Kusin och sysslingträff!

Min kusin Sonya och hennes dotter Vera kom och hälsade på oss i måndags! Alltså, våra barn är ju sysslingar och jag vet inte om jag har skådat så söta sysslingar tidigare. Just i den här åldern är ju fyra månaders försprång ett ganska rejält försprång – min dotter Hanna verkade trivas med att vara den äldsta bebisen i huset. Hon ville prata, ta på och känna sig fram medan Vera var lite mer ställd inför den plötsliga uppmärksamheten från en liten i ungefär samma ålder.

Till slut lossnade det lite och jag lyckades fånga båda glada och nöjda på bild!

Men allra tryggast var det (såklart) hos mamma.

Trygg i mammas famn

Tack för besöket!

Värmen, rosorna och regnet

Jag skrev i lördags på min instagram att jag skulle dela med mig av kampen mot katladraken, jag menar björnbärsbusken. Well here goes; efter en fantastisk fredagkväll så vaknade jag lördag morgon, redo att ge mig ut i min nya rosenträdgård, men jag glömde att min kropp behöver ganska mycket vätska eftersom min lilla Hanna fortfarande ammar väldigt mycket. Planen för dagen var att göra sig av med fjolårsris OCH björnbärsbusken eftersom den har enorma rötter som sträcker sig in mot husgrunden och vassa taggar som får vem som helst att vilja ta omvägar runt den. Jag började jobba med sekatören i gassande sol medan svetten rann. Det var ett frustrerande långsamt jobb att hugga ner denna buske – jag förstår nu varför folk inte har björnbär i sina trädgårdar, det är som en stor taggig och livskraftig maskros. A beast. Jag vet inte om en machete hade hjälpt men min – förvisso vassa sekatör – kändes som en slö och trasig sax mot denna buske. Jag gick helt upp i kampen mot busken och glömde alldeles bort tid och rum. Svetten rann och jag blev stungen på händer och armar. Blodsutgjutelse uppstod.

Till slut, efter ungefär halva busken, sjönk jag ner alldeles svettig på en trädgårdsstol. Min man var i full färd med att klippa ner riset till mer behändiga bitar som går att frakta till återvinningen samtidigt som han hällde ut färdig kompost över rabatterna. Svetten rann på oss båda. Jag blev liksom arg på busken för att den var så svårhanterlig men ilskan hjälpte mig inte riktigt utan gjorde mig snarast ännu ynkligare i kampen. Mina trädgårdshandskar räckte inte mot buskens stora taggar. Till slut var jag nere vid rötterna. Då bestämde jag mig för att börja ansa gamla döda kvistar från en rosenbuske istället. Tills det bara snurrade och barnen blev hungriga. Jag gick in och lagade lunch. Sen var det om om någon hällt ur alla mina krafter på golvet i en pöl. Jag sjönk utmattad ner i sängen, förstod någonstans att jag kanske behövde fylla på mina vätskeförråd. Att det var något med vätskebalansen som inte stod rätt till.

Värme, svett, amning, sol och för lite dricka hade tagit ut sin rätt.

Jag kände mig snopen och lite besegrad när jag hellre satte mig i den svala bilen på söndag morgon, än begav mig ut i trädgården för att börja fäktas med  ännu en buske. Vi svängde förbi Bauhaus där jag hittade ett par trädgårdshandskar som tål taggbuskar. Det kändes som den ultimata och slutgiltiga kapitulationen inför villalivet. Återvinning. Biltema och Bauhaus. Nya söndagsnöjet.

Ett par rosenhandskar och livet började kännas hanterbart igen.

Sen när regnet kom idag så var det med stor befrielse och mitt magonda släppte. Trädgården fick vatten! Utan min hjälp. För regn i lagom dos är  ju precis vad rosenträdgårdar behöver.

Livet i nya huset!

Nu har vi haft vår första riktiga familjehelg i det nya huset! Vilken varm premiär det blev. Värmeböljan tog oss alla och när jag gick ut i trädgården lördag morgon för att välta ut färdig kompostjord över perennerna så rann svetten i pannan. Vår äldste son David planterade om sina tomatplantor i ny jord, hittade det perfekt soliga läget för tomatplantorna och fortsatte att stjälpa kompostjord över rabatter och runt rosenbuskar. Sen behövde jag servera saft till alla barn så att ingen skulle dunsta bort i värmen.

Tomatplantor!

Att förstå sig på den stora trädgården, komposten och sophanteringen i vårt nya hus blev den första utmaningen. Ett helt nytt ekosystem av kartonger, matrester, wellpapp och trädgårdsavfall ska bli begripligt. Jag har iallafall lärt mig att rosbuskar är fulla med taggar som fastnar i kläderna.

Alltså, jag är omåttligt kär i alla nya rosor men det är lite omständligt att klippa bort fjolårets vissna rosor och jag hann med ungefär en procent av det jobb jag hade tänkt göra bland rosbuskarna.

Lycka att upptäcka nya rosor!

Rabarber är lite enklare att hantera. Jag skördade perfekt röda och spänstiga rabarberstänger och det blev paj med glass till eftermiddagsfikat både lördag och söndag. Det kan faktiskt vara  avkopplande att ställa sig och baka mitt bland flyttlådor och ingen blir arg eller klagar när man svänger ihop en paj.  Igår hade vi finbesök till fikat av Marta och David som nu bor på promenadavstånd! Så roligt.

Rabarber med en stor och ståtlig rabarberblomma! Den stjäl tydligen näring från busken så jag har tagit bort den nu. Men fin var den.

När det blev för varmt ute passade det bättre att lära sig tvättstugans ekosystem, det som nu finns i källaren. Jag har köpt backar, en till varje familjemedlem, som jag nu har märkt upp. Den rena och torra tvätten ska åka ner i backarna. Tanken är att det bara ska vara att gå ner och hämta sin back och sen plocka in den rena tvätten i garderoben på rummet. Återigen, det behövs ett system, annars blir det kaos, men om just det här systemet med tvätt och backar kommer att fungera i praktiken återstår att se.

Men lilla Hanna stackarn har kämpat med en sjuka hela helgen, och en feber som har kommit och gått. Hon har fortfarande feber och med en så liten är det extra viktigt att hålla koll på amning och vätskeintag ( det ska bli våta blöjor!). När det blev för jobbigt med värmen igår så gick jag ner och ammade i den svala källaren istället.

Amning i källaren med litet febrigt skrott.

Vi trivs så bra i vårt nya hus. Nu längtar jag efter att få bjuda hem vänner till långa sena middagar och fester här hemma hos oss. Det blir i sinom tid. Tills dess blir det spontanfikor med medtagen vattenmelon eller rabarberpaj gjord på fri hand av mig.

 

Fest!

Vår!

Att flytta är som att ta ett djupt andetag och hoppa i vattnet. Det är att förlora sig en stund och sedan kämpa för att komma upp till ytan. Dagarna innan det nya hemmet nu börjar ta form har varit ett kontrollerat kaos och först igår på dagen jag kunde börja andas igen och känna att ett nytt hem faktiskt håller på att utkristallisera sig. Det firade vi, jag och Hanna, genom att åka på Elin Ternströms disputationsfest på Norrlands nation i Uppsala. Vilken fest! Som om våren och glädjen hade flyttat dit och översvämmat hela Norrlands nation.

Disputationsfester är ju verkligen som att efter år av anspänning och arbete få pusta ut och dra efter andan igen. Jag har varit på några sådana fester genom åren och gemensamt för dem är att det brukar gå att ta på lättnaden, sorlet och glädjen i festsalen.

Snyggt!

Vägen dit, ja alla dagar innan man står där och försvarar din avhandling är ju oftast allt annat än spikrak. Att forska är snårigt, även för den mest begåvade. Det  är en process som innebär att stöta på utmaningar av olika slag, komma över hinder, jobba sig igenom både roligt och mindre roligt jobb för att längst under alla lager av nötande kanske hitta en pärla; ett guldkorn. Att med grundligt arbete och vetenskaplig metod  vaska fram bra forskningsresultat! Men det är ett hedervärt arbete som förtjänar att firas. Själv tycker jag (såklart) att det är extra roligt när barnmorskor disputerar. Festen igår genomsyrades av en omsorg om detaljer, både vad gäller själva forskningen och avhandlingen – men även dukningen, blommorna, namnskyltarna och talen! Tillsammans bildades en rätt så oemotståndlig och förtjusande helhet.

Nu medicine doktor!

 

 

 

 

 

 

 

Adaptation

Favoritspelet Ticket to ride.

Jag är så kär i mitt nya hus. Trädgården, träden, köket med plats för många, sovrummen som räcker till alla, till och med husspindeln som bor i källaren har jag fattat tycke för. Ja ni hör ju hur förälskad jag är. Det är så underbart med ett hus där det finns plats för riktigt många! Som sväljer både den egna familjen och gästerna som kommer. Det är inte längre en in – en ut.

Flyttlasset gick i onsdags och vi fick eminent hjälp av Uppsala Stadsbud. Jag kan inte förstå att de flyttar hem varje dag! Allt gick så smidigt ned, pianot, soffan, kopparna, faten. Sen började vårt jobb – att packa upp. Nu har vi precis hunnit skapa oss små öar i kaoset. Min käre bror kom och hjälpte oss att få upp köksbordet. Tack! Och min kära svärmor har tagit sig an den lite mer otacksamma uppgiften att gå igenom allt fix och pyssel som är kvar i radhuset; lampor som behöver skruvas ner till exempel. Jag har bara haft gråten i halsen en gång. Och det var innan  alla köksattiraljer var på plats. Varför jag  gav mig på att laga mat utan att hitta kastrull, bestick eller något att äta på vet jag inte men vi borde ha åkt och köpt take away istället.

Det är flyttlådor överallt och hemmet är inte barnsäkrat alls – vi kommer hinna precis tills Hanna börjar krypa. Men det är ändå något magiskt att flytta. För innan var jag faktiskt lite osäker på om det kunde gå att hitta ett nytt ”hemma” så fort. Men alltså, när barnen kom så tog det bara några timmar innan det var vårt. Barn är så fantastiska! Jag förundras över de där livskrafterna som finns i barn, förmågan att anpassa sig till nya omständigheter. Först var det lite gnäll över att teven inte var på plats. Vad ska vi göra? Finns inget att göra! Men sen hände något. Ett spel grävdes fram och plötsligt satt alla barnen och spelade favoritspelet koncentrerat på en ö i vardagsrummet. Men när de upptäckte grannbarnen så gick det fort, plötsligt var det en helt ny skock med barn som rörde sig på gården bakom husen.

Jag förstår inte hur vi har lyckats pricka in en gata med flera riktigt stora barnfamiljer, och med barn i exakt samma åldrar som våra!  Hur kul som helst.

Vi ska tapetsera och måla om och såga ut fönster till ett nytt stort rum i källaren. Men det är vägen som är målet. Jag är glad att jag vet något om det. Livet börjar inte sen, då när renoveringen är gjord. Livet är precis nu mitt i allt det här, på en ö bland flyttlådor.

Flyttfåglar

Med vind i seglen mot nya huset.

Vissa dagar är sådär äppelblommigt ljuvliga. Igår var en sådan dag. Vi fick nycklarna till vårt nya hus! Efter månader av planering, längtan, drömmar, visningar och samtal med banken så kom då äntligen befrielsen. Så mycket som ligger inbakat i den där nyckelknippan. Som att efter några månader värpa ur sig ett hus. Här hemma har vi levt som i en void de senaste veckorna med halva bohaget nerpackat och bortstädat sedan visningen (och försäljningen) av radhuset. Nu äntligen får vi sätta tänderna i det vi drömt om – ett eget hus!

Vi åkte direkt från mäklarkontoret till det tomma huset. Trädgården dignade av blommande syrener, äppelträd och bärbuskar men inne i huset ekade Hannas joller mellan de tomma väggarna. När möblerna inte finns där så ser man ju precis vilka väggar som är i behov av renovering och vilka som kan sparas på. All ommålning och tapetsering får ske efter att vi har flyttat in! För snart är det dags för de nya ägarna att ta över ”vårt” radhus.

Kimchibakade ägg på Primaten dagen till ära.

Att bo i ett hus med en stor källare är nytt för mig. Och som av en händelse möttes jag av en stor spindel i tvättstugan i källaren och det var lite mer än vad jag hade hoppats på. Den får gärna gå och gömma sig nånstans där jag slipper se den. Bastu är också alldeles nytt. Ja ni hör ju vilken årgång det är på huset! Det är årgången med trä, mexitegel och lätt sluttande tak. Alltså, det är lite nostalgi. Jag vet att dagens hustrend är öppna planlösningar, enorma arkitektritade fönster och absolut ingenting som kan kallas för källare; men det finns faktiskt en hel del fynd att hitta när man letar begagnade hus. Vi har hittat ett sådant fynd! Jag vet att det kommer att passa oss utmärkt.

Det ekar tomt mellan väggarna än så länge.

Men även om det är spännande och roligt med något nytt så är det ändå lite vemodigt att lämna vårt snart före detta område i Uppsala. Det som har varit hemma större delen av barnens liv.  Ett av barnen kände också sorgen komma igår kväll och behövde stanna upp och gråta en stund. För än så länge finns det ju bara ett ställe som är hemma. Men jag ska göra så gott jag kan för att barnen ska känna sig så mycket hemma som det går på onsdag kväll, det som blir vår första natt i det nya, bättre begagnade huset.

 

Flyttkaos

Nästan som vårt nya hem.

Syrenerna blommar i lila och försommaren bjuder ut sig. Men jag har pollenallergi och lätt huvudvärk. Det är så jobbigt att flytta! Ja, jo jag vet att det finns andra saker här i livet som är jobbiga och så mycket värre. Men det är svårslaget rörigt att flytta med fem barn. Blomkrukor, böcker, kläder, smutstvätt, koppar och smör. Allt ska flyttas på. Packas och plockas upp. Och när vi väl har flyttat på allt så behöver vi fort bädda sju sängar och se till att rafsa fram kläder och något att äta frukost på. Jag är bara så glad att Hanna inte har börjat krypa än. För sist vi flyttade var vår minsta precis nio månader och vi behövde barrikadera trappan med fåtöljer innan vi lyckades få upp en barnsäker grind. Dagarna innan grinden var på plats var jobbiga vill jag minnas.

Här är några saker jag kommer att uppskatta med vårt nya hus:

  • Att kunna parkera bilen direkt på uppfarten och lasta av matkassarna precis utanför husdörren. Det kan bli tröttsamt att behöva gå ständiga vändor från parkeringen till radhuset med matkassar, instrument, sovande barn och bebisar i omgångar.
  • Att barnvagnen kan stå under tak ute och inte behöver komma in i hallen och samsas.
  • Tre toaletter!! Say no more.
  • Vi återtar vardagsrummet och teverummet flyttar ner till källaren. Tonåringarna kan sitta och se på sina såpor ifred och vi kan lyssna på klassisk musik ifred (eller varför inte på något intelligent radioprogram) i vardagsrummet på övervåningen. Just nu liknar vårt vardagsrum mer en ungdomsgård med ständiga rester av mellanmål, fika, bananskal, röror och koppar med klet. Soffkuddarna som alltid hamnar någon annanstans och teven som alltid visar en annan tablå än min egen.
  • Att barnen får egna rum. Jag gör mig inga illusioner om att allt syskonbråk kommer att upphöra, men jag tror faktiskt att det kommer bli lugnare.

 

 

 

Hemma

Så var vi hemma igen. Dags att tända av från den underbara konferenskarusellen och komma tillbaka till vardagen. Jag har redan varit inne och spanat på nästa konferens – den nordiska barnmorskekonferensen som hålls i Reykjavik 2019: länk finns här. 

Jag tycker att det gick förvånansvärt bra att ha med min Hanna, även om det innebar att jag missade några föreläsningar. Det gjorde liksom ingenting för en konferens är så mycket mer. Men med det sagt, även om det gick bra att ha med sig min lilla bebis på konferensen så var det en anspänning. Att alltid ha koll på bebis, vagn, blöjförråd och solhatt, få kånka på vagnen i trappor och svettas kopiöst under bärsjalen. Tröttheten kommer ikapp som ett efterskalv. Det vill säga, nu är den här. För här hemma är det ingen rast eller ro. Maj går snart in i sin slutspurt och på måndag får vi nycklarna till vårt nya hus! Det betyder att vi kommer leva i ett flyttkaos en tid framöver och jag orkar inte riktigt omfamna den tanken. Samtidigt som det är vansinnigt spännande.

 

 

 

Nu åker vi!

Nu har jag packat ner blöjor, små ombyten, solhatt och bärsjal. Snart åker vi iväg mot våren i Stockholm och Hornstull! Jag känner mig ganska trygg med att dra iväg på konferens med Hanna för hon är en så lugn och go bebis. Ändå vet jag ju av erfarenhet att allt kan hända, hon kan bli sjuk, börja skrika, plötsligt bli ovanligt mammig. Det får bli helt på hennes villkor. Jag längtar iallafall efter att mellan föreläsningar och workshops  få mingla runt och återse kära barnmorskekollegor. Det är halva nöjet.

Äppelträdet i vår trädgård blommar. Men om en liten vecka så lämnar vi radhuset och äppelträdet för då får vi nycklarna till vårt nya hus! Det känns så spännande. Och lite läskigt. Jag är iallafall oändligt tacksam över att vi beslutade oss för att inte köpa ett renoveringsobjekt. Badrum, toalett och kök, allt är fräscht och vi behöver inte börja med att renovera våtrum. Lite tapetsering känns som en baggis i jämförelse. Och visst finns det möjligheter till ombyggnad/ utbyggnad – men ingenting som behöver göras just, just nu. Lite har jag lärt mig på mina tio år med familj i radhus.

Njutpromenad

Jag vaknade tidigt idag. Skrev klart en artikel och skickade iväg. Nu inväntar jag korrekturläsning och bearbetning av texten, rättar texter som jag redan fått tillbaka, och… passar på att njuta av våren. Det brukar infinna sig en dag varje vår då det är dags att kliva ur idet och möta världen där den bjuder sig. Idag var den dagen. Jag tog en lång vårpromenad med Hanna i vagnen. Men  först tvekade jag lite, min kropp är inte riktigt vad den än gång var (det fanns muskler på kroppen en gång i tiden, som hjälpte till att bära den). Jag skulle behöva styrketräna mig tillbaka till någon slags form, men det finns gränser för vad jag hinner med. Och orkar. Men en promenad behöver inte vara snabb och med pulspower i för att vara bra, man kan ju faktiskt gå en promenad som bara är en njutpromenad.

Jag stannade till ibland, fotade en lada i vårskrud och hittade videung som slagit ut i blom. Hanna somnade inte först utan försökte få fatt på sina fötter, sen slumrade hon till, vaknade, blev sur. Vi tog en amningspaus vid ICA Väst i Flogsta och jag passade på att handla grädde, mjölk och hallon. På hemvägen ringde Hannas storasystrar varsin gång i fallande ordning och det blev bestämt att barnens kusin skulle följa med hem från skolan. Jag fastnade i telefonen en stund, läste och svarade på några mail, fortsatte promenera. Den sista biten hem sov Hanna gott i vagnen. Jag tror att det här var en av mina bästa promenader – någonsin. Jag är trött på nyttopromenader! Njutpromenader är min nya grej.