Kategori: Debatt

Vad är en födande kvinna värd?

Lämna en kommentar

 

Bildkvalitén är inte den bästa med se videon ändå! Födelsevrålets seminarium Vad är en födande kvinna värd? som hölls i Almedalen tidigare i veckan. Det är en diskussion mellan Pernilla Alexandersson, genusvetare, Elin Fjällström barnmorska och medgrundare till Välkommenliten  – och Mia Ahlberg, ordförande i svenska barnmorskeförbundet. Elin är moderator.

Jag är så glad för att de här viktiga frågorna nu diskuteras på det här sättet i offentligheten. Gå gärna in på brukarorganisationen födelsevrålets  hemsida och läs mer.

Politisk såpopera om förlossningskris

Lämna en kommentar

Krisen i förlossningsvården har de senaste dagarna utvecklats till en politisk såpopera i media. Det började med att sjukvårdsministern Annika Strandhäll besökte Huddinge förlossning för att själv göra sig en bild av läget. Hon följde med barnmorskan Sima Nouraddani under en dag.

DN var där  och rapporterade.

Annika Strandhäll fick vara med på en födsel och var helt lyrisk efteråt, när hon kramade om planeringschefen på socialdepartementet utbrast hon ”Jag vill jobba som barnmorska!” Och det var ju fint på alla sätt och vis. Det är just den där glädjen som får många att vilja bli barnmorskor. Men det intressanta är ju varför så många sedan väljer att sluta jobba inom förlossningsvården – eller som barnmorskor.

Det här fick dock Ella Bohlin att se rött. Dels surnade hon till för att Annika Strandhäll hade besökt ett sjukhus som styrs av ett alliansstyrt landsting.

-Varför besöker hon inte det krisartade Malmö lasarett som har ett landsting som styrs av sossarna?

Själv menade hon att vi inte har någon BB-kris. DN: Vi har ingen BB-kris. Det blev alltså en politisk pajkastning om vilket landsting som egentligen har en BB-kris, det sossestyrda eller det alliansstyrda? Och varför skulle det vara så farligt av Annika Strandhäll att besöka ett Stockholmssjukhus? För oss barnmorskor spelar det ingen roll vilket landsting eller vilken BB-kris som besöks eftersom problemet är nationellt.

Påståendet att vi inte har någon BB-kris fick många barnmorskor som jobbar inom förlossningsvården att bli förbannade – med rätta. Barnmorskan Ann Ljungblom skrev träffsäkert om detta i sin blogg http://holymama.se/ella-bohlin-vakna/!

Att i svepande ordalag få höra att vi inte har någon BB-kris är som ett rejält slag i ansiktet på de barnmorskor som dagligen sliter med att få timmarna att gå ihop i denna kris. Ja det kan vara droppen som får bägaren att rinna över! Att inte ens få rätt i sin egen verklighetsbeskrivning är förnedrande. Annika Strandhäll förstod emellertid denna psykologi och såg till att slå mynt av detta. Hon uppdaterade sin facebookstatus såhär:

Som minister med ansvar för Hälso sjukvården har jag det yttersta ansvaret för hälso sjukvårdspolitiken och tillsynen. Alliansstyre eller ej. Det borde Ella Bohlin veta. Det ansvaret tänker jag ta. Hon behöver inte lyssna på mig men kanske på alla dessa frustrerade barnmorskor, undersköterskor och läkare som vill göra ett bra jobb. Och oroliga föräldrar. Vi har definitivt en BB-kris. Inte minst i Stockholm. Vi politiker behöver lyssna på professionen. Därför tillför regeringen extra resurser och gör långsiktiga satsningar. Ella Bohlins svar i denna artikel (DN, min anm.) är snudd på skandal.

Om Ella var sur förut så är hon nog inte gladare nu. Jag tycker att hela spektaklet är sorgligt. För medan politikerna bråkar om hur verkligheten egentligen ser ut så skickas kvinnor runt i pågående värkarbete eller hålls hemma i sitt förlossningsarbete alldeles för länge. Medan barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna fortsätter att slita ut sig. Tack och lov replikerade barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg klokt och nyktert på detta i dagens DN.

Går det att bedriva säker förlossningsvård utanför akutsjukhus?

Lämna en kommentar

Såhär skrev Jessica som en kommentar till mitt blogginlägg om barnmorskelänken, där jag refererar till barnmorskans profession som en länk i en vårdkedja snarare än en isolerad ö. All förlossningsvård kräver mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor, obstetriker och barnläkare. Blogginlägget gick ut på att diskutera  varför det finns ett motstånd mot – dels själva begreppet – men också fenomenet barnmorskeledd enhet. Här är kommentaren:

På vilket sätt blir BFK:s säkra? Det kan finnas hur mycket evidens som helst för att kvinnor med normal graviditet får en normal förlossning – men- det räcker med en enda kvinna som avviker , vilket gör att idén alltså faller.

Vad gör du och bm-kollegorna vid oväntad stor blödning?
Flj går ner med dålig återhämtning?
Ett oväntat taget barn?
Ett barn som efter en timme oväntat slutar andas eller blir cyanotiskt?

I dessa fall (som ju inträffar då och då!) tror jag inte att någon patient vill vara utan omedelbar akutsjukvård, så varför envisas med att dessa enheter ska ligga separat?

Att professionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt, gör görandet till en prestigegrej. De patienter som akutsnittas och inte känner ”urkraften” i badkaret – hur tror du de känner sig om deras mål var ett annat?

Först vill jag säga, tack för din kommentar! Den belyser ganska träffsäkert det som många känner inför förlossningsvård utanför akutsjukhus. Fine när allt går bra men vad gör man när något händer? Jag svarar här på dina frågor utifrån min kunskap och erfarenhet. Akuta saker kan alltid hända, så är det. Även i de fall där förutsättningarna ser bra ut från början så kan oväntade saker hända som kräver ett akut omhändertagande. Det gäller även i fallet med hemfödslar. Barnmorskor har kunskap och utbildning i att hantera även akuta situationer, så om en blödning uppstår, fosterljuden går ner eller ett oväntat taget barn kommer ut så agerar man därefter med akuta åtgärdande insatser. Dessa situationer kan komma att kräva teamwork mellan olika professioner och därför bygger hela idén med birthcenters eller BFK:s på att det ska finnas tillgång till akutsjuksvård på ett närliggande sjukhus vid behov.

Det finns stora studier där man har studerat och jämfört utfall vid hemfödslar, barnmorskeledd enhet eller på en så kallad ”obstetric unit” på sjukhus och en är Birthplace study i England; där har man sett att de akuta transporterna endast utgör 0,8 % av alla transporter. De allra flesta överföringar från  en barnmorskeledd enhet till ett akutsjukhus sker alltså under lugna former, till exempel om en förlossning drar ut på tiden och behöver hjälp på traven. Studien från England visar också att det är säkert för mor och barn att föda på ett birthcenter och att det faktiskt finns flera fördelar, framförallt för mamman. Färre interventioner, färre kejsarsnitt och fler normala födslar.

Läs mer på Birthplace keyfindings.

Forskning visar alltså att när alla förlossningar sker på akutsjukhus så tenderar man att överintervenera (göra mer än man behöver) i det normala förlossningsförloppet. Det är helt enkelt svårt med den balansgången.

Jag skulle inte säga att barnmorskeprofessionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt. Däremot är det många barnmorskor (inte alla) som både anser och ser fördelar med att kvinnor får välja plats och sätt att föda på. Kvinnor är olika och alla vill inte föda på ett akutsjukhus, det finns de som  känner sig tryggare i hemmet eller på en småskalig enhet, därför är det flera som anser att det inte är rätt att tvinga dessa kvinnor att föda på akutsjukhus. I Sverige idag har man tagit bort alternativ inom förlossningsvården.

För mig finns det ingen motsättning mellan att vissa kan få föda av egen kraft i badkaret och att andra kan få föda med epidural, annan bedövning, eller med kejsarsnitt. Jag tror att det är bra om vi undviker att ställa födande kvinnor mot varandra och istället individualiserar vård och omhändertagande i samband med födande. Jag tror, precis som du skriver, att det är utmärkt att inte göra detta till en prestigegrej.

Ett alternativ till ett fristående birthcenter är en så kallad alongside eller ett modified in hospital birthcenter. Södra BB var ett sådant – en slags kompromiss. Ett småskaligt alternativ för det förväntat normala födandet men med det stora sjukhusets resurser vid behov. Det gick till exempel utmärkt att få en epidural.

Hur undviker man interventioner på sjukhus?

Lämna en kommentar

Såhär skrev Linn:

Hej!
Vi är beräknade i slutet av juli och jag önskar en normal förlossning dvs. utan medicinska interventioner. Ev. Kan jag tänka mig lustgas. Har gått profylaxkurs och är peppad inför att föda barn. Hur ska jag göra för att ansv BM på förlossningen verkligen ska förstå och hjälpa mig i de stunder under förlossningen som jag kanske tvivlar i mitt beslut att undvika Eda och dyl?
Tack för en toppenblogg!

Såhär svarade jag:

Hej! Tack för din kommentar! Jag tror att det viktigaste är att du försöker förmedla dina önskemål till barnmorska och undersköterska, kanske genom ett medtaget födelsebrev? Eftersom födandet på en förlossningsavdelning ändå sker i en medicinsk kontext med mycket tillgänglig teknik tex, så kan det vara svårt för den födande på en förlossningsavdelning att helt undvika medicinska interventioner. Det beror lite på hur förloppet framskrider. Men skriv gärna i ditt brev att du vill undvika medicinska interventioner så långt det är möjligt. Du har rätt att bli respekterad i detta. Eftersom EDA finns som ett menyval på en förlossningsavdelning på sjukhus så kan man hamna i ett läge under födseln när det känns svårt att motstå detta val. Om du ändå ber om en EDA så har barnmorskan ingen rätt att neka dig. Min erfarenhet är att det bästa sättet att undvika epidural är att istället ha ett kontinuerligt stöd på rummet som hjälper dig igenom de jobbiga faserna av förlossningen när modet kanske sviktar. Så min förhoppning är att du ska ha detta mänskliga stöd när du behöver det som mest! Lyckönskningar från mig / Märta

Har du något bättre svar? Skriv gärna i kommentarsfältet nedan eller maila till info@fodamedstod.se

 

En privat förlossningsförsäkring

Lämna en kommentar

Efterfrågan på planerade kejsarsnitt utan medicinsk indikation har ökat. Jag har skrivit om kejsarsnitt eller kejsarfödslar i blogginlägget ”The golden ticket”. Det är nu flera blivande föräldrar som ser kejsarsnitt som en stor operation – men ändå som ett säkrare kort än en vaginal födsel. Med platsbrist och hänvisningar så framstår den vaginala födseln på sjukhus som ett alldeles för osäkert kort – ja som att köpa grisen i säcken. Jag fick ett långt och tänkvärt svar från Maria som jag publicerar idag. Jag förstår dig och håller med! Andra väljer nu att anlita doulor eller barnmorskedoulor (utbildade barnmorskor som doular) i högre utsträckning, också som ett sätt att skaffa sig en förlossningsförsäkring, eftersom tilliten till det offentliga har blivit så naggad i kanten. Såhär skriver Maria:

”Jag fick mitt första barn med akut snitt för 11 år sedan. Inför förlossningen med syskonet nu i maj var jag initialt rätt så inställd på att begära planerat kejsarsnitt. Inte så mycket för rädslan av att genomgå en vaginal födsel , det kände jag mig tvärtom rätt peppad på. Jag vet att saker kan gå snett med skador osv. men just i det avseendet hade jag lätt kunnat lägga min tilltro i barnmorskans händer och hoppats bli guidad genom det hela på ett så bra sätt som möjligt. Min man hade också önskemål om att vi skulle testa ”att föda vanligt” med tanke på hur kaosartat det var senast.

MEN det som ändå mer gjorde att jag övervägde kejsarfödsel var just frågan om platsbrist, att riskera att bli hänvisad, tidig hemgång -att bli mer eller mindre ombedd att åka hem efter en natt, att inte få vara trygg i att barnmorskan hade möjlighet att prioritera oss utan skulle tvingas jonglera både en och två (och kanske tre?) födande kvinnor på samma gång.
Ett planerat snitt är inbokat i förväg. Personalen vet att vi kommer och när, jag vet var förlossningen kommer att ske och kan inte hänvisas någon annanstans. Man har plats för oss. Man väntar oss. Och jag föreställer mig själv att som snitt-patient är det ingen som tvingar en att åka hem förrän kanske efter två nätter åtminstone.
Det var mina främsta skäl.
Och jag tror knappast jag är ensam om det resonemanget.
Det sjuka är alltså att man hellre genomgår en stor bukoperation för att man är så rädd att sånt som inte borde spela roll alls, gör en så sjukt otrygg.
Min förlossning började spontant till allas stora lycka och jag var som sagt grymt pepp på att föda vaginalt. Nu fick det hela avslutas med snitt ändå av olika skäl och jag är så otroligt tacksam för det fina omhändertagande vi fick, genom hela vårdkedjan. Vi hade tur och fick föda där vi önskade och alldeles uppenbart på en av maj månads lugnaste dagar.
Men ord som ”tur” borde inte behöva användas i detta sammanhang, det gör mig så otroligt ledsen att det ska vara så …”

Svar från KD och Etik

Lämna en kommentar

I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!

Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.

Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.

 

Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett  fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:

Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.

Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en  bra struktur och organisering runt förlossninsgvården –  som främjar detta.

Barnmorskereplik i Aftonbladet

Lämna en kommentar

Läs vår replik i Aftonbladet här: Nej alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Det är ett svar på den här debattartikeln: Sluta tvinga kvinnor till att föda vaginalt.

Här ett utdrag ur vår replik:

”Ja, Fredrik Lundgren. Kvinnors autonomi ska respekteras. Kvinnor har rätt till sjukvårdens fulla stöd och ska inte känna sig tvingade att föda vaginalt när oöverstigliga hinder finns. Hon har rätt till vår kunskap och tid för att utifrån hennes egna förutsättningar få arbeta med sina rädslor och få en så trygg och säker födsel som möjligt.”

 ”Alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Många kvinnor lider stort av sin rädsla och oro för att inte få komma in när det är dags, att inte bli lyssnad till och att inte få tillräckligt stöd av en närvarande barnmorska under födseln.
Vad som behövs är en garanterad plats och stöd av en närvarande barnmorska.
Att framhålla kejsarsnitt som en enkel lösning är onyanserat och oansvarigt. Ta i stället tag i det massiva systemfel i vården där barnmorskor arbetar underbemannat i en överbelastad vård.
Där enheter stängs trots skriande behov. Där kvinnor hålls hemma under pågående värkarbete oskäligt länge, tvingas åka både utanför län och land för att föda och där eftervården bantas bort.
Den enskilda faktorn som ger störst skillnad för en trygg och säker födsel är en närvarande barnmorska.
Det Fredrik Lundgren, är evidensen vi ska arbeta efter.
En barnmorska – en födande!”
Ann Ljungblom, leg. barnmorska
Gudrun Abascal, leg. barnmorska och tidigare vårdchef på Danderyds sjukhus, BB Stockholm och BB Sophia
Mia Ahlberg, leg. barnmorska och ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
Åsa Andersson, leg. barnmorska
Sylvia Arkelid, leg. barnmorska
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska
Karin Durén, leg. barnmorska
Marie Ekborn, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge
Fakhri Hasmedi, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Ingegerd Hildingsson, professor reproduktiv hälsa Institutionen för Kvinnor och Barns hälsa, Uppsala Universitet
Helena Lindgren, leg. barnmorska och docent, Karolinska Institutet
Ulrika Nordenback, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maj Rydström, leg. barnmorska och ordförande i Stockholms Barnmorskesällskap och för övriga styrelsen.
Maria Sahlin, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maria Wigbrant, leg. barnmorska
Sofia Östergren Sjögren, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge

Taskshifting?

2 kommentarer

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.

The golden ticket

1 kommentar

Ni har väl inte missat min vän och kollegas blogginlägg om Det gyllene snittet! Hon redogör på ett bra sätt vad ett kejsarsnitt faktiskt innebär. Att tro att kejsarsnitt är ”the easy way out”  från allt födande är att bedra sig själv ordentligt.

Jag vet vad som är the golden ticket i förlossningssammanhang för jag har varit med på sådana födslar. En födsel där kvinnan känner sig trygg hela tiden och aldrig totalt förlorar den där känslan av sammanhang utan lyckas vara med i det som händer. Födseln blir begriplig och ut kommer ett skrikande barn som snabbt får ett sugtag om mammas bröst och efter några timmar säger mamman: Det där kan jag göra om igen! Det var helt fantastiskt!

Har hon riktig tur så blir det inte en enda bristning som behöver sys och kroppen är intakt, om än med en lite degig mage i några dagar. Sådana födslar finns! Jag önskar att fler fick en chans att uppleva dem.

Ett planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation kan också bli en väldig fin födsel, som både är begriplig och med med ett barn som skriker och får ett snabbt sugtag om bröstet och med en mor som säger efter några timmar: Det där kan jag göra om igen! Men snittet finns ju där. Såret som  måste läka. Och det blir ett ärr. Som kan spöka om kvinnan blir gravid igen. Snittet lämnar fysiska spår som inte går att sudda bort.

För de som är rädda att den vaginala födseln ska lämna fysiska eller psykiska spår som inte kommer gå att sudda bort så kan snittet vara en lösning.

Men att börja snitta fler och fler av den anledningen vore lite som att lägga fler och fler förebyggande  klipp i mellangården för att man är rädd att det ska bli en ännu värre bristning om man inte gör det.  Att sälja in kejsarsnitt som lösningen som den här debattören gör i Aftonbladet tycker jag är cyniskt.  Sluta tvinga kvinnor att föda vaginalt! Det cyniska ligger i att valet verkar stå mellan en vaginal födsel i en förlossningsvård i kris eller – ett planerat snitt.

Debattartikeln borde heta ”Sluta tvinga kvinnor att föda i en förlossninsgskris med brist på förlossningsplatser och barnmorskor”. För kvinnor är inte dumma. Många förstår vidden och allvaret av krisen och tvivlar så starkt på att de ska få känna sig trygga under sin födsel att de vill välja ett planerat snitt istället. Men är det verkligen att ge kvinnor ett fritt val?

Barnmorskelänken

2 kommentarer

Min morgonutsikt

Just nu befinner jag mig på landet i Hälsingland, här försöker jag blir frisk från en seg och långdragen infektion samtidigt som mina barn, deras kusiner och mammor och pappor krattar löv, klipper gräs och oljar verandor. Jag äter antibiotika för en halsfluss och plockar lättlästa deckare från bokhyllan. Och skriver på min blogg.

Krisen inom den svenska förlossnings och neonatalvården fördjupas för varje dag som går och sommaren som står för dörren känns som den bräckligaste på många år. Blivande föräldrar kan behöva åka till Åbo för att föda sina barn, om de väljer att komma ut för tidigt. Och efter sommaren kommer vi ha en ny skörd utbrända barnmorskor, det är ett som är säkert.

Att skriva om detta, igen och igen, blir lite tjatigt. Jag skulle så gärna skriva om något annat mer positivt. Jag letar med ljus och lykta efter hoppingivande projekt och lovande initiativ att skriva om och presentera för er. Barnmorskeforskning är roligt att skriva om! Men diskrepansen blir ibland så stor mellan vad forskningen säger och hur verkligheten faktiskt ser ut. Och då hamnar man så lätt i den desillusionerade verkligheten istället.

Trenden i Sverige är att centralisera all förlossningsvård. Stänga mindre enheter och bygga på redan stora förlossningsenheter till riktiga legotorn. SÖS ska snart kunna ta hand om 9000 födslar. KS Huddinge ska få ännu fler rum och födslar. Och så vidare. Varför? Det finns ingen forskning överhuvudtaget som visar att utfallet blir bättre och som ger stöd till en centralisering av all förlossningsvård. Men det finns ekonomiska incitament. Yteffektiva funktionsrum och snabba flöden är bra för ekonomin. På kort sikt.

Troligen är ett optimum cirka 3500-4000 födslar per år och klinik för att kunna behålla kompetens i personalgruppen och bedriva specialiserad förlossninsgsvård, det vill säga, även komplicerad sådan. Personal som jobbar på riktigt små förlossningsenheter kan behöva hospitera på större kliniker för att få lite fler födslar i händerna. Ett utbyte som kan komma att gagna båda parter!

Men jag är övertygad om att vi behöver byta perspektiv och bryta den här trenden med en centralisering av all förlossningsvård för att komma till rätta med de problem vi har. Svaret är inte att bara bygga högre och högre legotorn där det börjar svaja betänkligt efter ett tag. Fler mindre men stabila enheter och även en uppdelning av vård efter rätt vårdnivå. Alla behöver inte föda på en högspecialiserad centraliserad förlossningsklinik. En differentiering av vården behöver inte per automatik betyda sämre säkerhet eller förlossningsutfall för mor och barn. Med goda samarbeten och ett gott teamwork mellan de berörda professionerna så kan de okomplicerade födslarna tas om hand på mindre enheter, då i första hand av barnmorskor. Förlossningsvård innebär alltid mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor,  läkare och även barnläkare. Vi  kommer alltid ha anledning att hitta goda samarbeten mellan dessa professioner.

Foto: Lovisa Engblom

Ingen vet på förhand exakt vilken födsel som kommer att sluta dramatiskt med behov av ett akut omhändertagande av läkare eller barnläkare. Jo, det finns gravida som förväntas få komplicerade födslar och de tas bäst om hand på ett specialistsjukhus från början. Men även de friska gravida där allt förväntas förlöpa normalt under födseln kan drabbas av en komplikation som kräver ett akut omhändertagande av sjukhus. Så även om man differentierar vården och delar upp födande i förväntat normalt eller förväntat komplicerat så behöver de olika delarna i förlossningsvården alltid på ett eller annat sätt vara integrerade med varann i en vårdkedja. Som primärvård och akutvård kan behöva skicka patienter mellan varann.

Foto: Lovisa Engblom

Det är därför en del har svårt med ordet barnmorskeledd enhet. Dels antyder det en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används så är all förlossninsgvård i Sverige läkarledd idag)  men också för att det antyder en positionering, som om barnmorskorna själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. Jag tror att den mesta kritiken ligger häri. För det vet alla att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva helt isolerad förlossninsgvård fri från andra professioner.

Jag önskar att vi kunde komma bort från termer som läkarledd eller barnmorskeledd enhet och se professionerna som länkar i en vårdkedja istället. Forskning  visar att friska gravida med förväntat normala födslar med mycket goda resultat kan tas om hand av barnmorskor i första hand. Barnmorskorna ges då tolkningsföreträde och får själva bedöma om förloppet förlöper normalt eller om det tippar över och blir komplicerat  och behöver slussas vidare till nästa del i vårdkedjan. Precis så fungerar det med hemfödslar. Med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorskor så kan friska gravida föda hemma. Särskilt för omföderskor men även för förstföderskor så har vi mycket goda resultat här. Forskning visar att risken att drabbas av svåra förlossningsskador är som allra minst om man föder hemma.

Plusfamiljen/ Välkommen liten är ett företag som vill bli en del av vårdkedjan runt födande. De vill  starta Sveriges första birthcenter för det förväntat friska födandet med barnmorskor som tar hand om de födande i första hand. Som en del i en vårdkedja. Det är ett spännande projekt! Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling bör kika in på deras fina hemsida och läsa mer. Eller gå in och följa deras instagramkonto valkommenliten.