Kategori: Debatt

Frost

Lämna en kommentar

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Empowerment

Lämna en kommentar

Filmvisning på doulahelg!

Det var en ny upptäckt  för mig att Facebook plockar bort blogginlägg med bilder som är nakna på ett konstnärligt, fint (i mina ögon) och äkta sätt. Där den gravida kroppen får vara ett landskap snarare än ett objekt som ska värderas. För mig är det helt obegripligt att våld, krig, halshuggningar, porr och sex får visas på Facebook men att bilder av gravida och födande (även där inget som helst kön visas – men väl naken hud) väcker sådan anstöt att de plockas bort med motiveringen ” Vi har tagit bort det här inlägget eftersom det liknar skräppost och inte följer våra communityregler”

Det finns ett kvinnoförakt i det. Riktiga kroppar som ser ut som många kvinnokroppar gör och som inte är sexualiserade – blir just därför ytterst provocerande. Ja vissa dagar förundras jag mer än andra över hur mycket förakt det finns för kvinnor i världen.

Födande kvinnors kroppar är ett slagfält för debatt, åsikter, meningsskiljaktigheter och olika förhållningssätt. I stora delar av världen begås regelrätta övergrepp på födande kvinnor. De kanske tvingas föda på rad på plåtbritsar i trånga utrymmen, behöver ligga ner under hela värkarbetet och får utstå onödiga och smärtsamma vaginalundersökningar; samt onödiga medicinska interventioner som klipp eller sugklockor -kanske för att någon behöver träna mer på att lägga en sugklocka just den dagen. Våld, slag och hot förekommer rutinmässigt under många förlossningar världen över.

I ljuset av det så är Sverige ett mycket bra land att föda barn i. Men här anses inte kvinnor vara autonoma nog att göra  ett informerat val och till exempel välja plats att föda på. Kvinnor vet helt enkelt sällan sitt eget bästa när det kommer till födande.

Jag har haft förmånen att dela helgen med ett helt gäng aspirerande doulor på Föda utan rädslas doulautbildning. Kvinnor som brinner för att få hjälpa födande kvinnor och deras partners till trygga födslar. Vi har tränat på närvaro, stöd, kontakt – att vara den person som håller kvinnans space! Det kanske just är att inte vilja så mycket åt kvinnan som är kärnan i doulandet. Att vara den som bara finns där, trygg och grundad i sig själv utan att ta en massa plats på kvinnans bekostnad. Empowerment. Inte empowerment till doulan, barnmorskan, läkaren eller undersköterskan. Utan till den födande kvinnan.

Vi såg filmen Orgasmic birth tillsammans som handlar just om kvinnor som föder på egna villkor – på ställen där de känner sig trygga. Det kan vara på sjukhus eller hemma.

Vi får se vad Facebook tycker om det här blogginlägget! Kanske plockas det bort med motiveringen att det liknar skräppost och inte följer Facebooks communityregler.

 

”Målet med pengarna är att grundbemanningen ska öka”

1 kommentar

Så säger Ella Bohlin i förlossningspodden om det tillskott av pengar som ska komma förlossningsvården till del inom kort. Lyssna gärna på det här avsnittet med Ella Bohlin och Emma Philipsson, det är ett bra och klargörande samtal! Efter att ha lyssnat på det så tvivlar jag inte på att Ella faktiskt vill förändra förlossningsvården till det bättre. Att hon gör sitt yttersta. Men samtidigt drabbas jag av en stor sorg.

Förlossningspodden med Ella Bohlin

För trots att Ella Bohlin är den politiker som borde ha makt att förändra så går det inte riktigt. Vårdval förlossning möjliggjorde att BB Sophia kunde öppna.  Samtidigt är förfrågningsunderlaget så rigoröst att det i praktiken inte går att bedriva förlossningsvård utanför akutsjukhus. Det var därför BB Sophia endast blev ett fyrverkeri på himlen – något vackert och praktfullt som uppenbarade sig – men som försvann lika fort. Några barnmorskeledda enheter utanför sjukhus kommer vi inte få se. Det som återstår, om vi pratar alternativ inom förlossningsvården, är alongsides på sjukhus. Alltså som birthcenters på sjukhus – så kallade normalförlossningsenheter. Ella Bohlin har nyss besökt ett sådant i London och i programmet berättar hon om de fina rummen där det finns stora badkar i varje rum. Här kan familjer föda sina barn i trygghet, lugn och ro. Alternativ till medicinsk smärtlindring – som vattenfödslar – erbjuds.

Det är bara det att Södra BB var ett alongside som lades ner samtidigt som BB Sophia och det framgår inte riktigt i programmet. Stängningen av Södra BB tenderar att glömmas bort. Normalförlossningsenheter på stora sjukhus har svårt att överleva, särskilt i Sverige, eftersom det ofta innebär att två olika förlossningskulturer med olika vårdfilosofier ska samsas under samma tak – med samma sjukhusledning. Det blev tydligt att bollen inte ligger hos Ella Bohlin. Eller att hon väljer att inte gå emot den profession som  har bollen i sin hand.

Inriktningen för den framtida förlossningsvården i Sverige avgörs av läkare och barnmorskor. Om eller hur vi kan nå en gemensam samsyn.

Replik

Lämna en kommentar

Ordförande i  doulaföreningen Odis, Rannveig Stefansdottir, har skrivit en replik angående Ella Bohlins besked om doulastöd till ensamstående gravida. Läs!

http://www.doula.nu/doulor-ar-inte-ett-plaster/

Behövs doulor?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Doulor må vara ett lite nyare fenomen i Sverige men i andra västländer, som i NordAmerika och England, är det en mycket vanligare företeelse. Ett mer etablerat begrepp. Såhär skriver barnmorskan Ina May Gaskin under rubriken Hire a doula:

”The evidence in favor of doulas comes from more than eleven carefully designed studies: Quite simply, hiring one cuts in half the odds of you having a forceps or vacuum-extractor delivery ( tång och sugklocka). That’s not all! Having a doula also shortens labor by greatly reducing stress, pain and anxiety. In the typical U.S birthing unit, the doula you bring with you may be the only person whose sole responsibility is to make you more comfortable and help your labor as effectively as possible. ”

De studier som Ina May refererar till är inte gjorda under svenska förhållanden och förlossningsvård skiljer sig markant mellan olika länder. Det vet vi. Men som svensk förlossningsvård är uppbyggd idag, med stora centraliserade förlossningsavdelningar där barnmorskor ofta har hand om flera födslar samtidigt och ges väldigt liten reell möjlighet att jobba inom alternativa vårdformer som innebär kontinuitet innan, under och efter födseln – som hemfödslar och caseload med kontinuerligt stöd av barnmorska – så är mitt svar ett solklart JA! Doulor behövs mer än någonsin.

Doulaeffekten bygger på detta:

  • Den personliga relation som doulan bygger med paret redan under graviditeten. Fokus är enbart på att vara ett trygghetsskapande stöd; ett slags ankare, någon som finns där genom hela processen.
  • Kontinuerligt känslomässig och fysiskt stöd genom hela förlossningen. Det kan innebära att följa med paret från hemmet till sjukhuset och sedan stanna kvar över flera personal och skiftbyten på sjukhuset.
  • Stöd även efter förlossningen.
  • Doulor jobbar ofta fristående och finns där enbart för paret – oberoende och självständiga från någon förlossningsklinik – det är också en poäng.

Det är väldigt få barnmorskor i Sverige som kan jobba på det här sättet. Men det är absolut inte omöjligt! Hembarnmorskor arbetar enligt samma principer. Den relation man bygger med paret under graviditeten är en förutsättning för själva hemfödseln. Tillit, trygghet och förtroendekapital är nödvändiga i sammanhanget. Kvinnor som föder hemma får sedan kontinuerligt stöd av minst en men oftast två barnmorskor som kan vara närvarande fullt ut. Hembarnmorskan står ofta även för eftervården i hemmet.

Det här sättet att arbeta går att överföra till sjukhusförhållanden och riskgravidtiteter och då kallas det för caseload. Barnmorskan träffar och tar hand om paret under graviditeten, har jour runt beräknad förlossning och finns sedan med under hela födseln. I Sverige idag finns det väldigt få sådana här projekt men förhoppningsvis kommer vi att få se fler inom en snar framtid!

Ett nationellt beslut om en barnmorska per födande kvinna skulle göra en enorm skillnad för förlossningsvården i Sverige idag. Det skulle innebära en helt annan trygghet för gravida kvinnor och locka tillbaka många barnmorskor till förlossningsvården. Ja det skulle lösa upp en stor knut och på sikt kunna vända en negativ spiral med brist på barnmorskor och brist på bemannade förlossningsplatser. Om skattepengar ska gå till att finansiera fler barnmorskor eller doulor så är mitt självklara svar: barnmorskor.

Men även om ett sådant beslut fattades så utesluter det inte på något sätt det stöd doulor kan ge till födande kvinnor. Vi barnmorskor ska nog vara ganska försiktiga med att underskatta den trygghetsskapande effekt doulan kan ha på förlossningsförloppet. För även om barnmorskan tillåts vara närvarande i förlossningsrummet och då också får tid att ge ett omvårdande känslomässigt stöd så är det fortfarande flera  av doulapunkterna som inte uppfylls. Men det innebär ju inte att barnmorskor ska bytas ut mot doulor! Doulan kan inte göra sitt jobb på ett bra och tillfredsställande sätt utan en barnmorska.

Hur födande kvinnor väljer att göra är en sak. Många skulle nog känna sig väldigt nöjda med ett löfte om en närvarande barnmorska på sjukhuset och då välja att inte anlita en doula. Gott så. Det är upp till var och en att besluta om. Men alla  vi som arbetar med födande – vår kompass måste alltid vara att ha den födande kvinnans bästa för ögonen. I dagsläget innebär det fler barnmorskor. Och doulor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Beskedet som rörde upp känslor!

2 kommentarer

Foto: Lovisa Engblom

Igår lanserade Ella Bohlin hälso- och sjukvårdsnämndens beslut att alla gravida som saknar nätverk ska erbjudas stöd av doula från och med 2018! Landstinget ska alltså gå in och subventionera ett doulastöd till den som saknar en partner att ha med på sin födsel. Det blev jubel i många doulatrådar och nätverk. Dels för att födande kvinnor behöver stöd i större utsträckning – och allt, även en tumvante  mer stöd känns som ett steg i rätt riktning. Men också för att det upplevdes som en klockren bekräftelse på det viktiga jobb doulor gör!

Som förslaget är utformat med stöd till en kvinna som saknar nätverk så tycker jag att det är ett bra förslag. En doula istället där det inte finns någon partner med i bilden – är ju jättebra – som princip. Även om vi ännu inte vet någonting om förslagets utformning.  Men i Ella Bohlins lansering av förslaget så blandade hon in svepande formuleringar om att det här kommer bidra till att fler kan känna en ökad trygghet i ett landsting där förlossningsrädslan har ökat mer än i övriga delar av landet. Förlossningsrädslan i SLL har tydligen ökat från 6 procent under 2010 till 8 procent under 2016. Detta var Ella Bohlin bekymrad över och svaret var doulor till kvinnor utan nätverk.

Men är doulor till kvinnor utan nätverk svaret på en allmänt ökad förlossningsrädsla?

I en tid av brist på förlossningsplatser och brist på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården som den ser ut idag – där arbetet har kommit att bli mer av en förlossningsteknikers arbete (eftersom vi måste springa mellan flera födande) än ett där vi som barnmorskor får använda hela vårt verktyg och faktiskt vara midwifes – vilket innebär att göra många av de uppgifter som en doula också kan göra – ja då kändes det plötsligt som ett tunt förslag. Som om någon ville dela ut paraplyer i ett hus där taket läcker.

Taskshifting är populärt hos politiker  och arbetsgivare inom landstinget som inte ser hur de ska kunna locka tillbaka sjuksköterskor och barnmorskor som har lämnat vården. Vi vet att det inte råder brist på utbildade inom dessa yrkesgrupper – de vill bara inte jobba inom slutenvården i tillräckligt hög utsträckning. Eftersom arbetsvillkoren inte är tillräckligt attraktiva! Så istället för att göra dem mer attraktiva är det såklart frestande att byta ut legitimerade barnmorskor mot till exempel sjuksköterskor på förlossnings och BB-avdelningar. Eller legitimerade sjuksköterskor mot undersköterskor. Det görs redan idag. Eller varför inte barnmorskor mot doulor? Det var det som många barnmorskor såg komma inbäddat i det här förslaget. Och jag tror att det gjorde många doulor besvikna. Varför kunde inte barnmorskor bara vara glada för de födande kvinnorna och för doulornas skull? Jag kan förstå det.

Barnmorskor har kämpat i åratal för att få gehör för en barnmorska per födande kvinna – utan att lyckas. Därför blev det bitterljuvt att höra om det här förslaget där det snabbt drogs växlar om att nästa steg är en landstingssubventionerad doula till alla födande kvinnor.

Låt oss därför vara väldigt försiktiga och hålla isär saker. Första steget inom SLL måste vara att utreda varför förlossningsrädslan har ökat och åtgärda orsaken till det.

Alla kvinnor som föder behöver en utbildad barnmorska som kan ge både ett medicinskt och ett omvårdande stöd – vilket inte alla får i Sverige idag. Gärna ett kontinuerligt stöd som finns med både innan, under och efter födseln. Det är och måste vara steg nummer ett. Subventionerade doulor till alla istället för eller innan det finns en barnmorska till alla födande skulle bli ett sätt för landstinget att slippa jobba mot målet en barnmorska per födande kvinna; vilket i förlängningen kan innebära ett stort taskshifting där barnmorskans roll undermineras. Det vore inte särskilt lyckosamt varken för födande, barnmorskor eller doulor.

Att vi skulle få den oerhörda lyxen med en barnmorska per födande kvinna och en landstingssubventionerad doula tror jag tyvärr är en utopi. Förslag inom landstinget fungerar ofta som krocket där ett initiativ slår ut ett annat – patient och personalgrupper ställs mot varann dagligdags. Även om det är olyckligt att så görs. Därför tror jag inte det är att måla fan på väggen att tro att doulor kan bli ett bra sätt att spara in på barnmorskor. Vad det i förlängningen skulle kunna innebära? Ja en ännu mer läkarstyrd förlossningsvård där barnmorskor blir obstetric nurses och omvårdnad,  stöd och trygghet ges av doulor. Det finns en poäng med en barnmorskeprofession som kan ge stöd till födande OCH peta i den medicinska handläggningen. Jag säger inte att vi barnmorskor alltid är bäst på att ge känslomässigt stöd till födande – en del doulor är helt klart fantastiska på att vara det trygghetsskapande stödet – men eftersom doulor inte får ta något medicinskt ansvar  så kan vi inte ersätta barnmorskor.

Det borde inte behöva bli några som helst intressekonflikter här –  jag vet att vi barnmorskor och vi doulor i slutändan vill samma sak för födande kvinnor!  Ändå kommer motsättningar mellan  kvinnor som vill stötta kvinnor som ett brev på posten när system är såriga och bräckliga – det ingår i strukturen. Låt oss därför inte hamna i den fällan! Det sår bara split och gagnar ingen av oss.

 

 

 

 

Alla har känt fel!

Lämna en kommentar

Såhär säger Hans Karlsson på Sveriges Kommuner och Landsting om sommaren i förlossningsvården:

SKL: Sommarens förlossningsvård fungerade väl
Publicerad: 20171021 17.46
Förlossningsvården fungerade väl i somras. Den slutsatsen drar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter att man sammanställt erfarenheterna, rapporterar Sveriges Radio.
– Om vi ser på den totala bilden, kan vi säga att den totala uppmålade krisen som flera talat om, den ser vi inte, säger Hans Karlsson, chef för avdelningen vård och omsorg på SKL.
Enligt honom har 95 procent av kvinnorna fått förlösa där de tänkt sig och det har inte varit något stort tillgänglighetsproblem.
– Vi ser inga stora kvalitetsproblem så här långt, vad vi kan bedöma.
Bilden kontrasterar starkt mot den kritik som svensk förlossningsvård fått utstå. I augusti arrangerades ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” som samlade tusentals personer på 15 olika orter och i medierna har ”förlossningskrisen” blivit en stående vinjett.

Vi som har befunnit oss mitt i förlossninsgsvården under sommaren; barnmorskor, läkare  doulor,  undersköterskor eller födande har ju som bekant en annan bild. Men den bilden är bara en ”subjektiv känsla”, något personligt som inte stämmer med verkligheten. Det menar utredarna på SKL.

Det här förvånar mig inte ett dugg. För själva innehållet i omvårdnaden spelar ingen som helst roll i en sådan här rapport så länge barnet kommer ut med ett okej resultat på ph-provet och utan alltför stora medicinska skavanker hos mor. Och när hela 95% har fått ”förlösa” (när slutade det heta föda?) på den klinik de valt så har det inte heller varit något tillgänglighetsproblem. Rapporten från SKL säger ingenting om verkligheten. Den är enbart meningsfull för chefer på SKL som nu kan slå sig för bröstet och ignorera alla jobbiga tjatmostrar (barnmorskor och födande) som börjar bli riktigt tjatiga. Som surrande, störande och irriterande flugor.

Så ser en maktstruktur ut.

När det saknas en vilja att förstå vad förlossningskrisen egentligen handlar om, ja då blir de som vill påtala problem bara irriterande störmoment. Som den där jobbiga feministen på festen sent 90-tal, hon som förstörde hela feststämningen.

En läkare sa till mig en gång att ph-provet från barnets navelsträng är ett kvitto på hela förlossningen. Ja, när ph-provet är är riktigt dåligt är det förstås ett kvitto på att något under förlossningen inte har varit optimalt  och kanske krävt ett annat handläggande. Men när ph-prover är bra så skulle jag påstå att de är tämligen irrelevanta som kvitton på förlossningar. För ett bra ph-prov säger ingenting om hur omvårdnad, omhändertagande eller förlossningsvård såg ut runt kvinnan som födde. Ett ph-prov talar bara om ifall barnet led av syrebrist vid födseln. Inget mer.

Vi har en hög medicinsk säkerhet som standard i svensk förlossningsvård och det är bra. Men jag är övertygad om att födslar i Sverige skulle kunna bli mycket tryggare, bättre medicinskt handlagda, säkrare och mer mänskliga om vi även erkände förlossningen som den psykologiska händelse det är. Om vi förstod att värdera allt det som inte ryms på den lilla papperslappen med svar på ph-provet från barnets navelsträng.

Foto: Lovisa Engblom

Förlossning i farkost

Lämna en kommentar

Nej, jag skulle verkligen inte vilja ha en två timmars bilfärd framför mig när förlossningen väl sätter igång. De 10 minuter det tar för mig att åka in till sjukhuset har varit lika vedervärdiga varje gång. Att behöva slå ner lägret man precis har fixat till hemma, tömma ur badkaret, släcka värmeljusen, låta den kalla blöta handduken få ligga och droppa på badkarskanten, skjutsa undan kräkhinken och försöka få på sig de där praktiska och uttänjda mammabyxorna en sista gång. Krypa in i bilen och blunda när färden väl börjar – ett försök att få fatt på den där koncentrationen man ansträngt sig för att uppbåda. Känna varje gupp på vägen genom hela kroppen när värkarna kommer, eldbältet som blir närapå outhärdligt på det där hårda bilsätet. Hur svårt det är att inte låta paniken ta över. Att vara i en kropp i ett förlossningsarbete i en farkost – nej tack.

Jag glömmer aldrig natten då ett av mina syskon skulle födas, det var smällkall vinternatt och bilen ville inte starta. Min mamma hann tänka tanken att hon kanske skulle få föda i en kyrka längs vägen. Själv har jag kommit in för tidigt till förlossningen flera gånger just för att jag inte har stått ut med tanken på en bilfärd när det har blivit försent.

Rädslan för en lång bilfärd mitt under ett brinnande värkarbete är högst reell. Rädslan för att behöva föda i en bil är en adekvat och logisk rädsla. Sluta förminska den. Det lugnar inte blivande föräldrar att barn som föds i bil ofta är resultatet av ett okomplicerat och normalt förlossningsförlopp. På vissa låter det ungefär såhär; Förlossningskomplikationer som tillstöter i bil är ovanliga och så länge det finns ett löfte om att man möts upp av ambulans så ska ingen behöva gå och vara orolig i förskott. Det är barnsligt och bortskämt att klaga över en resa de flesta blivande mödrar behöver göra högst två gånger i livet. Förlossningsvården som de flesta trots allt kommer hinna fram till är av god kvalité eftersom den är centraliserad. Helt enkelt det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Särskilt för barnet. Så tänk på att en plågsam bilresa är för barnets bästa. För om barnet kommer ut och mår riktigt, riktigt dåligt så måste rätt barnläkarkompetens finnas på plats. Och det gör den därframme, två timmar bort.

Det här har blivit allt vanligare argument för att lägga ner små förlossningsenheter, ja som Sollefteå BB. Jag tycker att det är människovidriga argument. Ett systematiskt förminskande av framförallt gravida kvinnor. Sollefteå BB hade fin medicinsk statistik och kompetent personal på plats, de förlossningar som bedömdes vara högriskförlossningar hänvisades till större kliniker i ett tidigt skede av graviditeten. Erkänn att skälen till att lägga ner var ekonomiska och menade som en besparing – i efterhand har man med hjälp av vissa professioner  låtit påstå att en nedläggning i själva verket var det bästa ur ett patientsäkerhetsperspektiv. 

Men det bor människor på otillgängliga och glesbefolkade ställen här på jorden. I Sollefteå, på Åland eller på Gotland – och de har faktiskt rätt att föda sina barn precis som alla andra. Med  vård på rätt vårdnivå och professionell hjälp inom rimligt avstånd.  Att tvinga ut alla dessa kvinnor till långa bilfärder under sina födslar, emot deras egen och deras barnmorskors vilja, med beskäftiga argument om  barnets patientsäkerhet – det är helt enkelt inte riktigt klokt.

 

Mer barnmorskor hela vägen

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Vårdval förlossning blev tyvärr en enda stor chimär av valfrihet för födande kvinnor i Stockholms län, ja ett trixande med siffror och statistik för att det hela skulle se fint ut på pappret och passa ideologin bakom. Men jag blev glad när jag läste om politikerna Emma Blomdahl och Christine Lorne som båda kandiderar för Centerpartiet i Stockholms län. De kommer här med ett konkret förslag på förbättring av förlossningsvården:

För att skapa bättre arbetsklimat för barnmorskor, ökad trygghet för föräldrarna och säkrare förlossningar krävs större flexibilitet inom förlossningsvården och eftervården. Vi vill därför att landstinget ökar valfriheten och erbjuder komplement till den traditionella förlossningsvården, till exempel ”caseload-modellen”. Modellen innebär att ett litet team av barnmorskor har ansvar för att ge stöd till kvinnan under graviditet och förlossning samt vid eftervården.Detta arbetssätt kostar inte mer och den efterfrågas av både barnmorskor och blivande föräldrar då den ger bättre kontinuitet och trygghet genom hela vårdkedjan samt skapar förutsättningar för ett hållbart arbetsliv som barnmorska.

Jag tycker det är utmärkt att politiker vågar ta ställning för riktig valfrihet  och även ge konkreta exempel på hur förlossningsvården kan utformas till det bättre. Mer sådant! Läs hela texten här.

 

Normal Labour and Birth 2017

Lämna en kommentar


Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund