upp föda utan rädsla som ett exempel då utbildningen hade det som grund.  Jag läste boken, och fick även öva på de olika verktygen under kurshelgerna när jag var gravid, och jag kände redan då att ”wow, vilken grej! ”. Det är så enkla verktyg, inget komplicerat utan väldigt grundläggande.  Vem har inte spänt sig och använt falsettrösten när man trampar på lego eller slår i lilltån? Men om man prövar att  göra tvärtom – wow!

Jag har fött två barn, båda förlossningarna har varit helt otroliga upplevelser men andra skiljde sig ändå ganska mycket från första upplevelsen. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på det men allting handlade om att jag kunde slappna av i kroppen, andas djupt och långsamt och bli tuuuuung (med basröst, så himla effektivt!). Det känns också bra att ha fått testa skillnaden med att ha med sig fur och inte i två väldigt positiva och fina upplevelser. Då jag själv vill doula (och även tänkt gå profylaxutbildning så jag själv kan hålla kurser inspirerade av fur) känns det extra bra att ha något att basera det på som jag själv verkligen tror på. Jag är glad att det pratas om fur och att fler får möjlighet att använda det.  Ämnet har kommit att bli ett av mina favoriter.

Evamarie Brännwall

Tack för att du delar med dig!

Amningsfredag

Lämna en kommentar

Igår var det amningsfredag i Grönwallssalen  på Akademiska sjukhuset i Uppsala! Elin  skrev ett kärvänligt sms till mig på eftermiddagen ”Men du, skulle inte du komma på amningsfredagen…” Och jo det skulle jag såklart! Men det blev visst lite mycket för mig den här veckan för jag glömde helt bort att det var just den HÄR fredagen. Jag hade liksom redan tagit helg efter föreläsning på barnmorskeprogrammet, workshop, vaccinering av skolbarn och diverse administrativt jobb och bloggande. Vilken tur att jag ändå har lyckats få en liten glimt av vad som  hände igår! Jeanette Engebjär som var där har berättat för mig.

Det var stödet runtomkring och förberedelsen som var temat på amningsfredagen. Anouk Jolin berättade om sina amningsförberedande kurser och en mamma som gått kursen och hjälpmammats av Anouk (ideellt hembesök) berättade sin berättelse, naket och sårbart, från en födsel som blev en förlossning, ett akut separarerande som medförde att mamma och barn inte möttes på 6 timmar. Vilket gav en distans till det nya barnet som tog över ett år att läka! När tiden sedan blev mogen kom en ny graviditet med två barn. Som i slutändan blev en lyckad amningsresa med stort stöd från hemsjukvården/neonatal, hjälpmamma samt barnmorskekompetens från amningscentrum. Maria Göransson berättade om Uppsalas stolthet; det framgångsrika konceptet BB på väg.

Doulorna Vicky och Frida berättade om sina uppdrag – att de utför dem med största kärlek.
Frida återberättade om en doulainsats där hon verkligen haft silkesvantarna på och ett år senare möter pappan på stan – då står han i tårar över vad som skedde under den födseln. Det föddes nämligen också en pappa den dagen!

Cayenne beskrev hur hon alltid möter sina blivande mammor som barnmorska med frågan: ”Hur är du själv född?” Hennes egen födsel har lett henne framåt till att än idag bistå födande kvinnor hemma och det har blivit ungefär 700 hemfödslar genom åren.
Hon ger oss insikten om hur mycket det är som vi bär med oss – att allt detta kan ge hinder eller flöde i själva födandet.

 

Foto: Lena Reiman

Nästa amningsfredag blir den 10 november!

Det roligaste uppdrag jag vet!

Lämna en kommentar

Jag har nu börjat få en hel del förfrågningar om uppdrag, både som doula och hembarnmorska. Det är fantastiskt roligt och jag nyper mig lite i armen för det är en dröm för mig att få lära känna ett par redan innan förlossningen. Det är också en dröm att veta att jag kommer kunna ge ett kontinuerligt stöd under födseln – på sjukhus eller hemma. För mig är inte det viktigaste att få vara barnmorskan som tar emot barnet utan att få vara närvarande i hela skeendet – att inte behöva dela min uppmärksamhet mellan olika förlossningsförlopp. Jag har dock känt mig tvungen att höja avgiften för mina doulatjänster eftersom jag egentligen har en bättre inkomst av mitt vanliga lönearbete. För att kunna prioritera att ta uppdrag –  som jag så gärna vill-  och motivera detta för familjeekonomin (som sätter sina egna ramar) så har prislappen gått upp lite. Ni som har kontaktat mig innan den 16/2 betalar det lägre priset, även er jag inte hunnit träffa än.

Om ni vill träffa några hembarnmorskor och veta mer, kom till informationsträffen den 8 mars! Som vanligt på Söder, Tideliusgatan 12 mellan 17-18:30. Jag ska verkligen försöka komma iväg då för det är alltid lika roligt att träffa blivande föräldrar och andra hembarnmorskor.

Så kan du stötta den som ska föda

Lämna en kommentar

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Doula lifestyle

2 kommentarer

Först vill jag ta hål på några myter! Den om bloggare; att blogga bara är för lata och slappa, det är inget jobb, det kräver ingen insats. Bara att lägga upp några bilder på smoothies, skriva några rader och sen hoppas att läsarna och pengarna strömmar in. Det är fel. Jag har kommit att få stor respekt för några av Sveriges största bloggare, till exempel UnderbaraClara eller Kostdoktorn. Det är otroligt mycket jobb som ligger bakom deras bloggplattformar. Att komma till den punkt där man tjänar pengar på sitt bloggande och kan ha anställda – ja dit är det en lång väg. Success is persistence även här och det finns inte så många genvägar. Möjligen om man redan är känd av andra anledningar – då kan det vara lättare att nå ut med ett budskap även via bloggen.

Den om doulande; att doula är ju inget riktigt jobb, det är ju bara att följa med på andras förlossningar och ta betalt, vem som helst kan ju vara doula. Lättförtjänta pengar! Nej. Det är inte lättförtjänta pengar. Doulor gör det som vården går bet på. Eftersom förlossningsvården är fragmenterad och inte organiserad efter det relationella i första hand. Man föder på ett ställe, flyttas över till nästa när barnet har kommit ut, det är skiftbyten och personal som kommer och går i en strid ström. Någonstans i det här flödet föder man sitt barn och så var det med det. Doulan kan man betrakta som ett ankare i detta hav.

Hen lär känna paret innan, bygger upp ett förtroendekapital och har sen jour i flera veckor. Att vara jour är en livsstil. Det innebär att man upplåter fyra veckor av sitt liv till en väntan på detta skeende, det  som kan hända närsomhelst, på natten, på dagen, på helgen eller på de egna barnens födelsedagar. Sedan är man med under hela födseln som kan gå snabbt eller ta låång tid på sig. Det går aldrig att veta innan! När du åker till  det här jobbet så vet du inte när passet är över. Relationsbiten är hela grejen. 10 000 för detta kan  låta mycket men är inte någon stor summa pengar att leva av, det blir ungefär 5000 kvar. Det är inte lättförtjänta pengar men det är väldigt roliga pengar! Jouren är ofta det som avgör kostnaden. För att kunna frigöra denna jourtid vill och behöver en del ta 15-20 000 kronor – oftast eftersom flera har lättare att tjäna ihop dessa pengar på annat sätt. Det är egentligen en mer rimlig summa som motsvarar insatsen lite bättre men det är mycket pengar att betala! Att vara doula känns för många så meningsfullt och därför vill man gärna pressa ner priset så mycket det bara går. Man kan vara doula helt gratis också – om man vill och känner för det – finns inget fel med det heller!

 

 

 

Vem kan vara doula?

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.

Att bli doula

Lämna en kommentar

I vår ska jag gå Föda utan rädslas doulautbildning under två helger. Inte för att jag tror att jag måste eller inte kan vara doula  utan att ha gått kursen, men  för att jag så gärna vill! Det är en så himla rolig och värdefull ingång till födandet.  Ibland önskar jag att jag hade  börjat i den här änden redan för 15 år sedan. Det var då jag sökte till sjuksköterskeutbildningen – eftersom jag ville bli barnmorska! Begreppet doula hade jag  aldrig hört talas om och att bli barnmorska var liksom den enda säkra ingången till födandet trodde jag. I Sverige är det en lång väg att vandra om man vill bli barnmorska. Först måste man ta sig igenom sjuksköterskeutbildningen där fokus ligger någon helt annanstans. Jag upplevde det nästan som  skämmigt att säga att jag ville bli barnmorska – det var att gripa efter mycket. Ibland kom jag på mig själv med att tona ned drömmen lite så att det inte skulle bli alldeles för uppenbart.

För några år sedan behövde man först ha arbetat som sjuksköterska för att kunna söka sig vidare till barnmorskeutbildningen, jag vet inte hur det är nu  – om det går att hoppa på vidareutbildningen direkt. Nåväl, sen när man har kommit in på sin drömutbildning – då ska allt läras in på knappa ett och ett halvt år. Det är ett komprimerat sätt att bli barnmorska på! Normal förlossning, en föreläsning om hemfödslar, menscykel, sexuell hälsa, neonatologi, patologi, komplicerat födande, fosterljud, mödravård, p-piller – antikonception, abort, amning, eftervård… Och så pang! Ut på praktik.

Min första dag på förlossningen var ett rejält antiklimax. Det var 9 års längtan förpackat i en enda nervös kropp. Det var den där högtidliga (i efterhand – naiva) förväntan, nu skulle jag äntligen få vara med om något stort! Förlossningen gick inte  framåt, ctg-dosorna minns jag som stora klumpar på magen.  Det var lysrör i taket och en rond där det ordinerades en EDA-läggning – så att man skulle kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Barnmorskan som jag gick med var klok och presenterade det hela för paret på ett fint sätt. Sen var det EDA-läggning med en doktor i operationskläder, min uppgift blev att hålla ctg-dosan tryckt mot gravidmagen, det var sladdar och pumpar som jag inte förstod mig på. Jag måste komma ihåg att lära mig alla pumpar – det var min första mental note.  Smärtan försvann, det blev tyst som efter ett skeppsbrott i rummet  och paret  började titta på en film. Jag åkte hem med en stor gråtklump i halsen.

Den institutionaliserade förlossningsvården blir för många studenter en bjärt kontrast till teorin  på utbildningen. Men även upptäckten av att det där utrymmet att stötta paret under en födsel är begränsat. Det blir mycket spring mellan olika föderum, skalpelektroder som ska sättas, värkstimulerande dropp som måste hängas,  en ständig kamp mot klockan, ctg-band och remsor, antibiotika som ska ges i tid,  jargong ”Har ni förlöst på femman?” och stort fokus på olika medicinska tekniker. Det är lätt att vandra vilse  och hamna mitt ute i en skog  någonstans där det känns lite tomt och ensamt.  Då är det nära till hands att slutligen konstatera ”Det här med förlossning är inget för mig! Jag ska nog vara på BB istället. Eller på mödravården.” Min medicin till alla som känner så är att gå en doulakurs istället. För att balansera fokus lite i den nervösa kroppen.