Kategori: Blandat personligt

Märta Cullhed Engblom

Hejdå 2020!

Lämna en kommentar

Det har varit ett omskakande år på alla plan. Den här nya ångesten för att bli drabbad av Corona som har borrat sig ända in i kärnan av tillvaron. Musten som går ur en entreprenör som försöker navigera med profylaxkurser, evenemang och uppdrag i Coronatider. Som av en händelse har mitt år på jobbfronten handlat ganska mycket om att sitta hemma och skriva text. Aldrig har det passat så lägligt att få sådana jobb.

Tänk om det vi ser är trygghet och lugn?
Foto: Lovisa Engblom

Den här dagen i maj var nog vårens höjdpunkt! Jag, Paola och Lovan gick ut i den böljande Uppsalaåkern på andra sidan ån med paraplyer, stativ och kamera. Det är ett litet frö till ett nytt kreativt projekt som håller på och gror just nu.

Jag och Eva hann hålla några underbara profylaxkurser under året.

Yogalistic studio vårterminen 2020
profylaxkurs Föda utan rädsla

Jag fick ett bokkontrakt och sommaren på släktgården gick åt till att sitta och skriva och redigera. Självklart blev det lite semester också men den bjöd på sina egna utmaningar: Tre tonåringar och två små med vitt skilda behov under samma tak. Tonåringar som ville gå och lägga sig vid tre på natten och vakna klockan två på dagen, som inte ville följa med på samma familjeutflykter som tidigare, någon som plötsligt tyckte att landstället blivit ett trååkigt ställe att vara på. Som inte kunde slita sig från sina mobiler och ja. Storfamiljen har definitivt sina egna utmaningar.

Ålandssemestern fick ställas in till vår stora sorg. Men vi fick iallfall EN pangsommardag ihop som tröst, jag och min syster med våra stora familjer.

Den sommardagen levde vi på ett tag. Sen passade jag på att måla om all brun sjuttiotalsfärg från vårt garage och uteställe. I några veckor var det bara färgburkar, penslar och målarkläder som gällde. Och Sommar i P1 och Allvarligt talat med program av Martina Montelius och Lena Andersson. Sen kom årets höjdpunkt för mig.

Märta Cullhed engblom

Min BOK som gavs ut den 19 september. Releasefesten blev ett sånt där minne som jag sparar som en diamant i fickan – underbar! Det var riktig brittsommar och vi skålade under det nymålade taket på vår uppfart. Jag minglade runt, signerade böcker och höll ett tal.

Födandets dynamik Göteborg
I Göteborg

Sen svepte hösten in. Jag blev bjuden till Göteborg för att föreläsa om Födandets dynamik. Jag föreläste också via zoom för barnmorskestudenter på barnmorskeprogrammet på KI.

Sanatoriet, hemförlossningarnas återkomst

Jag var med i podden Sanatoriet och vi pratade om hemförlossningar ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Så pratade jag Strategier för en trygg förlossning med barnmorska Carina i Babyz podcast!

I november satt jag och pusslade ihop det som skulle komma att bli årets julkalender: The Positive Birth Calendar 2020

Det var verkligen en fröjd att få jobba med den kalendern.

The positive Birth Calendar 2020

Okej, så hur ska jag sammanfatta det här året i mitt liv? På ett professionellt plan så måste jag väl ändå säga att har det varit ett bra år. Jag hoppas att 2021 blir året då vi på allvar börjar prata om Födandets dynamik och vad som egentligen är nycklarna till födandets fysiologi och kraft. Min önskan är att kunskapen om det positiva (ja magiska!) som händer när vi börjar lyssna och ge makt åt kvinnan att välja hur, var och med vem hon vill föda ska bli mer allmänt känd.

I vår familj har det varit ett både bra men bitvis kämpigt år. Det är en utmaning att leva i en storfamilj när riktlinjer och rekommendationer ändras från dag till annan. Dagis, skola, hemundervisning, jobb hemifrån och tjafs med tonåringar. Livet tar liksom sina egna språng och vändningar ibland och det är inte alltid man hinner med i de svängarna.

Jag vill avsluta med att tacka vetenskapen och forskningen för att ett nytt vaccin har prövats, testats och tagits fram i rekordfart. Det är i sanning sensationellt att det gick så snabbt – och det är vår räddning just nu. Jag hoppas att jag hinner få mina vaccindoser innan Corona hinner få mig.

Hejdå 2020!

God fortsättning

God fortsättning

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga tack till alla er som har följt The Positive Birth Calendar 2020! Jag har såklart också tackat alla som har bidragit så generöst till kalendern. Det blev väldigt fint att så många nyanser av födandet fick rymmas i de olika inläggen. För en ”Positive Birth Calendar” kan inte bara vara peppig och positiv om den ska bli intressant på riktigt.

Om det är något som jag v e r k l i g e n uppskattar så är det när jag blir drabbad av en text. Det kan för all del vara en roman, men det finurliga med blogginlägg är att det är ett format som är så lättillgängligt och hanterbart, både för läsaren och skribenten. Och ofta kan det som kommer rakt ur skribentens hjärta vara mer intressant än något polerat och slätstruket som ska passa in i mallen. En bra tumregel är helt enkelt att börja där det bränns. Och om det känns som att du inte vill visa upp det som skrivits, ja om det känns som minerad mark, då har du nog träffat ganska rätt.

Vår julafton blev en fin och alldeles lagom familjejul. För mig har det blivit viktigt att det ska få vara just fint, lugnt, och stilla snarare än uppskruvat och bara för mycket. Men att det får vara fint och lite högtidligt för en gångs skull känns också viktigt. Och så blev det.

Jag fick Jonna Bornemarks ”Horisonten finns alltid kvar” av min äldsta dotter i julklapp och har redan läst ut den. Hennes första bok ”Det omätbaras renässans” läste jag för några år sen och den här liknade den förra men var nästan bättre! Om det är något jag älskar så är det när ett undersökande av verkligheten – låt oss säga vetenskap – inte enbart fastnar inom akademin, alltså att akademiker skriver och föreläser för varandra, utan att tankarna och resonemangen spiller över, delvis blir till något annat än ren vetenskap, och når så mycket längre när det kläs i en språkdräkt som träffar en mycket större publik. Jonna Bornemark har verkligen lyckats med det, ja hon blir ju kallad rockstjärnefilosof.

Jonna Bornemark skriver om New Public Management som letat sig in i vår offentliga sektor där det nu finns en tro på att all kunskap går att standardisera och skriva ner i manualer. Medan NPM vill att man ska lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar så griper vi samtidigt efter den där undflyende kvaliteten som är svår att få nedskriven men som alla vet är helt avgörande i mellanmänskliga yrken: lyssnande, omdöme, empati. Jag citerar ur boken:

Känslor har idag så sällan ett värde i sig. Det visar att vi hamnat på avstånd från livets egen rörelse. Vi behöver höra att förundran ger hjärnan en ”halvhalt”, en mikropaus, som lindrar stress, för att kunna ta den till oss, för att kunna tillåta oss att känna den. Det är som om någon behöver mäta dopaminet i min hjärna för att jag ska kunna tro på att jag verkligen mår bra.

Varje känsla idag tycks behöva ett omedelbart ekonomiskt, eller i varje fall produktivt värde. Aristoteles påpekade dock att förundran leder till ett sökande efter kunskap och inte efter omedelbar praktisk nytta. Det är denna station i mänsklig existens vi riskerar att förlora. Vi blir genast problemlösare, istället för att låta världen öppna sig.

Tillåter du dig själv att känna förundran ibland? Själv har tillåtit mig att känna djup förundran när jag har varit med på förlossningar och det har öppnat upp världen för mig. Det har också givit mig en kunskap som jag aldrig hade kunnat få om jag inte tillåtit mig att vara öppen och känna just en förundran.

Jonna Bornemark är inte emot vetenskap och att kunna fastställa orsakssamband i till exempel randomiserade kontrollerade studier, men hon är emot att man reducerar all kunskap till den sortens kunskap. Jag citerar:

Saken är den att vetenskaplighet inte kan graderas i en hierarki av olika metoder. Vetenskaplighet betyder istället att anpassa metoden efter det fenomen som ska studeras. Det vore inte vetenskapligt att säga att etnologin ska ha samma metod som medicinen. Eller att etnologins metod är mindre vetenskaplig än medicinen för att den inte är fokuserad på att slå fast orsakssamband. Idén om en hierarki mellan forskningsmetoder är i sig ovetenskaplig.

Tack Jonna.

Syskonkärlek

Strategier för att överleva vintern

Lämna en kommentar

I morse när jag vaknade kändes det tungt. Treårskalaset som var tänkt att hållas igår fick ställas in. Alla tänkta fester har fått skjutas på framtiden. Digitala möten i all ära men jag saknar att umgås med människor som finns runt mig. Jag saknar att få fira stora livshändelser med mina vänner. En av mina bästa vänner ska snart disputera och det blir ingen fest. Så mycket som just nu ebbar ut i ett stort antiklimax. Min kommande 40-årsfest får väl bli ett stilla familjefirande med barn som kanske har bråttom iväg. Missförstå mig inte, mina barn är underbara men det är också roligt att få fira med andra vuxna människor som gärna dröjer sig kvar vid bordet…

November, december, januari och februari kändes plötsligt som att ha en stor mörk vägg framför sig. Begreppet ”oxveckor” får en ny innebörd. Även om julen står för dörren och lovar lite avbrott från vardagen så är det någonting som fattas i år.

Ja sådär ältade jag för mig själv i morse. Sen tog jag ett djupt andetag och gick ut på en lång promenad i solen. Något jag rekommenderar till dig som vill kunna hålla humöret uppe i dessa tider! En timmes rask promenad i dagsljus gör gott. För jag tror verkligen att vi måste anstränga oss lite nu för att hålla humöret uppe. Jag måste det iallafall. Och om du vill lyssna på en podd under din promenad så rekommenderar jag det senaste avsnittet med mig i Babyz podcast: Strategier för en trygg förlossning del 2

Avsnittet presenteras såhär:

Varje kvinna har rätt att göra anspråk på sin förlossning. Barnmorskan Märta Cullhed Engblom är tillbaka med ”Föda med stöd tankar” som får dig att krypa in i en lugnande ”oxytocinkoja”. Och att badet med sin omslutande värme är en viktig strategi liksom fysiskt närhet samt att våga ge sig hän. Märta ger dig tips i den mäktiga krystfasen och beskriver den som en häftig rörelse med enorm kraft och tryck, likt ett dragspel. Vi pratar även om vikten av pauser, platåfas, att du kan om du vill hålla din hand på barnets huvud vid födseln, långsamt framfödande och ring of fire…..då det är riktigt, riktigt nära! Trevlig lyssning – och du, kom ihåg att trygghet smittar.

Jag lyssnade på just denna podd under min promenad och det blev ett väldigt fint avsnitt. Andra strategier jag tar till för att överleva den här tiden liknar faktiskt de som du kan ta till inför förlossningen. Fokus på nuet. Överlämning. Mod. En tillit till processen.

Att adventspynta och fundera på vilket julgodis som jag ska göra hjälper också till att hålla humöret uppe. Och igår visade min vän Paola mig den här bilden som är från Flogsta år 2008.

Tänk, vårt tredje barn som då bara var några dagar gammal. Lätt gul hudton. I famnen på sin storasyster. Jag blev plötsligt ödmjuk inför det faktum att tiden gör något med oss.

This too shall pass.

Allhelgona och Halloween i pandemitider

Lämna en kommentar

Jag vet att jag inte är ensam om att vara trött på den här pandemin. Hur den liksom äter sig in i ens liv, sakta men säkert. När den inte tar liv så gnager den på det där livsrummet som själva livet består av.

Hur länge ska vi leva såhär? Jag borde skriva något upplyftande som tröst men just nu känner jag oro, både för nutiden och famtiden. Att det är alldeles tyst och stilla på Halloween utan utklädda barn som knackar dörr känns faktiskt riktigt kusligt.

För Halloween är ju en ganska ny och barnslig högtid här i Sverige. Om julen är lite kitschig så är Halloween kitsch personifierad. Sen att ingen riktigt har koll på NÄR Halloween faktiskt infinner sig här utan chansar lite – vilket innebär att det kommer spökbarn i små söta kullar i dagarna tre och knackar på dörren. Vi som alltid glömmer bort att ha godis hemma. Då blir de alldeles bortkomna, barnen, för så värst busiga är de inte när det kommer till kritan.

När vi firade Halloween i Amerika var det annorlunda – där fick vi ägg kastade på huset när vi inte kom ut och bjöd på godis. Men nu saknar jag barnen som knackar dörr och skulle mer än gärna köpa hem en massa godis. Ja, jag längtar tills jag får chansen att bjuda främmande barn på godis! Reservationslöst.

Halloween, pumpaljuslykta
Vår pumpaljuslykta!

Härhemma har vi en son som är i perfekt Halloweenålder (8 år) och det var för hans skull som jag skar ut den här pumpalyktan igår. Det hänger ett människoskelett och ett fladdermusskelett i fönstret – och ikväll blir det middag med utklädning. Hans entusiasm smittar definitivt av sig på mig och själva pysslet känns riktigt roligt. Finns något väldigt befriande och lugnande i att gå loss på sånt som är barnsligt och oviktigt. Kanske är det just det. Jag saknar allt det ”oviktiga” som vi får ransonera bort nu under pandemin.

Varför skriver du populärvetenskapligt?

Lämna en kommentar
Varför skriver du populärvetenskapligt?

Ibland får jag frågan om varför jag skriver populärvetenskapligt – varför jag inte väljer att forska och skriva vetenskapligt istället. I den frågan ligger ett slags påstående – att en akademisk karriär skulle ge mig ett mycket bättre mandat att förändra istället för att ”bara” skriva populärvetenskapligt. Kanske finns det någon som tycker att jag slösar bort min tid på en blogg där jag också skriver personliga inlägg om mig själv, mina känslor och mitt liv.

Men till dig som undrar varför så vill jag svara att jag medvetet väljer att skriva populärvetenskapligt och personligt istället för vetenskapligt. Jag är dock väldigt glad att många av mina kollegor väljer att lägga sin tid på att forska och skriva vetenskapliga artiklar istället. För det behövs verkligen! Men jag behövs också. Vi fyller olika roller.

Ord spelar roll – alltså hur ett budskap paketeras

Det jag har förstått är att vetenskap i sig inte förändrar någonting. Utan att det alltid är viljan till förändring som i slutändan förändrar. Ta klimatfrågan som exempel. Det finns gott om vetenskapligt stöd för att en massa förändringar i vår livsstil behöver göras NU innan det snart är försent. Men det är som om denna kunskap rinner många – både beslutsfattare men även vanligt folk – genom fingrarna. Den fastnar inte. Hur får man något att fastna? Just i klimatfrågan hjälpte Greta Thunberg till med ”the stickiness factor”, alltså att folk skulle få upp ögonen för denna fråga. Det är lite ironiskt att det som behövdes för att budskapet om klimatet skulle gå hem hos många inte var en expertpanel med professorer utan en ung tjej från Sverige som valde ord som fastnade.

Hur ett budskap paketeras spelar alltså roll. Det finns redan idag en massa forskning om att kontinuerligt stöd under förlossningar spelar roll för utfallet, att vattenförlossningar är ett sätt att stärka kvinnors egen förmåga i födandet utan att öka risken för mor eller barn, att en hemförlossning med barnmorskor är ett mycket säkert och tryggt alternativ för en selekterad grupp gravida, att alternativa vårdformer med barnmorskekontinuitet till och med kan ge bättre resultat än konventionell vård för födande, att ett manuellt perinealskydd utifrån inte är någon garanti mot bristningar men att hands off births – särskilt i badet och hemma – verkar kunna innebära ett jättebra skydd mot bristningar. Och så vidare. Och så vidare.

Men hur ser det ut? Väldigt få kan erbjuda kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och det är bara i Stockholm som kvinnor under vissa omständigheter kan få sin hemförlossning finansierad av regionen. Vi pratar fortfarande om det finska greppet som om det skulle kunna frälsa oss från bristningar och är otroligt ivriga på det manuella perinealskyddet. En förlossning i vatten är förbjudet på många håll. Vi har nästan inga alternativa vårdformer att tala om när det kommer till förlossningsvård. Så när någon försöker inbilla mig att om jag bara lägger fyra år på att forska om alternativa vårdformer så kommer saken sedan vara biff – det går jag helt enkelt inte på.

Däremot säger jag inte att jag aldrig kommer forska. Det kanske jag visst kommer vilja en dag. Det jag säger är att det finns en enorm diskrepans mellan vad forskningen visar och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Här finns det helt enkelt ett glapp att fylla. Att skriva populärvetenskapligt – alltså sakprosa – det är ett sätt att med hjälp av både forskning, berättelser och egna fackkunskaper väva ihop och paketera ett budskap som i bästa fall fastnar. Så när någon berömmer mig för att jag skriver så lättillgängligt tar jag det som en stor komplimang. Det är liksom det som är hela poängen.

Mer om ”the how of it” och ”the stickiness factor”

The Stickiness factor is the idea that you can change the presentation of a message to make it more contagious and stickier (having a more lasting impact).

Byt ut ordet VÄRKSVAG mot VÄRKSTARK och hela diskussionen om födande kan ändra karaktär. Plötsligt får många fler upp ögonen för att kvinnor ju i grunden är värkstarka och att något oftast har hänt på vägen när de får diagnosen värksvaghet. Vad hände när 57,8 % av förstföderskorna som kom igång i förlossning spontant år 2018 fick diagnosen värksvaghet i Sverige? För statistik från andra förlossningsenheter visar ju att 57,8 % av alla förstföderskor inte alls behöver värkstimulerande dropp för att kunna föda.

Byt ut ordet hemförlossning och ABC- enhet till rätt vårdnivå och se vad som händer. Varför säger vi att så gott som alla i Sverige ”föder på sjukhus” när de flesta påbörjar sin förlossning i hemmet men sedan avslutar sin förlossning på sjukhus? De flesta byter ju vårdnivå mitt under pågående förlossning. Varför säger vi att en planerad hemförlossning som behöver överföras till sjukhus är en ”misslyckad hemförlossning”? Säger vi någonsin att hemförlossningar som går finfint är misslyckade sjukhusförlossningar?

Pröva att sluta säg ” negativ förlossningsupplevelse” om de som har blivit traumatiserade efter en förlossning eftersom det så lätt hamnar i samma vågskål som ”negativ upplevelse av ett restaurangbesök”. Säg ”känslomässig förlossningsskada” istället (eftersom det ligger närmare verkligheten) och se vilken tyngd orden plötsligt får.

Och varför säger vi så ofta ”förlöst” eller ”nyförlöst” om kvinnor som precis har fött barn? Jag är helt övertygad om att språket vi använder runt födande spelar stor roll. Jag är också övertygad om att det finns både ett behov av och utrymme för populärvetenskap även inom detta område.

Foto: Lovisa Engblom

Veckan som kom och gick

Lämna en kommentar

Den här veckan har jag haft fullt upp. I måndags åkte jag hem till Emma Philipsson (som driver Förlossningspodden) för att tillsammans med henne, Anna Tallwe och Eva Grape Ersson utbyta erfarenheter och diskutera doulayrket. Underbart att få träffa kollegor som alla har så mycket insikt och erfarenhet av att jobba med stöd runt födande.

Under tisdagen åt jag lunch med Lisel Naeslund som är ordförande för föreningen Födelsehuset – och som har bidragit med berättelsen om när Sylve Istvan Victorino Naeslund föddes i hemmet till min bok. En av alla de berättelser som jag känt mig så glad åt att få förvalta. Jag fick ett fång med blommor. Tack för det!

I torsdags medverkade jag i en nystartad podd! Det är centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet som vill främja forskning och diskussion kring de kulturella och samhälleliga aspekterna av vård, hälsa och medicin. I det avsnitt jag var med i diskuterade vi hemförlossningar – en fråga som ju har aktualiserats nu i samband med pandemin. Frågeställningen såg ut såhär: Hur blev barnafödande något som ”ska” ske på sjukhus och ser vi en förändring av detta nu? Hur kan man se på barnafödande utanför en sjukhuskontext? Det blev ett fantastiskt intressant samtal. Alltså – ett tvärvetenskapligt perspektiv på förlossningsvårdens historia och hemförlossningar utlovas. Jag kommer lägga upp mer info om podden och avsnittet så fort det kommer ut.

Just nu sitter jag och arbetar med ett nytt och än så länge hemligt projekt. Alltså, jag får nypa mig i armen ibland. Det här kommer bli så bra! Jag lovar att berätta mera snart. Ett ord som sammanfattar projektet ganska bra är detta: empowerment.

Your body is a battleground

Your body is a battleground

Lämna en kommentar
Your body is a battleground
Foto: Lovisa Engblom

Det är självklart för mig idag varför lugna och trygga förlossningar – framförallt sådana som har ägt rum i någons hem – provocerar många. Jag blev själv länge otroligt provocerad av att höra berättelser om kvinnor som fött barn av egen kraft och utan epidural. Efter att jag hade fött mitt första barn kände jag ett behov av att predika epiduralens lov – och sjukhusets lov, de som hade räddat mig från min dumma kropp. Min kropp som inte var med mig. Jag ställde mig aldrig frågan varför min kropp inte hade varit med mig. Eller om det fanns något som sjukhuset hade kunnat göra annorlunda istället för att behöva ”rädda mig” från min dumma kropp. Alla anklagelser riktade jag inåt mot mig själv. OCH mot andra kvinnor – de som hade fött barn av egen kraft och som känt sig stärkta efteråt. Jag sökte tröst hos alla som inte hade känt sig stärkta efter sin förlossning. Där fann jag min gemenskap.

Jag är så otroligt glad över min egen inre drivkraft, den som gjorde att jag inte stannade kvar i anklagelserna mot mig själv, min egen kropp och gentemot andra kvinnor som fött barn lyckliga. Den drivkraft som fick mig att aktivt försöka söka svaret på frågan: Varför denna otroliga diskrepans mellan de olika berättelserna om födande? För att citera min syster:

”Jag blir så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.”

Kvinnor är värkstarka

Idag vet jag att kvinnor är värkstarka. Men att kvinnokroppen inte föder barn på kommando och att det är det som är hela poängen, ja anledningen till diskrepansen mellan de olika berättelserna om födande. Det är helt enkelt svårt att föda ut ett barn på kommando. Känslan av lugn och trygghet är viktigare än allt annat när ett barn ska födas. När den här poletten trillade ner hos mig efter många år av sökande så kom sorgen. Ja det är otroligt sorgligt att så många kvinnor inte får kännas vid vilken kompetens de faktiskt besitter. Att det istället är så många som lämnar sjukhuset med en besvikelse och en misstro riktad inåt mot den egna kroppen. Det kan vara både svårt och lätt att föda ut ett barn och det finns många olika sätt att föda ut ett barn på. Men det är fel att kvinnor så ofta får höra att de är värksvaga när de i själva verket är värkstarka.

Märta Cullhed engblom

Mitt tal på releasefesten!

Lämna en kommentar
Märta Cullhed Engblom, Föda barn med stöd
Såhär stjärnögd, glad och färgsprakande var både jag och bokfesten igår!
Foto: Lovisa Engblom

Åh vilken härlig afton det blev igår på min boksläppsfest! Tack alla ni som kom och firade mig – det betyder SÅ mycket för mig. Och underbart att så många av barnen som finns med i boken var med på festen! Samtidigt var det några av er som inte hade möjlighet att komma, och ännu fler som jag önskar att jag hade kunnat bjuda. Jag vill därför dela med mig av det tal som jag höll på festen igår (och på min instagram story idag kan du se bilder från när jag håller talet). Varsågod, här kommer det:

Resan till Föda barn med stöd

Den här resan började år 2000 när jag var 19 år gammal och reste i Amerika. Det var där jag av en slump kom i kontakt med the alternative birth movement. Jag träffade kvinnor som hade fött sina barn hemma och en stark nyfikenhet att få fördjupa mig mer i detta mysterium väcktes i mig.

Nu är det år 2020 och jag har äntligen förvärvat den kunskap som jag önskade få då. 20 år har resan fram till den här boken tagit. När jag var nyss fyllda 23 år födde jag Miriam. Och när jag var 28 år gammal började jag läsa till barnmorska. Då hade vi hunnit få tre barn.

Jag trodde att jag var färdig barnmorska när jag hade gått klart min barnmorskeutbildning. Men det var jag inte. Däremot hade jag lärt mig hur man gör allt rätt inom det system vi har i förlossningsvården i Sverige idag. Jag hade till och med blivit riktigt duktig. Men jag saknade en djupare kunskap om födandets inneboende dynamik, hur starkt omgivningen har makt att påverka ett förlossningsförlopp , vilken kraft och förmåga födande kvinnor faktiskt besitter och hur det som händer under timmarna på förlossningssalen har makt att påverka ett helt liv.

Men i mig fanns fortfarande en stark drivkraft att på djupet försöka förstå mig på födandets mysterium. Jag ville lära mig mer. Så jag sökte aktivt efter den kunskapen. I mitt sökande hamnade jag både på BB Stockholm och på Södra BB. Där lärde jag mig massor. Sen utbildade jag mig till doula.

Men mest har faktiskt ni som är här idag lärt mig om födande. Det är helt sant. Utan er och de insikter jag har fått av att vara med på era födslar så hade jag aldrig kunnat skriva den här boken. Först när jag började följa kvinnors egna processer genom födandet – istället för att enbart följa sjukhusprocessen, ja då fick jag den sista – och största – pusselbiten till födandets mysterium.

Att skriva den här boken hade jag heller aldrig kunnat göra utan er faktiska hjälp. Jag vill först och främst tacka min syster Elin vars hjälp har varit helt ovärderlig. Utan dig Elin hade det inte blivit någon bok. Jag minns vår första bokträff då jag hade försökt foga ihop lite olika texter till något men det hela var ganska fragmentariskt och du sa: Nej, det här är ingen bok. Och så försökte du förklara mysteriet med hur en bok blir till. Att det är ungefär samma sak som att föda ett barn. Den metaforen var väldigt hjälpsam, hur varje kapitel är som en värk som man inte kan runda eller springa ifrån utan som man måste gå rakt igenom. Man måste slappna av och KÄNNA den. För varje värk man tar sig igenom så kommer man närmare målet. Magin som måste till på slutet för att det ska lyfta och faktiskt bli – ja en BOK. Du sa också att vi inte ska sätta igång den här förlossningen i förtid utan avvakta spontan start. Jag gjorde som du sa även om jag kände mig extremt höggravid och överburen där på slutet.

Men det var klokt. För det gav utdelning. Att få ett manus antaget på ett förlag är som att försöka krypa igenom ett nålsöga med vinterkläder på sig. Den förläggare som nappade på manuset  skrev att han ”sällan varit med om att få ett så genomarbetat spontanmanus på sitt bord”. No shit.

Jag vill också särskilt tacka dig Stefan. Utan ditt stöd hade det aldrig blivit någon bok. Du har på ett förbehållslöst och mycket kärleksfullt sätt stöttat mig igenom hela den här processen. Jag tror att du har förstått hur viktig den har varit för mig. Det är nog rätt speciellt att vara gift med en barnmorska som drivs av passion och som bygger sin karriär helt efter egna mallar. Men hos dig har det hela tiden bara funnits stöd och ovillkorlig kärlek. Okej. Ibland en gnutta irritation på att jag kan sitta och skriva långa texter eller transkribera intervjuer utan att märka att hemmet håller på att falla ihop helt runtom mig.

Flera av er som är här idag har bidragit med era egna förlossningsberättelser till den här boken. Och ni ska veta att det har varit en sån ynnest att få förtroendet att förvalta era berättelser. Det är nämligen just dessa berättelser som gör att boken lyfter. Utan dem – ingen magi. Storytelling äger nämligen en magisk kraft. Så med det vill jag säga TACK. Och SKÅL. Vi gjorde det. Tillsammans såg vi till att den här boken Föda barn med stöd fick komma till världen.

märta cullhed engblom

Tack!

Lämna en kommentar

Mitt förra inlägg var en ärlig redogörelse över den reaktion som kom när min bok hade gått till tryck. Först euforin och sen fallet. Jag orkade inte sitta inne med alla de där känslorna utan tänkte att det kanske helt enkelt skulle bli bäst att berätta helt ärligt var jag befann mig någonstans. För det finns inget så energikrävande som att försöka behålla någon form av tillkämpad glättighet när det är ångest som trycker på inifrån. Det visade sig vara helt rätt beslut.

Att driva en blogg och ha ett offentligt instagramkonto har ju både sina fördelar och nackdelar. Särskilt när huden är tunn och man helst vill krypa in och gömma sig under en snäcka en liten stund så kan det svida rejält att få in syrliga och inte välmenande kommentarer i sin feed eller i DM. Även om jag vet att det också hör till. Men den andra sidan av myntet – kärleken och värmen som jag känner från er – den kan verkligen bära. Jag fick SÅ fin respons från flera följare efter mitt förra inlägg och det hjälpte mig verkligen att komma vidare. Känslan när jag förstår att jag inte sitter ensam i den här båten är så himla fin. Att många av er förstår precis vad jag har försökt åstadkomma med min bok.

Jag fick det här träffande citatet av Toni Morrisson skickat till mig:

”If there is a book you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.”

Och det av här Franz Kafka:

”Don’t bend; don’t water it down; don’t try to make it logical; don’t edit your own soul according to the fashion. Rather, follow your most intense obsessions mercilessly.”

Jesper skrev en fin kommentar om att försöka att inte fylla ut tiden med så mycket prestation och göranden utan bara att få låta det vara. Bara vara. Den där värmen hjälpte mig vidare och ångesten släppte faktiskt taget mot slutet av veckan. Och under den fanns visst ett helt lager med oförställd glädje. Så, därför har jag ägnat en stor del av den här helgen åt att baka chokladtårtor till nästa helg. På lördag blir det ju boksläppsfest här hemma! Och i övermorgon kommer det första lasset med böcker hit. Jag har hittills fått 50 beställningar på signerade ex som ska skickas till olika ställen runtom i hela Sverige – så min tisdag och onsdag kommer att gå åt till att packa rätt bok till rätt person, skriva adresser och posta bokpaket. Just det känns som ett mycket kärt besvär.

När det känns som att man faller

2 kommentarer

Okej jag var inte beredd på den här tomheten. Just nu känns det som att jag lider av en liten minidepression. Jag har jobbat så intensivt med mitt bokprojekt, ja alla mina kreativa krafter har gått åt till att få ihop alla trådar som man behöver fånga upp för att det ska kunna bli en bok. Jag klickade på send efter mina och korrekturläsarens sista ändringar och sen fällde jag ihop min laptop. Först kändes det euforiskt, som ett enda stort äntligen! Sen var det som att jag föll handlöst ut i tomma intet.

Det känns som att jag fortfarande faller fritt. Jag känner mig tömd, som att jag nyss har varit havande, fött ett barn och sedan blivit separerad från min bebis. Den tomheten svider och värker i kroppen. Jag kan drömma mardrömmar om att allt jag skrivit blivit helt fel och att orden och meningarna bytt plats och stuvats om till oigenkännlighet utan min vetskap. Alltså vilken ångest.

Jag förstår intellektuellt att det här är en fas som jag bara måste igenom. Kanske finns det inget annat sätt än att bara försöka vara i dessa känslor så gott det går. Jag vet ju att this too shall pass. Men det spelar ingen roll att jag vet, det gör lika ont ändå just nu.

Ibland undrar jag varför jag inte bara gör som alla andra. Varför väljer jag att utsätta mig? Varför väljer jag att ta mig an ett ämne som jag vet är ett getingbo av ignorerad sorg, förvirring, okunskap, faktiskt kunskap, ömma tår, rädslor och fördomar blandad i en salig röra – spetsad med lite kompromisslös ideologi åt båda ytterkanter. Varför försöker jag skriva om födande när jag vet att det rör upp så mycket känslor? Varför stoppar jag inte bara ner mig själv i en box och låtsas som att jag inte finns med min kunskap och mina insikter. Den frågan är öppen.

Men jag tror att författaren Joyce Carol Oates redan har svarat på varför jag väljer att skriva.

Writing is a consequence of having been ”haunted” by material. Why this is, no one knows.

Det känns faktiskt redan lite bättre nu efter att jag har formulerat det här inlägget. Men du som läser det här och som själv har erfarenhet av det jag tar upp – ge mig gärna tips på hur det går att ta sig an den här fasen som jag befinner mig i just nu. Och när vet man att man är igenom?