Kategori: Debatt

Att skynda långsamt

Lämna en kommentar

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.

Fas 3

1 kommentar

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.

 

 

BB Sophia och Kafka

Lämna en kommentar

Okej, nu tillbaka till verkligheten. Brist på förlossningsplatser, brist på barnmorskor. Jag hör fortfarande Gabriel Wikströms ord om att utöka antalet utbildningsplatser. Fler ska vilja bli barnmorskor! Är det inte bättre att försöka ta hand om de som redan finns?

Och tänk om de 500 miljonerna hade kommit ett år tidigare, tänk om BB Sophia hade fått finnas kvar! Vi har nämligen redan den förlossningsklinik som saknas i Stockholm. Den står där alldeles fridfull och seren, övergiven, som ett monument över vår oförmåga. Om stället öppnade skulle barnmorskorna stå på kö till anställningsintervjun (vi skulle inte behöva utbilda en enda ny barnmorska – rekryteringen skulle löpa på fint ändå). De födande står redan på kö.

Öppet brev från Gudrun Abascal ang BB Sophia

Till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström

Jag skriver till dig med anledning av ditt framträdande i SVT Nyheter
den 27 mars 2017, och diskussionen om förlossningsvården i Sverige. Jag vill fråga om ditt uttalande om ”fiaskot”, angående den förlossningsklinik som stängdes i Stockholm, avser BB Sophia?

Jag undrar i så fall: i vad bestod ”fiaskot”? BB Sophia var den förlossningsklinik som fick högst omdömen av kvinnor som fött, och föräldrar, i Stockholms läns landsting förra året. Även personalen inom såväl förlossningsvården som neonatalvården ansåg sig ha en mycket god arbetsmiljö och kände stor trivsel i sitt arbete. BB Sophia hade också de bästa resultaten när det gäller medicinska data år 2015 i Stockholms läns landsting.

Utifrån dessa fakta, skulle jag vilja be dig förklara vad du menar med ”fiaskot i Stockholm”. Jag tänker framför allt på den respekt som jag anser att all personal som arbetat på BB Sophia förtjänar – de har alla bidragit till för att förbättra förlossningsvården och gjort kliniken till ett föredöme i Sverige. Dessutom anser jag att alla föräldrar som med stolthet tagit emot sina barn på BB Sophia inte ska behöva höra att de blivit föräldrar på en förlossningsklinik som folkhälsoministern beskriver som ett fiasko.

I samband med BB Sophias nedläggning förlorade Stockholms läns landsting mer än 4 000 förlossningsplatser. Det innebär att de kliniker som är kvar inte tillnärmelsevis kan sägas leva upp till patientlag 2014:821, som säger att sjukvården ska vara lättillgänglig för patienten. Nu avvisas kvinnor flera gånger per dygn till kliniker som de inte själva har valt att komma till.
Lagen säger också att patienten ska känna sig delaktig, få informerade val, bemötas med respekt och integritet samt få kontinuitet under vårdtillfället. I dag försöker i stället barnmorskor att få kvinnor att stanna hemma så länge som möjligt trots att de befinner sig i aktivt förlossningsarbete. Kan det klassas som medicinskt säkert? Och kan det klassas som medicinskt säkert att föräldrar och barn kan vårdas på olika kliniker under ett och samma vårdtillfälle, eftersom det inte finns personal och råder platsbrist?

Om BB Sophia, med de små medel som hade krävts, i stället hade fått finnas kvar, hade vi inte haft den här situationen. I dag ser vi att enorma summor tillförs förlossningsvården, något som BB Sophia då hade kunnat ta del av.

Det är en viktig fråga från mig, om huruvida det här ”fiaskot” är att betrakta ur en politiskt ideologisk synvinkel, eller ur perspektivet att det handlar om ren inkompetens när det gäller regeringens syn på lagar, regler och avtal? Jag ifrågasätter om det finns en verklig ambition och vilja att från politiskt håll förbättra förlossningsvården när jag hör den typen av uttalanden, och det gör mig genuint ledsen å nya och blivande föräldrarnas vägnar. De förtjänar en bra start på sitt föräldraskap – och det kunde BB Sophia erbjuda.

Vänligen
Gudrun Abascal, leg barnmorska och tidigare vårdchef på BB Sophia,
BB Stockholm och Danderyds sjukhus

Se även Forskningsinriktad uppföljning av förlossningsvården i Stockholm
Läs och dela

 

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Barnläkaren  och professornJonas F Ludvigsson kastade sig in i debatten om förlossningsvården och nedläggningen av Sollefteå BB i Aftonbladet. För att vara ett inlägg från en professor så var det väldigt befriat från referenser till forskning men däremot fullproppat med känslor.

”Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.”

Vi är många som känner lättnad när ett nyfött barn skriker, men kanske framförallt barnets egna föräldrar! Inlägget saknade ett helhetsperspektiv på födandet –  det  går nämligen inte att skära ut en liten del av födseln och lyfta upp den som den allra viktigaste!  Här ställs mamman mot barnet, att den födande behöver underkasta sig en lång bilfärd med tanke på barnets bästa. Men en traumatisk och otrygg förlossning på väg till ett ”säkert ställe” kan få långtgående konsekvenser även för barnet – även om barnet skrek för fulla muggar just i födelseögonblicket. De olika beståndsdelarna i en familj och en födsel  hör ihop och påverkar varann på ett väldigt intrikat sätt som inte alltid har ett samband med att barnet befann sig inom tryggt räckhåll från en erfaren barnläkare under sina första fem minuter i livet.

Viss specialistvård har visat sig bli bättre vid en  centralisering av vården, hjärtkirurgi är ett sådant exempel. Vi har även specialistvård inom neonatologi och de familjerna kan behöva åka långt – ja idag ända till Finland! Föräldrarna underkastar sig denna resa med tanke på barnets bästa. Men all förlossningsvård kräver inte specialistvård och mår inte  heller bättre av det.

Överläkarna Judit Sundström och Tomas Björk på det nyligen nedlagda BB Sollefteå gick i svaromål: Varför tillåts folk ordbajsa om förlossningsvården? De påpekade mycket riktigt att kvalitén på vården i allra högsta grad beror på vilka som jobbar där.

”Men den förlossningsvård Ludvigsson drömmer om har funnits i just Sollefteå, med kompetenta barn- och narkosläkare i tjänst dygnet runt, flera med mångårig erfarenhet från bland annat Karolinska. Om det kan lugna?

Sollefteå har haft erkänt mycket goda resultat när det gäller patientsäkerhet och nyfödda barns hälsa under många år (Socialstyrelsen / SFOG). Nedläggning av Sollefteås förlossningsklinik handlar inte om vårdkvalitet utan om makt över sjukvården.”

Det finns många sätt att behålla kompetensen på. Jag har jobbat på en stor förlossningsavdelning där barnmorskor från Åland kom och praktiserade  några veckor i taget för att få lite fler födslar i händerna. Det var ett väldigt trevligt utbyte – även för oss som jobbade på den stora kliniken! Det kan vara av värde även för personal på en stor klinik att få inblick i förhållanden och villkor på en mindre klinik. Lite ödmjukhet inför våra olika förutsättningar är på sin plats. För alla bor inte i storstäder och föder inte heller i storstäder.

Mot slutet av veckan regnade det 500 miljoner över förlossningsvården. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg debatterade på flera håll mot bland annat  sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Han föreslog fler betalda utbildningsplatser till sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig. Mia påpekade att läckan också behöver täppas till – den där barnmorskor försvinner från förlossningsvården. Hon förklarade på ett bra sätt varför så många försvinner och nämnde ordet samvetsstress. Det behövs förutsättningar för barnmorskor att kunna göra ett fullgott jobb! Att gå hem från jobbet dag efter dag med en gnagande otillräcklighetskänsla eftersom man återigen har behövt tulla på vad god vård är – det tär även på den bästa och mest lämpade.