Nu tar jag bloggsemester i några veckor! Vi får se om vi kommer iväg till Spanien på fredag som det är tänkt. Jag har turnerat Uppland runt i maj för att få tag på pass åt hela familjen. Nu är det bara mitt och Hannas pass som fattas. Vi tog foton till ID-kort förra veckan så nu hoppas jag att ID-korten hinner bli klara iallafall… Maskinen i Finland som ska tillverka pass gick sönder precis när det var dags för våra pass att bli gjorda. Det ska visst vara en rysare hela vägen fram till mål.

Det är liksom redan stressigt som det är att komma iväg med hela familjen. Passkaos och förväntat kökaos har fått mitt eget stressystem att fungera sämre och just nu känner jag mig lite på gränsen.

Jag har några böcker nedpackade i väskan och en optimistisk målbild om att hinna läsa några av dem på semestern. Om den börjar. NÄR den börjar.

Så har jag ett tips på något jag tycker att DU bör göra nu under sommaren. Gå in och titta på föreläsningarna från konferensen Framtidens kvinnohälsa. De finns på URplay och de är riktigt, riktigt bra allihop. Länk finns här: Framtidens kvinnohälsa!

Igår var det mors dag. En av mina tröttaste dagar på längre. På sociala medier samsades fina kort och hyllningar till mamman, modern, moderskapet. Själv var jag bara trött. Kände mig lite tyngd under moderskapet. Ett av barnen har öroninflammation och vår majförkylning har gått i vågor mellan olika familjemedlemmar.

Hallen behövde rensas på kläder som tynger ner hyllor och krokar. Vi fick ihop två svarta sopsäckar med sånt som inte används härhemma längre. Skönt att få rensa ut. Något lättade.

Jag borde läsa biografin om Maja Ekelöf. Känslan av att man snurrar runt i sitt eget universum. Den som få andra förstår sig på. Kraften i det skrivna ordet, då när en erfarenhet sätts på pränt.

Att ha barn är ju att göra sig så öppen och sårbar. Just nu tycker jag det är svårt att vara tonårsmamma. Den här tiden är sjuk på något sätt. Smartphones och sociala medier hjälper inte till. Alla föräldrar som tror att barnens mående (särskilt tonårsstjejernas) inte har något med användningen av sociala medier att göra. Tänk om.

Igår, efter hallstädningen, hade vi städning på dagis. Lille Nils fick följa med. Han satt där och studerade solfläcken på matten alldeles förundrad. Jag tog några kort. Plötsligt svällde hjärtat och tröttheten försvann. Han är 8 kilo kärlek.

Varje år har jag en förhoppning om att jag ska hinna njuta av våren. Gå runt i trädgården och påta, peta bort lite vissna löv från rabatterna, ta en kopp kaffe i solen… Känna aprilvindens ljumma bris mot kinderna. Sen fyller mina äldsta döttrar år med en veckas mellanrum, jag fixar presenter, och sen är det visst påsklov. Barnen har lov från skolan. Det blir inte så mycket påtande alls. Mest mat och tvätt och tjat.

Vips så står maj månad inför dörren. Och det här undrar jag varje år: Hur kan ljuvliga maj månad förvandlas till ett stressigt ånglok som bara tutar vidare och sprider giftig rök runt sig?

Det som fick mig att verkligen känna stress i år var att vi behöver fixa pass åt sex familjemedlemmar. Tälta på Arlanda för att stå i kön till de provisoriska passen är liksom inget alternativ för oss. Så i måndags var jag i Tierp för två pass och igår var jag på polishuset i Uppsala. Det blir visst en tur till Östhammar också innan passdebaclet är i hamn för vår familj. Just nu ser det ut som att den uppskjutna Spaniensemestern kan bli av i juni.

Men ett fantastiskt roligt avbrott i vårstressen är Föda med stöd Doulautbildning som vi nu håller för tredje gången! Den här helgen blir första utbildningshelgen (tyvärr krockar det med konferensen Framtidens kvinnohälsa som också hade varit superkul att gå på – men det går fler tåg). Såklart är det lite stress med allt administrativt som ska fixas inför doulautbildningen. Men när vi väl är på plats så blir det bara roligt. Nils kommer barnvaktas av sin äldsta storasyster som också kommer befinna sig i samma lokaler. För nej, han har inte slutat amma. Jag hoppas att han kommer fortsätta länge till för det är såå bekvämt och gosigt.

Planen är att han ska få börja smaka mat nu i vår. Det blir nog roligt för honom. Själv tycker jag att den här mattillvänjningsperioden är rätt kladdig. Bebisar är ju så ljuvliga men rätt kladdiga (och lite farliga när de börjar se sig om i världen sådär vid ett års ålder).

Men våren var det. Det känns som att upptakten till våren är så mycket längre än våren själv när den väl infinner sig. Vips så är den över och det blir sommar istället. Då står man där mitt i värmen och behöver se över förrådet med baddräkter, simpuffar och sommarskor.

Jag är så tacksam över att jag kommer stå där med hela min stora familj. Att ha ordnat fram sex barn är liksom inte gjort i en handvävning. Jag börjar förstå det nu. Att ta hand om dem allihop är inte heller världens enklaste sak. Vurpan att fixa pass till dem nu när det blev rusning till tiderna bleknar en aning. Det är trots allt ett ganska behändigt hinder att ta sig över.

Dagen började med att Nils kräktes ner hela mig. Mitt hår luktade fortfarande lite surt när resten av familjen överraskade mig och honom med födelsedagsbricka på sängen. Nils verkade tro att firandet handlade om honom.

Och vem hade kunnat ana att jag skulle bli så glad över ett gäng vackra tallrikar? Sådär jätteglad. Jag har önskat mig glas och porslin eftersom vårt sakta men säkert har nötts ner av alltför flitigt användande. Till slut blir det ju pinsamt att bjuda folk på middag. Det känns inte jättekul att duka ett bord med ett gäng udda och rejält kantstötta tallrikar med lika udda dricksglas till (eller varför inte en mugg istället för ett glas?).

Så. Det känns som om bohemen i mig äntligen har mognat lite. Att längta efter mer ordning och reda. Japp. Det gör jag nu.

Mina päron, min bror med sambo och deras dotter Alma kom och åt semlor med oss mitt på dagen. Det var så fint att se kusinerna hälsa på varann. De skrattade så de kiknade båda två. Men mitt i allt började Nils storgråta så känslorna var visst lite all over the place.

Bilden av gungbrädan

På min födelsedag för precis ett år sedan beskrev jag åldrandet såhär:

”Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.”

Nu när jag fyllde 41 fick jag en alldeles ny bild i huvudet. Gissa vilken? Jo, bilden av gungbrädan. Ditt liv är en gungbräda. Föreställ dig en gungbräda. När du föds så sitter du på den ena kanten längst ner mot jorden och tar sats, du häver dig mot livet. Du ser inte något slut än, du ser bara himmel och sol. Hela barndomen befinner du dig där. Sakta lyfts du upp av din ålder, den som börjar tynga ner på den andra sidan av gungbrädan. När du blir medelålders så står brädan helt plant i luften med lika mycket luft under båda ändarna av brädan. Plötsligt en dag kan du se lika långt åt båda hållen. Du kan ”greppa” om ditt liv när du befinner dig där nånstans på mitten. Sakta häver du åt den andra sidan och avståndet till barndomen blir nu längre och längre. Även i den här bilden av ålder finns inget slut. Bara en långsam rörelse. Livet är när gungbrädan befinner sig i rörelse. Gungbrädan är inget utan själva rörelsen. Och samma klangbotten som rörelsen börjar i slutar den med.

Januari kom och gick. Vad hände? Jag försöker hänga med i svängarna men det är svårt. Det går så fort. Barnen har varit sjuka i omgångar under månaden och var och varannan dag hör jag om någon ny bekant som testar positivt för Covid. Nils är redan tre månader gammal och jag får en sån där känsla av att året bara kommer säga swoosh.

I helgen såg vi på några videofilmer från när de stora barnen var små. Då insåg jag hur mycket swoosh som har gått. Det märkligaste är att så mycket hinner hända på bara 15 år. Vem filmar ens med en sån där videokamera idag? Alla har ju smartphones. Det här var alltså tiden INNAN alla hade smartphones. Folk tittade inte nervöst ner i sina mobiler hela tiden, det ser man tydligt på filkmklippen. Åh jag kan sakna den tiden. För det är så svårt att värja sig idag. Sociala medier har inneburit en sån förändring i hur vi kommunicerar med varann. En förändring som förvisso har fört mycket gott med sig men verkligen inte bara gott.

Algoritmerna har en tendens att förvränga verkligheten. Bara för att ett inlägg blir populärt och följer en viss sociala- medier logik så kan man få en känsla av att det är den objektiva sanningen som visas upp. Filterbubblor gör till exempel att vissa tror att fysiologiska födslar är den nya trenden. När den medicinska statistiken egentligen pekar åt rakt motsatt håll. Induktionerna ökar i antal medan spontana födslar minskar stadigt. Det blir lätt skevt när vår verklighetsuppfattning formas av hur populära vissa inlägg blir på våra appar.

Däremot så diskuteras födande på ett annat sätt idag än för 10 år sedan.

Själv har jag ju jobbat med sociala medier i några år nu och känner mig luttrad. När jag började blogga hade många dömt ut den. Bloggen var död hette det. Nu var det video, youtube, instagram, podcast och rörliga klipp som gällde. Det struntade jag i. Utan en tanke på varken strategi eller målgrupp så bloggade jag ur ren passion för ämnet som jag skrev om. Och med tiden har jag verkligen kommit att uppskatta mitt eget utrymme på nätet. För jag gör det till vad det är. Här finns inte en enda algoritm som betygsätter mitt arbete.

Om det är något jag lärt mig så är det långsiktighet. Det dagliga nötandet spelar roll. Även om det kan kännas helt hopplöst ibland utan något som helst ljus i sikte så tar man sig framåt om man nöter på. Det gäller både relationerna i det verkliga livet och på sociala medier. Ja allt egentligen. Misslyckanden är jobbiga men helt outstanding som läromästare. Det värsta som kan hända är att aldrig våga göra bort sig eller misslyckas.

Hur jag kunde skriva en bok? Genom att våga kasta mig ut, misslyckas och resa mig upp igen. Att våga bli läst och ta kritik är viktigt om man vill utvecklas i sitt skrivande. Det ska vara lite skavigt, obekvämt och jobbigt – det är ett bra tecken på att man håller på att lära sig något nytt.

Hur blir man en bra förälder? Samma där. Genom att kasta sig ut och försöka lära sig av sina misstag. Genom att nöta på och inte ge upp. Success is persistence.

Sådärja!

Jag och Nils är ute ur vår lilla ”bubbla” nu. När jag gick en promenad häromdagen och fick lite ljus på min vinterbleka hy så kände jag att världen är ny. Igen. Att föda sex barn är att gå igenom portal efter portal och samtidigt bli till som människa. Känslan för mig just nu är förälskelse. Jag älskar den här nya platsen jag hamnat på. Men så har jag inte alltid känt när jag har blivit mamma.

Efter att jag fött mitt första barn så gick en stor del av tiden åt att gömma den stora förvandlingen istället för att bejaka den. Men att bli mamma är ju något oåterkalleligt. Och att ge sig själv tillåtelse att bejaka det är ju bara helt underbart. Jag förstår inte varför jag inte gjort det på samma sätt tidigare.

Komma tillbaka i sina gamla kläder.

Komma i form.

Komma iväg.

Komma över småbarnsåren.

Jag vill ju bara vara i det som är nu!

Men även om jag har varit inne i min förälskelsebubbla ett tag så ser ju att världen aldrig kommer bli densamma efter den här pandemin. Att vi alla är med om något omskakande.

Hur mår vården egentligen? Alla barnmorskor som slutar? Hur mår våra tonåringar egentligen? Vad HÄNDER med världen?

Att vända blicken utåt är oroligt. Vilken tur för mig då att jag kan fly in i gos med Nils och långa amningsstunder i soffan. Till kluckandet, nafsandet och krafsandet med de små händerna. Så trösterikt.

När jag inte ammar i soffan så försöker jag hinna med ett kreativt och vansinnigt roligt projekt. För att ”bara” vara föräldraledig har jag svårt för. Så jag ammar och skriver, ammar och skriver. Varifrån den kreativa energin kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men jag älskar den eftersom den ger mig en slags välbehövlig kontur i mammatillvaron just nu. En kontrast till mjölkpaket, tvätthögar, diskstaplar och blöjor. Sånt som det blir ganska mycket av i en sexbarnsfamilj.

Jag är så glad över det här året i mitt liv. Att Nils finns. När jag försöker summera året som har gått så är det svårt att fyllas av någon annan känsla än en stor tacksamhet över just det.

Mitt bloggår har självklart präglats av att jag varit gravid. Ni fick följa med mig på resan. Under perioden då jag mådde illa var graviditeten fortfarande inte offentlig. Men sen kom ÄÄntligen vårdagen då jag lite nervöst (men väldigt lycklig) berättade för världen att jag var gravid igen. Nu med sjätte barnet.

De första sparkarna som jag kände på mors dag.

När hösten kom summerade jag mina 237 veckor av graviditet…

Sen hemlighetsmakeriet kring en planerad hemförlossning. Asabea har verkligen rätt när hon säger att de som planerar för en hemförlossning är mer utsatta än andra. Just att det högst privata valet, så fort det offentliggörs, blir ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Det är så tröttsamt att andra väljer att projicera sina egna fördomar och rädslor på dem som planerar att föda hemma. Ännu mer tröttsamt är att många tror att de har rätt att ha en högljudd åsikt om hur andra ska föda sina barn. Eftersom en förlossning framförallt är föderskans angelägenhet så valde jag att skydda mig själv.

Jag är så glad att jag tog mig själv och min förlossning på det allvar som jag gjorde den här gången. Helst av allt skulle jag vilja backa bandet och få föda om alla mina barn. Även om den här förlossningen inte avslutades hemma så blev den magisk och på mina villkor.

Läs berättelsen om Nils födelse om du inte redan gjort det: