Kategori: Blandat personligt

Semestertider

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Just nu semestrar vi hela familjen på vår släktgård här i Hälsingland. Äldste sonen fyllde år i torsdags och efter presenter, tårtbak och släktkalas så somnade jag gott på kvällen. För 11 år sedan just den dagen satt jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och väntade på att barnläkaren skulle komma någon gång så att vi kunde få åka hem till vår nyfödda bebis storasyster. Men det var mitt i  semestertider och barnläkaren var upptagen.

Efter några timmar fick vi ta vårt pick och pack och sätta oss för att vänta på barnläkaren uppe på BB. Jag och min man satt på varsin pinnstol och väntade med sonen fastspänd i en bilstol framför oss. Det tog en kvart, sen bröt jag ihop där på pinnstolen minns jag. Av ren trötthet och någon slags  frustration. Jag hade ju inte sovit något på hela natten för jag hade ju fött barn! Och nu var han ute, så ljuvlig, men jag kunde inte riktigt njuta av honom när jag satt där på pinnstolen svimfärdig av trötthet. Två rådiga barnmorskor på BB rullade ut en säng till mig och bäddade ner mig med snor och tårar rinnande nerför kinderna. Det fanns ett ledigt förråd där sängen med nöd och näppe fick plats och min man försökte trösta bäst han kunde.

Jag minns det så tydligt än idag, känslan av överväldigande trötthet och ett antiklimax. När ungen väl var ute var vi mest ett logistiskt problem på avdelningar i hektiska semestertider. Alla var upptagna med annat. Som barnmorska vet jag ju hur det känns att vara på den andra sidan och jag har all förståelse för att vi hamnade i transitland. Det här var ändå 11 år sedan i en mellanstor stad i Sverige. Hur många fler förråd, skrubbar, fåtöljer och lediga pinnstolar har inte behövt tas i bruk sedan dess på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet?

Idag håller mina äldsta barn på att bli riktigt stora och snart kommer en till. Passande nog så läser jag just nu ”Nutshell” av Ian Mc Ewan. En mordhistoria som observeras och berättas från barnets perspektiv. Barnet som ännu inte är fött. Och självklart ror han hem det med stilistisk elegans.

To be bound in a nutshell, see the world in two inches of ivory, in a grain of sand. Why not, when all of literature, all of art, of human endeavour, is just a speck in the universe of possible things.

 

Min första jobbresa till Norge

Lämna en kommentar

Utsikt från födeavdelningen

Jag är nu inne på dag fyra här i Norge och det är för tidigt att summera hela resan. Men jag kan ju iallafall summera de fyra första dagarna! Jag är alltså anställd av ett bemanningsföretag och reser hit som vikarie; resa och boende är betalt. Resan gick först till Oslo och sedan vidare till Akershus och Ahus sjukhus som ligger i södra Norge. Det gick förvånansvärt fort och smidigt att resa hit, även om nordNorge ska vara fantastiskt vackert så är det ju en lite krångligare resväg dit.

På Ahus skulle födet  vara uppdelat i tun A och tun B, där tun A är normalfödeenheten och tun B är det komplicerade. Jag hade valt att vara vikarie på  tun A  eftersom det är då jag  kommer som mest till min rätt! Att i lugn och ro få bistå i ett förlossningsarbete som har kommit igång av sig själv är smidigt att göra över landgränser. Det komplicerade födandet innebär ofta många igångsättningar av förlossningar och fler rutiner, procedurer, mediciner och infusionspumpar – fler saker som kan gå snett helt enkelt. Lite jobbigare att göra i ett nytt land med ett nytt språk och med en helt ny personalgrupp som jag inte har hunnit lära känna ännu.

Så det var en besvikelse att få veta att tun A är nedlagt över sommaren och ihopslaget med tun B. Fast  alla jordemödrarna på tun A har inte fått följa med till tun B  – så tun B har fått dubbelt så många födslar men inte dubbelt så många jordemödrar. Och ingen vet om tun A kommer att öppna igen. Det är bara att konstatera att normalfödeenheter, så kallade alongsides, har svårt att överleva på stora sjukhus. Så jag vet inte om jag kan hålla med om det här i dagens DN:

-Vi vill ge förutsättningar att ha en småskalig verksamhet även på de här enheterna. Med större avdelningar kan man ha den lilla förlossningsavdelningen i den stora, säger Ella Bohlin.

För mig är det att leverera en falsk förespegling. Jovisst, man kan, men  i praktiken så går det oftast inte. Och hur det ser ut i praktiken är ju i slutändan det enda som räknas. Den krassa verkligheten säger att stora förlossningsavdelningar brukar bli stora och stressiga förlossningsavdelningar och inget annat. Jag har nu jobbat som barnmorska på ganska många olika sjukhus och om det är något jag har erfarit så är det detta.

Så jag hamnade mitt i en stor och stressig förlossningsavdelning – fast norsk. Den första dagen var en chock. Alla hade fullt upp jag hade blivit lovad ett introduktionspass, fast när min handledare förstod att det gick fint för mig inne på föderummet så fick hon en annan födande. Och jag blev själv i föderummet. Men utan inlogg, passord, lösen eller en susning om hur det norska datasystemet fungerar. Eller vilka mina kollegor egentligen är. Eller hur rutinerna ser ut. Språket var det minsta problemet. Och de födande är inget problem heller, tvärtom, jag känner mig trygg inne hos de födande. Men avdelningslogistiken, den är jobbig att hantera när man inte kan någonting på det nya stället.

Sen förstod jag att det hade varit en hemskt stressig dag för alla jordemödrar och min handledare och koordinatorn för dagen bad om ursäkt (fast det var ju inte deras fel- alls – att jag hade hamnat på en stressig förlossningsavdelning) och hoppades att jag inte hade blivit skrämd. Eftersom dag 1 blev en chock så kände jag att jag behärskade det mesta dag 2… Det blev dessutom en lugn dag. Ibland kan en rivstart ha den effekten. Då fick jag tid att snegla på de stora och fina badkaren som finns på varje föderum! Och de fina barnbord som också finns på varje föderum. Så bad och varmt vatten finns som ett självklart alternativ för de kvinnor som kan och önskar bada under förlossningen. I Sverige har varmt vatten och bad blivit en svåråtkomlig lyx på flera förlossningsavdelningar – födande kan få stå i kö till det enda badkaret på avdelningen. Och  det är ju utmärkt att man inte behöver  springa ut ur föderummet och lämna den oroliga mamman bakom sig om barnet är lite taget efter en födsel; hon kan istället få vara med när barnet får lite hjälp på traven vid barnbordet.

Det är ett äventyr att ge sig ut som bemanningspersonal och det är också en del av tjusningen. Idag är jag ledig och ska in till Oslo och skattetatten!

 

 

Semester

Lämna en kommentar

Nu har vi varit i Spanien i snart en vecka och jag har hunnit gå igenom de olika nedtrappningsstadierna som hör varje ledighet till. Först ett ganska forcerat stadium; nu ska vi ha kul, nu ska det semestras, nu ska vi ta det lugnt minsann! Fast varje por av kroppen fortfarande andas stress. Just att komma iväg en hel småbarnsfamilj, checka in på ett sommaryrigt Arlanda med väldigt många andra barnfamiljer och sedan trängas på planet… det är liksom kulmen av stress.

Sedan följer en känsla av tomhet när stressen faktiskt börjar släppa sitt tag om kroppen. Var det här allt? Har vi det bra? Är vi lyckliga? Vart är vi på väg? Ett stråk av vemod.

Men sen, när man faktiskt släpper allt – framförallt alla prestationer, de fullspäckade pretentiösa planerna som alltid innehåller alldeles för mycket och  alla nu SKA vi ha det bra minsann – och bara kapitulerar inför värmen, fukten, solen och den nya rytmen som semestertillvaron kräver. Mat och sovklockan som tickar annorlunda här.  Ja då hamnar jag i något mycket njutbart.

Vi har badat i varmt saltvatten och ätit nya fiskar och frukter. Några barn har råkat bli lite svedda av solen, trots allt smörjande med solkräm. De har glömt bort tiden i vattnet alldeles med sina nya snorklar och cyklop. Vår yngsta son som inte är simkunnig än har guppat som en reslig och stolt svan med sin badring om livet.

Jag har hittat den perfekta boken för den här semestern! Värmen och fukten kräver nämligen sin bok och siesta. Den svala morgonen och framförallt den ljumma kvällen är som gjorda för aktivitet medan de långa timmarna efter tolv saktas ner av värmen. Boken heter Vicekonsuln och är skriven av Marguerite Duras. Hon har seglat upp som en stor stjärna på min litteraturhimmel. Född i franska Indokina kan hon skriva om värme, fukt och stora städer som ingen annan. Hon skriver om fattigdom och lidande på ett mycket passionerat och lidelsefullt sätt. Det är en ren njutning att läsa.

En skatt

Här ett utdrag om en gravid och bortstött flicka på flykt som kämpar med hungern:

Hon spyr, anstränger sig att spy ut barnet, att utplåna det från sig själv, men det är bara surt mangovatten som kommer upp. Hon sover mycket, hon har blivit en sömntuta, det räcker inte: barnet fortsätter att äta henne dag och natt, hon lyssnar och hör av det oupphörliga gnagandet i magen att det slukar henne, det har ätit upp låren, benen, kinderna- hon letar efter dem, det finns bara hål där hennes kinder brukade finnas i Tonle Sap- hennes hårrötter, allt, undan för undan övertar barnet all plats som hon tog upp, och ändå har det inte ätit upp hennes egen hunger. Med sin brännande syra framstår magen som en rödglödgad sol i sömnen.

Låter det deppigt? Det är det inte, snarare outsägligt spännande. Vi äter våra luncher på det ljuvligaste lunchstället jag vet. Nämligen i skuggan som blir av löven på detta blå mosaikbord.

Lunch i paradiset

Rum i tiden

Lämna en kommentar

Nu befinner jag mig med hela  familjen i en liten by som heter Torredembarra och som ligger på kusten i Katalonien. Vi landade i Barcelona igår och det känns redan som om vi har varit här i en vecka – minst. Tiden är ju inte linjär på det sättet eftersom man kan lyckas skapa sina egna rum i tiden. Det här är precis ett sådant rum.

Att komma bort hemifrån en stund på ett sånt här fint sätt är ju en lyx. Jag hinner fundera lite över tillvaron och allt som har hänt.  Ett exempel: Det känns helt otroligt att det bara var knappt ett år sedan som jag slutade arbeta på Södra BB i Stockholm! För hela min tillvaro har förändrats sedan dess. Jag hade aldrig trott att jag ett år senare skulle ha startat ett eget företag som det går bra för. Att jag sedan några månader tillbaka skriver på en blogg som nu har haft ganska många besökare och att jag redan är four months pregnant. Livet är verkligen förunderligt. För stängningen av Södra BB var en sådan kraschlandning – och inte bara för mig. Vi var många som klev ur det rykande planet.

Graviditeten sätter ju vissa gränser för den närmaste tiden. Jag tar inga fler uppdrag efter oktober, och nu verkar det som om min uppdragskalender är fulltecknad fram tills dess. Det gör mig SÅ glad! Men det skär lite i mig att behöva tacka nej till förfrågningar. Min plan är att vara föräldraledig från slutet av november och fram till augusti år 2018. Då börjar jag försiktigt som skolsköterska en dag i veckan och börjar så smått med uppdrag igen. Så min barnmorskeväska kommer inte hinna samla så mycket damm. Och somsagt, framtiden vet vi ändå inte så mycket om. Men jag hoppas att det tar några år till innan jag behöver uppleva nästa kraschlandning.

Maj

Lämna en kommentar

Maj månad. Hur jag än gör så lyckas maj alltid överraska mig som månaden jag inte hinner med. Barnens alla aktiviteter ska avslutas fint och värdigt med knorr och jag står ofta helt rådvill; tid, klockslag, med vem – var? Så alla jobb. När jag startade mitt företag i höstas så var jag inte riktigt beredd på det stora gensvaret, för säkerhets skull hade jag garderat mig med andra jobb. Vilket säkert var klokt. Men nu står jag plötsligt med väldigt mycket jobb. Och jag klagar inte! Nej det är fantastiskt roligt; att få betalt för att göra det jag tycker allra mest om – trygga födslar – ja  det är en dröm som går i uppfyllelse! Men tyvärr har jag behövt tacka nej till både hemfödslar och några doulauppdrag över sommaren eftersom jag sedan länge har bokat in två Norgeresor och även planerat att ha semester med min familj.

Om två veckor åker vi nämligen till Spanien med kusiner, mostrar, farmödrar och vänner! Men innan dess har jag lite kvar att hinna med som skolsköterska och flera träffar med blivande föräldrar – träffar som jag ser mycket fram emot.

 

Kul att lära sig rädda liv – igen!

Lämna en kommentar

Monica instruerar framstupa sidoläge

Förra veckan gick jag, min mamma och min bror på en kurs i HLR  hos Monica Söderström på Hälsotanken  i Uppsala. Jag behövde förnya mina HLR-kunskaper inför mina resor till Norge i sommar. Varför inte göra det hela till en trevlig sak? Jag frågade min familj om någon ville hänga med, man vet ju aldrig när de här kunskaperna kan komma till användning. Plötsliga hjärtstopp händer ju då och då. Barn sätter saker i halsen då och då.  Det är inte alltid utbildade och nyövade sjuksköterskor eller läkare finns på plats.

Monica är kollega till mig på sjukvårdsrådgivningen där vi båda jobbar extra vid sidan av våra företag.

Hjärtkompressioner

Det blev en otippat rolig kväll. Jag har ju gjort de här övningarna otaliga gånger i olika sammanhang och tror till och med att jag har undervisat i HLR på sjuksköterskeutbildningen för många år sedan. Men det var roligt att se min mamma och bror in action.

Inblås

 

Tack Monica!

Skruttvecka, gräddtårta och poddavslut

Lämna en kommentar

Regnig majdag. Den här veckan har varit en skruttvecka på alla sätt. Sjuk mamma och sjuka barn. Barn som har turats om att vara sjuka i olika omgångar med olika åkommor. Det är en prövning att själv vara sjuk och pyssla om de sjuka barnen samtidigt som de friska behöver sin friskvård. Högar med snorpapper varvat med glasspapper och tålamod behövs i väntan på att alla ska bli friska. Det enda som faktiskt är bra med att gå hemma och vara sjuk är att jag hinner skriva! Bloggen har slagit rekord i antal läsare.

Under helgen var jag upptagen med att skriva flera debattinlägg om förlossningsvården. Lappen som blev viral flög iväg med bärande vingar och tog med sig min blogg på köpet. Tack för det! Jag har också skrivit om yteffektiva funktionsrum och återigen lyft forskningen om ett kontinuerligt stöd under födseln. Det omvårdande stödet betyder jättemycket! Förlossningsutfallet påverkas i allra högsta grad – till det bättre. Varför har vi inte tagit den forskningen till oss? Varför implementeras inte den i stor skala? Nu är det upp till den enskilda individen att köpa sig stöd i form av en doula –  för att vara på den säkra sidan. Då vet man iallafall att doulan kan vara närvarande när ingen annan kan det. Alla borde få känna sig trygga med att det kommer finnas ett stöd under födseln, oavsett plånbok –  ett skattefinansierat stöd i form av den egna barnmorskan!

Att ha med sig en doula ändå, trots att den egna barnmorskan faktiskt kan vara närvarande, ja det blir ju som att toppa en redan god gräddtårta med bär. Föder man barn två, tre gånger i livet så kan det få vara perfekt.  Gräddtårta och bär gifter sig dessutom utmärkt med varann.

I fredags så sändes det sista avsnittet av Karins preggopodd! Hon hade egentligen tänkt att den skulle få fortsätta ett tag till, eftersom den går så bra! – men hon behövs nu på sitt vanliga jobb som programledare. Jag hade sett fram emot  att få medverka i ett saftigt förlossninsgsspecial, nu när jag har blivit av med min poddoskuld! Men det får bli i en annan podd en annan gång. Sista avsnittet gästas av handbollsstjärnan Michaela Ek som väntar sitt första barn. God lyssning denna regniga majdag!

 

 

 

 

Händer i veckan

Lämna en kommentar

Idag var jag med och spelade jag in det femte avsnittet av Karins preggopodd! Hur det gick? Ja det får ni som lyssnar avgöra! Nu har jag iallafall blivit av med min poddoskuld och det känns  bra. Programmet sänds på fredag nästa vecka. Nu på fredag blir det ett avsnitt med Malin Gramer som gäst. Men redan imorgon blir det inspirationskväll här i Uppsala på temat stöd!

Idag kunde man få läsa Socialstyrelsens utredning av vård efter förlossningen här i Sverige, mycket intressant läsning.  Frågan togs även upp av utredarna själva  i en debattartikel i SVD.

Socialstyrelsens bedömning och slutsatser

Sammanfattningsvis är det Socialstyrelsens bedömning att det finns brister och behov av förändringar i vården efter förlossning såväl på sjukhuset som efter hemgång från sjukhuset. Det behövs mer kunskap och utbildning för personalen i hela vårdkedjan om psykisk ohälsa och sjukdom i samband med graviditet och förlossning, om diagnostik, behandling och uppföljning av bristningar i bäckenbotten, samt om amning och bröstkomplikationer i samband med amning. Socialstyrelsen bedömer även att det behövs nya kunskapsstöd för vården, i form av riktlinjer, rekommendationer eller andra former av kunskapsstöd.

De flesta brister i vården till kvinnor efter förlossning är dock strukturella, och det kan behövas organisatoriska förändringar i landstingen och regionerna för att uppnå en mer patientcentrerad, tillgänglig, säker och jämlik vård i hela landet.

Vården på sjukhuset behöver bli mer familjecentrerad och utformas utifrån patienternas behov. Socialstyrelsen bedömer att det även är otydligt vart kvinnor ska vända sig för stöd och vård när en vecka har passerat och sjukhuset/BB inte längre ansvarar för vården. Uppföljningen av kvinnors hälsa behöver förbättras liksom tillgången till stöd och vård efter förlossningen.

Det finns även stor potential till förbättring när det gäller att skapa kontinuitet i vårdkedjan avseende den personal kvinnor möter i samband med graviditet, förlossning och eftervård.

 

BB Sophia och Kafka

Lämna en kommentar

Okej, nu tillbaka till verkligheten. Brist på förlossningsplatser, brist på barnmorskor. Jag hör fortfarande Gabriel Wikströms ord om att utöka antalet utbildningsplatser. Fler ska vilja bli barnmorskor! Är det inte bättre att försöka ta hand om de som redan finns?

Och tänk om de 500 miljonerna hade kommit ett år tidigare, tänk om BB Sophia hade fått finnas kvar! Vi har nämligen redan den förlossningsklinik som saknas i Stockholm. Den står där alldeles fridfull och seren, övergiven, som ett monument över vår oförmåga. Om stället öppnade skulle barnmorskorna stå på kö till anställningsintervjun (vi skulle inte behöva utbilda en enda ny barnmorska – rekryteringen skulle löpa på fint ändå). De födande står redan på kö.

Öppet brev från Gudrun Abascal ang BB Sophia

Till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström

Jag skriver till dig med anledning av ditt framträdande i SVT Nyheter
den 27 mars 2017, och diskussionen om förlossningsvården i Sverige. Jag vill fråga om ditt uttalande om ”fiaskot”, angående den förlossningsklinik som stängdes i Stockholm, avser BB Sophia?

Jag undrar i så fall: i vad bestod ”fiaskot”? BB Sophia var den förlossningsklinik som fick högst omdömen av kvinnor som fött, och föräldrar, i Stockholms läns landsting förra året. Även personalen inom såväl förlossningsvården som neonatalvården ansåg sig ha en mycket god arbetsmiljö och kände stor trivsel i sitt arbete. BB Sophia hade också de bästa resultaten när det gäller medicinska data år 2015 i Stockholms läns landsting.

Utifrån dessa fakta, skulle jag vilja be dig förklara vad du menar med ”fiaskot i Stockholm”. Jag tänker framför allt på den respekt som jag anser att all personal som arbetat på BB Sophia förtjänar – de har alla bidragit till för att förbättra förlossningsvården och gjort kliniken till ett föredöme i Sverige. Dessutom anser jag att alla föräldrar som med stolthet tagit emot sina barn på BB Sophia inte ska behöva höra att de blivit föräldrar på en förlossningsklinik som folkhälsoministern beskriver som ett fiasko.

I samband med BB Sophias nedläggning förlorade Stockholms läns landsting mer än 4 000 förlossningsplatser. Det innebär att de kliniker som är kvar inte tillnärmelsevis kan sägas leva upp till patientlag 2014:821, som säger att sjukvården ska vara lättillgänglig för patienten. Nu avvisas kvinnor flera gånger per dygn till kliniker som de inte själva har valt att komma till.
Lagen säger också att patienten ska känna sig delaktig, få informerade val, bemötas med respekt och integritet samt få kontinuitet under vårdtillfället. I dag försöker i stället barnmorskor att få kvinnor att stanna hemma så länge som möjligt trots att de befinner sig i aktivt förlossningsarbete. Kan det klassas som medicinskt säkert? Och kan det klassas som medicinskt säkert att föräldrar och barn kan vårdas på olika kliniker under ett och samma vårdtillfälle, eftersom det inte finns personal och råder platsbrist?

Om BB Sophia, med de små medel som hade krävts, i stället hade fått finnas kvar, hade vi inte haft den här situationen. I dag ser vi att enorma summor tillförs förlossningsvården, något som BB Sophia då hade kunnat ta del av.

Det är en viktig fråga från mig, om huruvida det här ”fiaskot” är att betrakta ur en politiskt ideologisk synvinkel, eller ur perspektivet att det handlar om ren inkompetens när det gäller regeringens syn på lagar, regler och avtal? Jag ifrågasätter om det finns en verklig ambition och vilja att från politiskt håll förbättra förlossningsvården när jag hör den typen av uttalanden, och det gör mig genuint ledsen å nya och blivande föräldrarnas vägnar. De förtjänar en bra start på sitt föräldraskap – och det kunde BB Sophia erbjuda.

Vänligen
Gudrun Abascal, leg barnmorska och tidigare vårdchef på BB Sophia,
BB Stockholm och Danderyds sjukhus

Se även Forskningsinriktad uppföljning av förlossningsvården i Stockholm
Läs och dela

 

Sportlov

2 kommentarer

Den här veckan har varit annorlunda. Våra tre äldsta barn har varit med farmor och farfar på sportlov medan vi har jobbat ikapp och tagit hand om vår yngste son. Att vara så få av oss här hemma har känts ganska skönt som omväxling. Men jag hade någon föreställning om att vi skulle hinna ta igen så mycket mer än vi faktiskt har gjort. Städa, rensa skåp, slänga skrot och äntligen putsa några skitiga fönster. Hahaha! Det har snarare varit som att dra ur en propp ur ett överlastat schema. Att äntligen kunna ställa ifrån sig frukostdisken och vänta med den till en annan gång, få bre ut sig med vetenskapliga artiklar och andra projekt jag har på gång och sväva ut i tankarna.

I torsdags kom vår äldsta dotter hem från fjällen före de andra och hon hade tänkt många kloka tankar. Ja hon hade genomskådat det här med sociala medier och berättade att man också använder dem för att skryta. När folk lägger ut bilder på sushi så är det också för att visa titta vad lyckad jag är jag äter sushi. Och när man lägger upp selfies så är det för att man vill ha bekräftelse. Hon menade att det inte heller är oskyldigt att lägga ut en bild på sitt senaste pysselprojekt eftersom det skvallrar om att man är en så kreativ person som hinner pyssla!

Snart kommer de två mellanbarnen hem från fjällen och jag börjar få bråttom att hinna städa undan lite av mina projekt. Nästa vecka ska jag föreläsa på barnmorskeprogrammet här i Uppsala om hemfödslar och att föda med stöd. De två går nämligen hand i hand. Roligt! Det ser jag fram emot. På onsdag ska jag vaccinera skolbarn för första gången och sedan har vi inspirationskväll- favorit i repris – på ABF i Uppsala.

Det bästa med sportlovet har varit att vår yngste son har fått ha sina föräldrar lite ifred. Han är ju lite yngre än alla de andra och måste ofta stå på tå och hävda sig i konkurrensen, det märks särskilt  när de andra är borta för då lugnar han ner sig och blir som ett mjukt hallon. Jättego. Idag frågade han mig helt apropå:

– Visst har man en hjärna inne i huvudet?

Ja, det har man. Och den är det nog bra att ta hand om och låta vila ibland. Jag tänker läsa ut mina två böcker i eftermiddag De polygotta älskarna och Den allvarsamma leken. För det är bland den bästa vilan jag vet. Att läsa böcker. Jag älskar min blogg men märker att den tränger undan en del av min läsning. Hade jag varit 12 som min äldsta dotter och haft alla dessa appar och en smartphone – redan då – så hade jag aldrig varit så beläst som jag är idag. Under loven läste jag präktiga  klassiker som Jane Eyre, Pride and Predjudice, Wuthering heights och Anna Karenina. Hahaha!

Jag är ett barn av en svunnen tid.

Foto: Lovisa Engblom