Kategori: Blandat personligt

Julklappstips och analoga stunder

Lämna en kommentar

Instagram svämmar över av pyntade och vackra hem, stillbilder av blomsterarrangemang och små söta saffransbullar. Det är förvisso väldigt fint och mysigt men också lite kväljande. Allt det tillrättalagda och kurerade får mig att känna någon slags sorg. Det finns en punkt när det hela tippar över och blir tomt och ihåligt istället för storvulet och vackert.

Vad är definitionen på en bra julklapp? För mig är det något som ger ett bestående värde, som skapar mening och som resonerar i mig. Som ger klang åt min klangbotten. En julklapp som finns kvar även när den är förbrukad. Och det brukar massproducerad plast och inredning sällan bidra med – även om det kan vara nog så trevligt.

Jag har några egna julklappstips på sådant som kan leva kvar även när de är förbrukade. De kommer här:

Gratis ”julklappar”

Lite cheesy att kalla det för julklappar kanske du tycker. Men det här är sådant du kan njuta av och som kan leva kvar i dig samtidigt som det har potential att förändra ditt liv till det bättre.

Podden Deep Questions med Cal Newport. Jag erkänner, jag är fast i Cals värld. Han pratar fort och ibland får man därför spetsa öronen men hans innehåll är fantastiskt. Jag har redan implementerat flera av hans ideér och de har underlättat mitt liv. Cal Newport är professor i datavetenskap och hans böcker och podd går ut på att utforska hur man kan kultivera ett djupt och meningsfullt liv i en värld full av distraktioner. Ganska välbehövligt.

Hans bok Slow productivity eller Deep work är utmärkta julklappar till någon som kämpar med att få tiden att räcka till. Jag tror att de går att köpa även på svenska.

Filmer på Svtplay

Filmer som du kan njuta av i mellandagarna helt gratis är Apolonia en konstnärs resa där man får följa den boehmiska Apolonia och vägen från konstskolan till den brutala konstvärlden. En superfin film. En annan inspirerande film på SVT är DIY! I huvudet på filmmakaren Michel Gondry.

The positive Birth Calendar här på Föda med stöd

I år blev det ju ingen julkalender här på bloggen. Av den enkla anledningen att de kostar mig tid att producera. De fyra kalendrar som redan finns håller hög kvalité just för att de är så omsorgsfullt gjorda. Och inläggen håller än – så om du inte har tagit del av The Positive Birth Calendar än, klicka här. En skatt väntar på dig.

The positive Birth Calendar 2021

En julklapp som kostar pengar

Att föda med ett kontinuerligt stöd under förlossningen kostar pengar. Eftersom du inte är garanterad ett kontinuerligt stöd inom den konventionella förlossningsvården så behöver det köpas till – om du vill vara säker på att få det. Om du letar efter doula så kan jag rekommendera de doulor som har gått Föda med stöd doulautbildning. Du hittar dem här.

Att vi nu har ett Birthcenter i Sverige. Att BB Gårda faktiskt finns. Det är helt fantastiskt. Nyp mig i armen. Vilken dröm det vore att föda där. Cita och Johanna är fantastiska.

Böcker är billigare än stöd

Mina favoritböcker i år är Födas och att föda av Emilia Bergmark Jimenes, Medan vi lever av Nina Björk, Mjölkat av Sanna Samuelsson och Slow Productivity av Cal Newport. Och Skärvorna av Bret Easton Ellis… Men den har jag inte läst ut än eftersom den är 600 sidor lång.

Emilias utställning Födas och att föda på Fotografiska är outstanding. Rekommenderas varmt. Jag tror du har en bit in i januari på dig om du inte vill missa den. Läs min egen text om hennes utställning här.

Min egen bok Föda barn med stöd har inspirerat många och är också perfekt som julklapp till någon som väntar barn.

Analoga stunder

I vårt digitala tidevarv så har de analoga stunderna blivit en bristvara. En lyx. Lek och umgänge utan skärmar som stör. Uttrycket ”vi har ju ett så fint analogt moment” skulle ha låtit konstigt för 20 år sedan. Idag fattar alla vad det innebär. Och jag hoppas att du får några sådana analoga stunder i jul med dina nära och kära.

År 2025 släpps podden Värkstark

Nästa år kommer många spännande saker att hända. Min podd Värkstark släpps ut i världen den 20 januari – det första avsnittet är redan inspelat! För mig var det världens boost att gå från att inte fatta hur man producerar podd till att lyckas spela in det allra första avsnittet. Och nu är de första poddintervjuerna bokade. Oj oj vad mycket jag kommer lära mig. Så roligt känns det.

Jag önskar dig en God jul och ett Gott nytt år!

Foto Ellie Jubelin

En ny podcast om födande

Lämna en kommentar

Först det här stora. I veckan fick jag hålla min systerdotter i famnen för första gången! Åh så ljuvligt! Det är inte så många som pratar om lyckan i att bli moster – men jag kan intyga att det är en alldeles särskild glädje. Vetskapen om att jag kommer få följa med på resan, att jag kommer få spendera påskmiddagar, fester och semesterveckor ihop med den här ungen. En ynnest.

Min egen podd?

De senaste veckorna har en idé om min egen podcast börjat ta form och de senaste dagarna har den verkligen börjat slå rot. Själv lyssnar jag på podcast nästan dagligen när jag gör andra uppgifter här hemma. Det får sisyfosarbetet, det vill säga disken, plockandet och skrubbandet att bli lite roligare. Jag lyssnar när jag går på promenad. Närheten som blir av att höra någons röst är svårslagen. Det är enkelt att ”bli vän” med någon genom att lyssna på podd.

Några podcasts har revolutionerat mitt sätt att tänka om saker, dit hör till exempel Cal Newports podd Deep Questions.

Att namnge en podd är svårt. Namnet Födslolycka kom till mig. Ni vet Fiskelycka, jaktlycka. Birth Bliss Födslolycka! Ja! Eller nej, tyckte många av mina följare på instagram. Födsl Olycka. Var det flera som läste. Krångligt Svårt. Okej, jag fick tänka om. Fick tipset att låta podden heta Föda med stöd rätt och slätt eftersom det är strategiskt smart med ett redan inarbetat namn. Jag förstår tanken samtidigt känns det lite inlåst. Får inget som jag skapar heta något annat än föda med stöd nu? Jag tänker på Föda med stöd som ett paraply eller en väska där andra saker jag skapar kan få finnas och ha sina egna namn.

Så namnet är inte helt klart. Men jag är övertygad om att jag har ett bra namn i mig. Snart kommer det.

Nästa steg är att lära mig hela poddskapar- processen. Och den vet jag kommer innehålla bitar som helt klart är utanför min comfortzone. Det är alltid växtvärk att växa in i något nytt. Samtidigt gillar jag skarpt att göra saker jag inte kan eftersom det är precis där roliga och kreativa saker händer. Att skriva bok var en sån där häftigt kreativ process som gav mig nya insikter.

A room of ones own

Mitt kontor i källaren blev aldrig någon hit. Det var något med ljuset, att internetuppkopplingen fungerade dåligt och att min tonårsson behövde passera rummet på väg in till sitt. Så det blev byte av rum, vår mellanson som hade ruttnat på sitt rum här på övervåningen fick flytta ner bredvid sin storebror – och jag fick flytta upp. När jag fick egen dörr till mitt kontor och dagsljus rakt in i rummet OCH en välfungerande uppkoppling , åh då vaknade mina livsandar. Jag njuter så av att ha fått ett eget fungerande arbetsrum. Det här ska jag verkligen göra om till mitt. Att väggarna är nerklottrade med tonårsgraffiti gör liksom ingenting.

Vad ska podden handla om?

Innehållet till podden är mitt minsta problem. Det finns så mycket jag vill dyka ner i, så många jag vill samtala med. Den kommer bli en förlängning och fördjupning av allt det som jag har bloggat om i många år nu.

Designing Motherhood: Things that Make and Break Our Births

Jag bara måste dela med mig av lördagen som spenderades i Stockholm på ArkDes och Fotografiska. Vilken dag! Kollektivet – det halvårsprogram som jag och Eva öppnade portarna till i september – har växt till en så fin och härlig gemenskap. Några av oss tog tillfället i akt att ses i samband med en föreläsning om oxytocin som flera var intresserade av. Jag spenderade därför förmiddagen ihop med Torunn och Clara på Arkdes bredvid Moderna museet. De visar nu utställningen Designing Motherhood: Things That Make and Break Our Births. Den handlar om 150 år av reproduktionsdesign (vilket ord?!) och är i grunden skapad av ett gäng kvinnor från USA. En svensk referensgrupp har bidragit med en svensk och nordisk twist på utställningen. Rekommenderas! Det är gratis inträde. Här en förskräckande uppfinning från 1800-talet. En cervixdilator som skruvas upp mekaniskt i ena änden. Jag hoppas att den aldrig kom till användning – iallafall inte på kvinnor som fortfarande var vid medvetande.

En cervixdilator!!

Vi gick vidare mot Fotografiska och såg Emilia Bergmark Jimenez utställning Födas och att föda. Jag har ju redan sett den men det var bara fint att få tillfälle att ta del av hennes utställning igen! Sen satte vi oss i Bistron och gänget som hade varit på oxytocinföreläsning slöt upp. Tre timmar av pizza, vin och härligt snack fick vi ihop. Jag längtar redan till nästa tillfälle.

Delar av Kollektivet på plats i Bistron

Många härliga grytor som puttrar just nu! Precis så som jag vill ha det.

Är jag i förklimakteriet nu?

Lämna en kommentar

Att svettas rejält är för mig att antingen vara på semester i värme eller att vara sjuk och ha feber. Men numera är det en del av vardagen. Sedan en tid tillbaka svettas jag ymnigt på nätterna veckan innan mens. Det tog ett tag för mig att koppla att det nog hade med de sjunkande östrogennivåerna att göra. Överhuvudtaget tog det lite tid för mig att koppla ihop att det skedde regelbundet innan mens.

Nu är jag 43 år – och jag har börjat svettas ymnigt lite hipp som happ på nätterna. Alltså klimakteriesvettas. Jag vaknar antingen av att jag frossar eller av att jag är sjöblöt. Det är inte ett dugg mysigt utan bara jobbigt. Sen är humöret inte alltid på topp dagarna innan mens. Det problemet har jag förvisso haft länge, men nu har det nått nya nivåer. Insikten har kommit smygande och med skräckblandad förtjusning närmar jag mig frågan. Är det såhär det känns? Klimakteriet. Ska jag svettas på nätterna i några år nu och samtidigt vara på dåligt humör?

Att googla på klimakteriet är som att hamna i en krånglig soppa

Givetvis har jag googlat och stött på ord som förklimakteriet, menopaus och klimakteriet. Det är förvirrande. När är man i själva klimakteriet? Och vad är definitionen på förklimakteriet? En del verkar mena att menopaus är klimakteriet. Och att förklimakteriet kan pågå i flera år innan. Det känns inte logiskt. Pågår förpuberteten i flera år innan den RIKTIGA puberterten börjar?

Är det inte snarare en gradvis långsam förändring som tar vid i kroppen då äggstockarna stänger ner och östrogennivåerna sjunker undan? Och kroppen som försöker anpassa sig till förändringarna genom att svettas och dra i en massa andra spakar. Till slut är östrogenet så lågt att mensen upphör. Då inträder menopaus. Sen hamnar man i ett nytt normalläge med mycket lägre men mer stabila nivåer av bla östrogen i kroppen.

Kvinnor som har det väldigt besvärligt kan få HRT, hormone replacement therapy. Så mycket vet jag. Men räknas postmenopaus också som klimakteriet?

Övergångsåldern tycker jag är ett bättre ord. En övergång från ett normalläge till ett annat. Som med alla övergångar brukar de kunna innebära utmaningar, både fysiska och psykiska. Men den som härdar ut har något gott att vänta sig på den andra sidan. Jag hoppas att samma gäller för den övergång som kallas klimakteriet.

Är det att uppleva förlust att bli äldre?

Är det pepp eller depp att bli äldre? Hurtiga och något överspända löften om att 70 är det nya 50 får mig att tvivla. Det känns som om någon försöker maskera en groda. Titta vilken läcker tårta!

Jag tror att all förändring bitvis är jobbig och att bli äldre är onekligen att förändras. Men det finns något värdefullt att hämta på alla platser i livet. Själv har jag inte varit på en bättre plats någon gång tidigare i livet. Jag känner mig mycket mer förankrad och hel i mig själv nu. Tillfreds. Lycklig.

Botox är avförtrollning för mig

Men jag blir avtänd på den kultur som jag med åldern förväntas bli en del av. Botox, fillers och andra mer eller mindre desperata försök att låtsas som om tiden inte går gör mig avtänd. Att maskera åldrandet känns ovärdigt helt enkelt. Influencers som själva tar botox och samtidigt säljer in dyr hudvård får en klåda av olust inför samtiden att spricka ut ut i mig. För den som inte hoppar på tåget tar ofrivilligt ställning. Jag blir en kontrastfärg utan att vilja vara det om jag nu ”väljer” mina kommande rynkor.

Tack för det samtiden.

Sommar utan fasa

Lämna en kommentar

När Nils kom så var jag tvungen att begrava mitt trädgårdsintresse. Alltså, lägga alla ambitioner på att hinna med trädgården på is. För det är bara frustrerande att försöka hinna något som är omöjligt att hinna. En ettåring är gullig men inte när man försöker påta i trädgården samtidigt.

Trädgården förvandlades således till ett tråkigt måste, något som gnagde på mitt samvete. En del saker måste ju hinnas med om det inte ska bli alldeles för vildvuxet.

Men i år kom det där trädgårdslivet tillbaka. Som en mjuk vind svepte det åter över mig och jag fick plötsligt lust att sätta ner några frön i jorden. Nils sprang inte iväg på det där olycksbådande sättet utan trivdes bredvid mig, tog en spade och grävde lite men inte på ett sätt som totalt sabbade alla mina planer. Vi lyckades samarbeta.

Han var väldigt nyfiken på vad som fanns under brunnslocket

Vi har nämligen kirskål i trädgården och jag har blundat för dess invasion och känt mig aningen uppgiven. Men i år fick jag idén att så sommarblommor direkt i jorden på alla de ställen där det växer kirskål. Det känns så mycket roligare att plocka bort ogräs och bekämpa när jag samtidigt pysslar med något vackert och lustfyllt – med blommor! Hela jag verkar fungera på det sättet. När jag blir riktigt arg och uppgiven så måste jag plantera något kreativt där. Och det känns ändå som ett ganska konstruktivt sätt att ta sig an jobbiga saker.

Ringblommor, blåklint och solrosor kommer snart att stoltsera i de rabatter som drabbats av kirskål.

Solrosor

Avslut

Det här året går ett av våra barn ut tvåan på gymnasiet, en går ut nian, en går ut femman och en avslutar sin tid i förskoleklass. Det känns lite malligt på något sätt. Jag minns känslan vid sommaravslutningen, särskilt i lågstadiet, som något stort och högtidligt och själva sommaren som evig. Hela 10 veckors lov. Det gick inte att överblicka.

Att bli vuxen är i den meningen tråkigt. Ett långt lov förvandlas till några ynka semesterveckor där tiden aldrig får lov att sträcka ut sig i ett enda långt böljande nu. En av fördelarna med att vara ”sin egen” – alltså ha ett företag – är att man är sin egen chef. Det är kanske både det mest utmanande och bästa med alltihop. I år tänker jag ta sommarlov istället för semester. Jag vill vara ledig på ett otvunget sätt.

Tre söta på skolavslutningen

För mig finns det inget mer vilsamt än att försjunka i böcker. Semester är lika med läsning för mig. Mest skönlitteratur såklart. Skriva och läsa hänger ihop och jag får därför alltid lust att skriva. Det kan väl få vara. Bara det känns otvunget. Här är min bokhög inför sommaren.

Jag har precis läst ut Nattens skola av Knausgård och Djävulsgreppet av Lina Wolff. De var inga feelgoodromaner direkt. De var ohyggliga och väldigt bra. Men jag hoppas att sommarböckerna inte kommer lämna mig med samma känsla av fasa.

Om du ska föda under sommaren eller hösten så rekommenderar jag att du lyssnar på det här poddavsnittet om förlossningsförberedelse av mig och Eva. Det är jag som gästar Evas podd ”Gröt är också middag”.

Den bästa starten på livet som mamma

Affirmationskort inför förlossningen

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna produkter

Kan något så enkelt som positiva påståenden verkligen ha effekt på förlossningen? Så tror jag många spontant tänker om positiva affirmationer eller om begreppet ”tankens kraft”. Det där är för flumfolket! En del som använder sig av positiva affirmationer ursäktar sig själva med att det ju är lite flum. Bäst att säga det först innan man hinner bli kritiserad av någon annan.

Men vad är det för impuls i oss som säger att det är fånigt? Jag tror det är vår omedvetna syn på födandet som spökar. Den som får kvinnor som inte önskar smärtlindring inför förlossningen att ursäkta sig.

”Jag vet ju såklart inte om jag kommer behöva epidural men jag vill iallafall prova utan.”

Vår allmänna (ofta omedvetna) syn på födandet är att det är en mycket riskfylld medicinsk händelse som kan kontrolleras och hållas i schack framförallt av teknik, experter och medicinsk smärtlindring. Att medvetet omforma och modifiera den allmänna bilden av födandet blir radikalt eftersom det kontrasterar mot vårt samhälles syn.

I den här guiden får du positiva affirmationer som du kan skriva ut och sätta upp överallt där det passar hemma.

Köp guiden här

Kvinnors erfarenheter av hypnobirthing under graviditeten och förlossningen

I den här studien undersökte forskare kvinnors erfarenheter av att använda sig av de olika teknikerna som lärs ut inom metoden hypnobirthing under förlossningen. Så vad är hypnobirthing? Jo ett knippe förlossningsförberedande tekniker (bland annat avslappning, affirmationer och självhypnos) där man använder sig av kunskap om födandets fysiologi samt kikar på de omedvetna föreställningar som kvinnor ofta går runt och bär på. Syftet är att stärka känslan av att vara i kontroll över sitt födande samt alla de normala och existensiella aspekterna av barnafödandet. Givetvis med förhoppningen att det ska leda till mer positiva upplevelser av födandet.

Forskarnas slutsats efter att ha intervjuat kvinnor som använt sig av hypnobirting blev denna (min översättning):

Kvinnorna ändrade perspektiv på förlossningen och lärde känna sina egna inneboende resurser. De skaffade sig olika copingstrategier och tekniker som förstärkte känslan av kontroll. Kvinnorna tog ”ownership” över sin födelse. Kunskapen hjälpte dem att fatta välgrundade beslut. Deltagandet i hypnofödselkursen och den personliga erfarenheten från förlossningen gjorde att kvinnorna önskade integrering av mental förlossningsförberedelse i den offentliga hälso- och sjukvården, eftersom det hade stärkt kvinnornas eget förtroende för sin förmåga att föda och varit avgörande för deltagarnas förlossningstillfredsställelse.

Mental förlossningsförberedelse med positiva affirmationer

Själv använde jag mig av många av de mentala förlossningsförberedelser som ingår i konceptet ”hypnobirthing” framförallt inför min sjätte födsel, den med Nils. För mig blev det väldigt positiv och kraftfullt även om jag inte gav mina förberedelser någon etikett. Mentala förberedelser skulle jag säga att jag använde mig av. Där ingick visualisering, positiva affirmationer, fokus och djupavslappning. Allt det som jag och Eva har bakat in i vår egen profylaxkurs Föd i din kraft. Det enda som jag själv inte har använt mig av är att öva in olika typer av andningstekniker. För mig är det inte hjälpsamt utan drar snarare fokus från födandet.

Om man tänker efter ett varv är det inte SÅ konstigt att mentala förberedelser kan vara hjälpsamt under förlossningen. För vi sitter ju ihop, kropp, tankar, mind and body. Det är så vi fungerar. Nej man kan inte tänka bort cancer. Men förlossningen är en dynamisk process som influeras av våra sinnesförnimmelser, våra känslor, tankar och vårt fokus. Hur vi hanterar och välkomnar födandet spelar in i hur vi upplever födseln. Det går att delvis programmera om de egna föreställningarna.

Det som jag tycker är spännande här är vårt undermedvetna eller omedvetna. För det kan nämligen spela oss ett spratt under förlossningen. Det är med vårt medvetna jag som vi fattar beslut och är rationella tänkande varelser. Det är här vi intellektuellt ”förstår” saker. Men i vårt omedvetna finns minnen från tidigare händelser lagrade, där finns vår intuition och våra vanor. Sådant som omedvetet styr oss. Under en fysiologisk födsel försvinner det filter som neocortex utgör och vårt undermedvetna bubblar upp och blir vidöppet. Det är smart för då får vi omedelbar tillgång till våra instinkter vilket innebär säkerhet. Men det kan också spela oss ett spratt när minnen från tex tidigare födslar, sådana som gick snett, bubblar upp. Den gamla programmeringen som vi intellektuellt har gjort oss av med kan plötsligt bubbla upp till ytan.

Det är därför kultur sätter sig så djupt i oss, ja den sätter sig som en programmering i vårt undermedvetna. Om vi sedan barnsben har blivit programmerade att tänka att födandet är farligt och bara kan ske på sjukhus. Vi har inte sett vår mamma föda hemma, vi har inte sett våra vänninor föda hemma, vi har ingen erfarenhet av ett ostört fysiologiskt födande. Då kan vi kanske intellektuellt programmera om, men den djupare omprogrammeringen kommer vi inte åt lika lätt. Alltså, att programmera om intellektet är en sak, men att programmera om våra omedvetna föreställningar en helt annan.

Det är därför förkroppsligad kunskap ofta slår intellektet med hästlängder. Ett exempel. Jag hade läst berättelser om ostörda hemfödslar och sett fina filmer om hemfödslar – då när jag var ung barnmorska och jobbade på sjukhuset. Jag tycket det verkade jättehäftigt och mysigt men var ändå rädd. Det var först när jag fick vara med om en helt ostörd hemfödsel som all den rädslan släppte taget om mig. Jag fick en ny typ av kunskap som satte sig i kroppen. Det är också därför jag berörs så djupt när jag ser barn som får vara med på hemfödslar.

Repetition under graviditeten kan vara en nyckel för att nå det undermedvetna under förlossningen

Om du vill att de positiva tankarna och känslorna ska finnas med dig under förlossningen så kan repetionen vara en nyckel för att de ska nå det omedvetna. Det är därför det är smart att upprepa positiva påståenden som du vill ska vara med dig under förlossningen. Hypnos (som jag själv inte kan så mycket om) kan också vara ett sätt att få med det omedvetna på noterna.

Här en spännande randomiserad kontrollerad studie (om än ganska liten) om effekten av hypnobirthing. 80 kvinnor deltog där 40 av dem lottades till att träna hypnobirthing 3 timmar i veckan under 4 veckor.

Min översättning:

Denna studie visade att kvinnorna som fick 4 veckors hypnobirthing-träning under 3 timmar i veckan hade mindre förlossningssmärta och mindre FOC ( fear of childbirth) samt var mer nöjda med sina födslar än kvinnorna i kontrollgruppen. Frånvaron av elektivt kejsarsnitt i den experimentella gruppen visade att hypnobirthingträning ökade frekvensen av de vaginala förlossningarna, minskade frekvensen av förlossningsinterventioner samt förkortade förlossningens längd.

Själv tolkar jag dessa resultat som att våra föreställningar om födandet och vår kulturella programmering spelar stor roll för hur våra födslar blir.

Referenser:

Uldal T, Østmoen MS, Dahl B, Røseth I. Women’s experiences with hypnobirth – A qualitative study. Sex Reprod Healthc. 2023 Sep;37:100890. doi: 10.1016/j.srhc.2023.100890. Epub 2023 Jul 17. PMID: 37541096.

Buran G, Aksu H. Effect of Hypnobirthing Training on Fear, Pain, Satisfaction Related to Birth, and Birth Outcomes: A Randomized Controlled Trial. Clin Nurs Res. 2022 Jun;31(5):918-930. doi: 10.1177/10547738211073394. Epub 2022 Jan 27. PMID: 35083920.

Hejdå februari jag kommer inte att sakna dig

Lämna en kommentar

Ja, det skulle såklart ha stått ”Hejdå VABruari jag kommer inte att sakna dig!”. För det hände fina saker i februari år 2024 också, men de var undantagen som bekräftade regeln. Tyvärr.

Ibland är tillvaron lite som en parodi på sig självt. Så var min februari i år. Barnen har varit sjuka i omgångar och jag har helt tappat räkningen på i vilken ordning och när. Det spännande är att jag har filat på en forskningsansökan samtidigt och således haft vetenskapliga artiklar strösslade på golvet, liksom inkilat mellan snor och godispapper. Jag har känt mig som den nya forskaren 2.0

En där oddsen är emot mig på något sätt.

Fast just den känslan har jag haft flera gånger i livet och vid det här laget vet jag att det inte behöver vara entydigt negativt.

Hursomhelst, att ha tonåringar i huset innebär att hitta kvarlevor av fest där man minst anar det. Koppar, fat, tomma chipspåsar, ihopknögglade godispapper och ibland: tomma påsar som det står Foodora på.

Att ha småbarn i huset innebär att hitta kvarlevor av lek där man minst anar det. Små nakna dockor av plast invirade i tejp med nya kroppsmålningar och prydligt nerlagda i skolådor. Påbörjade pärlplattor på golvet. Man behöver bara snudda vid dem för att ha att göra.

Vid sjukdom behöver det finnas någon som står tryggt och stadigt och parerar. Inte någon som försöker hinna jobba undan.

Två saker som har fått mig på bättre humör:

Nummer 1. Att läsa Andrev Waldens ”Jävla karlar”. Oj, vilken bra bok. Både sorgligt men också befriande att läsa så ärligt om så många knasigheter, framförallt så många idiotiska pappor, men skildrade med så mycket värme.

Nummer 2. Jag som kom på den alldeles lysande idén att sänka förväntningarna. På precis allt. Oj vad rik jag kände mig plötsligt. Som om jag faktiskt lever mitt drömliv. Jag bor i ett hus med sex underbara barn och en underbar man. Så trivsamt att få leva ett helt eget, unikt liv. Olikt alla andras.

Så om du går igenom en trixig period just nu, prova att göra samma sak. Läs Jävla Karlar och sänk sedan förväntningarna på precis allt.

Och glöm inte att umgås med några som du tycker om!

Med min äldsta dotter Miriam, syster Elin och syster Signe. Lisa och Maja syns inte i bild.

En sak till. Bjud ut några av dina närmaste vänner – gå på en restaurang eller ses hemma! Sänk förväntningarna också på den träffen. Magi. Jag är glad att jag såg till att den här kvällen på restaurang blev av.

Året 2023 – vad hände?

Lämna en kommentar

Innehåller reklam för egen verksamhet

Nytt år nya möjligheter. Innan jag kastar mig in i 2024 vill jag dröja kvar lite vid föregående år. Så lätt hänt att man kastar sig mot nya mål istället för att dröja sig kvar lite vid vad man faktiskt har lyckats åstadkomma. Jag vill njuta lite av vad jag gjorde under 2023. Men min årsresumé kommer mest att handla om vad jag har åstadkommit på ett professionellt plan eftersom mitt privatliv har varit en bergochdalbana av underbart familjeliv, tonårsstrul och skenande bolånekostnader. Eftersom det är svårt att berätta om tonårsstrul utan att lämna ut någon så låter jag bli. Well, here goes.

Året började med en hätsk debatt om Yoga girls vilda graviditet. Jag var inte bekant med termen vild graviditet innan år 2023 och fann den intressant. Termen ”freebirth” var jag däremot bekant med – jag hade skrivit några inlägg här på bloggen om det. De blogginläggen gjorde att jag hamnade långt upp i de svenska sökresultaten på ordet freebirth. Själva termen freebirth är problematisk eftersom den antyder att alla som inte väljer en frifödsel föder i fångenskap. Ändå sväljer vi termen med hull och hår. Varför reagerar ingen på att motsatsen till frihet är fågenskap?

Hursomhelst så blev normen för födande så uppenbart och plågsamt synlig. Den kvinna som inte fogar sig i normen -att föda på sjukhus på sjukhusets villkor – ska exotifieras och målas ut som en halvt galen kvinna. Men ändå så spännande att hon finns! För då kan vi förfasa oss, vuxenmobba henne och klappa oss själva lite på huvudet för att vi inte är lika tokiga som hon. Brottet: hon föder ett barn. På sina egna villkor.

Ungefär så upplevde jag debatten om Rachel Bråthen aka Yogagirls vilda graviditet och stundande frifödsel. Mängder av skribenter och krönikörer fick enkelt stoff till sina krönikor. Rubriker som ”Vild graviditet kan vara din värsta idé” eller ”Föda utan barnmorska måste kallas vansinne” fyllde tidningarna. Clickbait och kvinnor som rackar ner på andra kvinnor. Att Rachel gjorde det val som var rätt för henne var det som om ingen ville förstå. För vi kvinnor är mest till för andra – eller? Och när vi föder barn ska vi rätta oss i ledet och göra som läkarvetenskapen säger åt oss. Hela debatten om Yogagirl var rejält avslöjande, ja det gjorde Rachels val så begripligt. Iallafall för mig.

Nåväl, på grund av mina egna inlägg om freebirth fick jag komma till TV4 och programmet Efter 5. Det var spännande att få vara med i en livesändning för första gången! Här med Eva Nordlund som också deltog.

Jag fick vara med på omslaget av Vårdfokus

Det blev ett fint reportage tycker jag. Media och journalister är alltid ett risktagande – därför blir jag så glad när mitt budskap tolkas och bakas in i tidningen på ett sätt jag känner mig trygg med. Kvinnor som läser mina ord ska känna sig stärkta och kompetenta. Det är vad jag vill iallafall.

Oxveckorna och digital doulautbildning på distans!

Jag och Eva höll första omgången av Föda med stöd doulautbildning på distans! Såklart är det något speciellt och härligt med att ses och träffas live. Men det är också dyrt och kräver resor fram och tillbaka. En doulautbildning på distans möjliggör för den som ammar, inte vill åka ifrån sin yngsta, bor långt borta, behöver ett billigare alternativ, för den som vill kunna vara mer flexibel osv. Det gick över förväntan bra och en helt ny kull av nya doulor utbildades – och vilket gäng!

Om du vill låta dig inspireras av de som har gått vår utbildning så kan du ladda ner guiden Doulaprenör gratis här:

Doulainspiration!

Vill du kika på doulautbildningen som vi håller i vår ska du klicka här istället:

Till Föda med stöd doulautbildning

Jag blev med en webbutik

Just det, under våren var jag föräldraledig med Nils under lejonparten av tiden. Under de dagar som jag inte sprang efter honom så satt jag och fnulade med min webbutik. Till min hjälp hade jag min bror Josef som kan allt om programmering. Vilken tur för mig! För det är mer jobb än man kan tro bakom dessa digitala versioner av butiker, digitala produkter, onlinekurser… Ord som betallösning, Klarna checkout och gränssnitt behöver läras in. Min hemlighet är att jag inte ger upp. Jag fortsätter trots att saker ibland känns oöverstigliga. Däremot är jag sämst på teknik, att bygga hemsidor och programmering. Så om jag kan få upp en webbutik kan alla det. På riktigt. Jag har iallafall slutat vara rädd för tekniken som krävs. Jag bara gör.

Tanken med att börja sälja lite billigare digitala produkter var ju att få en skalbar inkomstström som inte kräver så mycket mer efter det att produktionen är klar. För i dagsläget gör jag inga betalda samarbeten och tjänar egentligen inga pengar på själva bloggen. Den är en hävstång för mitt varumärke och en plattform där jag finns och syns. Utan den hade jag inte blivit inbjuden till poddar, TV eller fått ge ut min bok. Samtidigt kan man inte äta mat utav enbart ett varumärke så pengar behöver ju komma in någonstans. Och jag älskar att skriva och skapa! Så varför inte prova att skapa några digitala guider?

Lusten att göra kreativa saker är stor hos mig. Att räkna på ROI, return on investment, är inte min starka sida. Men på en höft behöver en guide sälja för ca 20 000 kronor för att täcka produktionskostnaden och den erfarenhet som ligger till grund för själva innehållet. Vi får se när det målet nås!

Min digitala guider hittar du här!

Underbara sommar

Under sommaren blev jag mer aktiv med att skriva brev till alla som finns med på min maillista. Jag har börjat trivas med det formatet. Japp, jag försökte ta semester i några veckor från allt som har med Föda med stöd och onlinebusiness att göra men det var svårt. Eftersom jag och Eva passade på att lägga våra onlinekurser på egen plattform strax innan semestern istället för att hyra in oss hos någon annan var det såklart en hel del jobb med själva flytten. Återigen: betallösning, produktsidor, salespage, checkoutpage…

Den som tror att det är en walk in the park att driva en onlinebusiness har helt fel.

Konjunkturen! Inflationen!

Panik när föräldraledigheten var slut och bolånekostnaderna hade ökat med 8000 i månaden. En familj med 6 hemmavarande barn är ganska känslig för när matpriser stiger uppåt, uppåt samtidigt som räntorna stiger och ja alla kostnader ökar och stiger förutom de pengar som ska komma IN.

Så. Nils fick börja på dagis. Nu skulle jag få tid att jobba mera. Trodde jag. Som vanligt. Haha.

Jodå, inskolningen gick bra även om den tog lite tid. Och jag kunde jobba en del mellan VAB-dagar, tandläkartider och annat som hopar sig i en stor familj.

Vi höll vår doulautbildning på distans igen med ett superfint gäng under hösten! Vi hade tänkt hålla en doulautbildning på plats i Uppsala också med den valde vi att ställa in eftersom det behöver vara en grupp på åtminstone 8-10 personer om det ska löna sig. Under hösten verkar många doulautbildningar ha haft lite svårt att få deltagare till sina utbildningar på plats. Kanske är det en kostnad som en del väljer att dra in på såhär i lite kärvare tider?

Debatten om Yoga Girls freebirth nådde sin kulmen i SVD:s podd

Med SVD:s podd Blenda fick debatten iallafall ett värdigt avslut. Journalisten Julia Wireaus intervjuade mig under sommaren och jag är glad att att just hon var reporter till den dokumentärserien. För även om producenten valde att lägga på ljudeffekter som hämtade ur en skräckfilm när Rachels son föddes fram med navelsträngen runt halsen så räddades det hela upp av hennes insats. Och av Rachel som så ärligt, mjukt och fint berättade om sin resa.

Barnmorskekonferens i Karlstad

Vi var ett gäng barnmorskor som åkte bil från Uppsala till Karlstad. Så roligt att mingla runt bland andra barnmorskor från hela landet och lyssna på föreläsningar. Även om jag blev rejält nerslagen av den statistik som presenterades för oss. 28 % av alla födslar sätts igång idag. Som om 28 % av alla födande behöver sättas igång? Vad är det för skenande utveckling där vi verkar ha tappat bort sunt förnuft? En igångsättning är oftast inte the easy way out. Tvärtom. Att imitera den spontana födseln blir inte lika träffsäkert som den spontana födseln. Det är tur att igångsättning finns som metod och att man kan göra det när nöden så kräver. Men om man tror att ett frikostigt användande av igångsättning inte leder till ökade komplikationer så är man ute och cyklar. Alternativt har fått hybris.

Med författare Maja Larsson som talade på konferensen

Jag skrev några blogginlägg under året som jag är särskilt stolt över.

  • Den teknokratiska modellen för födande
  • Vem är expert på det fysiologiska födandet?
  • Maktdynamiken och hierarkin inom förlossningsvården

The Positive Birth Calendar 2023

Under oktober och november arbetade jag med årets omgång av The Positive Birth Calendar! Så många tankeväckande och fina inlägg. Jag älskar kalendern och älskar att jag har skapat det forumet för inlägg om födande. Om du inte ännu har läst årets inlägg så har du en guldgruva att gräva ur.

Här finns alla inlägg med det senaste först: The Positive Birth Calendar 2023

Men i år blir det tyvärr ingen kalender. Av krassa ekonomiska skäl. För mig är det en månads obetalt heltidsjobb. Däremot vet jag att kalendern kommer komma tillbaka ett annat år! Men eftersom min tid inte är oändlig så MÅSTE jag börja prioritera.

Under december 2023 prioriterade jag att skriva på en forskningsplan. Den är inte helt klar ännu men jag har filat på syfte och frågeställningar. Och det var oväntat jätteroligt. Jag har djupdykt i artiklar om obstetriskt våld och respektfull vård och vi får se vad det blir av det hela.

Jag har två andra hemliga skrivprojekt på gång som jag inte vill berätta så mycket mer om eftersom det drar energi och laddning ur projekten.

Mina barn och min familj är iallafall det finaste som finns. På julafton fick jag en bild av dem allihopa samlade. Enda gången på hela året som jag lyckas med det konststycket!

Med det stänger jag mitt eget 2023 och ser fram emot ett eget 2024.

Det naturliga sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa post partum

Lämna en kommentar

Av Eva Lyberg

Vi skriver december 1999. Jag, Eva Lyberg, är då psykologstudent och nyfödd mamma. Nu, 24 år senare, är jag soloprenör-psykologen som dedikerat mitt yrkesliv till att stödja våra minsta och deras föräldrar, särskilt mammorna, att skapa trygga anknytningsrelationer. Du hittar mig på Insta @mammapsykologi eller webben.

Tillbaka till -99. Efter åtta års längtan har jag mitt alldeles egna barn i mina armar! Med stor tillit till mig själv har jag närmat mig den här tiden! Längtat. Tänkt och trott att allt bara faller på plats sen, när den lilla är i min famn. Amningen. Hur jag ska göra när han gråter. Och framför allt vet jag att jag kommer jag känna mig så lycklig!!!

Nu sitter jag där, ny i mammalandet. Efter resan jag köpt biljett till och sen lagt allt fokus på att själva resan ska bli bra. Tänkt att landet jag ska till är soligt och varmt och bara födandet går bra kommer det andra naturligt sen. Har sett andra där. Som sett lyckliga ut. Som om deras hjärtan upplysts av en inre sol, mammasolen! Åh, som jag längtat dit!

Men. Det är inte riktigt som jag tänkt. Amningen strular. Jag vet inte alltid hur jag ska trösta så han blir lugn. Och jag känner mig sååå ensam… Medan jag hör röster eka: ”Passa på att njuta nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka!”

Och som så många kvinnor före och samtidigt och efter undrar jag: ”Vad är det för fel på mig? Som inte njuter? Känner jag ens mammakärlek, så som den ska kännas?”

Hur blev det så?

HUR DET ÄR TÄNKT FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR

Tänk dig livet i flocken. Det liv människor levt största delen av den tid vi funnits! Redan långt innan hon blir mamma är hon omgiven av andra som väntar och har små barn. Hon ser och lär av det hon ser. Eftersom vi lär mycket genom rollmodeller. När hon sen är den väntande och nyblivna modern blir hon hållen av de andra, erfarna. Som är där för henne, runt henne, hos henne när hon behöver.

Vi som gärna lutar oss mot anknytningsteorin pratar om det som att andra är den trygga basen och säkra hamnen (vilket jag kallar den stabila famnen).

Anknytningssystemet har vi hela livet! Det aktiveras när vi känner oss osäkra och oroliga. Så som en nybliven mamma HELT NATURLIGT kan göra! Darrande inför den stora uppgift hon står inför – att få en ny människa att överleva (den lilla behöver fler anknytningspersoner än en, men här fokar jag på mammans inre upplevelse).

Då finns de där, de andra. Stöttar och visar väg när hon är rådvill. Jagar och lagar mat. Håller elden varm. Håller henne sällskap. Aldrig ensam. För en ensam mamma med en nyfödd skulle inte klara många dagar själva, utanför flocken.

Kan du se bilden av den nyblivna mamman med sin nyfödda, omgivna av en flock?
Vad väcker det för känsla, i dig?

HUR DET ÄR FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR HÄR OCH NU

Byt bilden i ditt inre och se i stället en kvinna med en nyfödd. Ensam. I en lägenhet, ett hus. Någonstans i Sverige. Inte ensam en liten stund, utan en hel dag. Efter att också ha varit ensam en hel dag igår. Och ska vara imorgon. Vad väcker det för känsla, i dig?

Och vad händer i henne?

  • Den urgamla människohjärnan är konstant orolig av att hon är den enda vuxna som kan säkra den lillas skydd.
  • Den osäkra nyblivna mamman, som ska vara den trygga basen och stabila famnen för den lilla, har ingen att luta sig mot själv, ingen som lugnar henne.
  • Orossystemet som är starkt aktiverat hos en nybliven mamma får därför fritt spelrum
  • Frånvaron av vuxna att prata med, utbyta blickar med, få en lugnande kram av, ekar tomt.
  • Ingen ser alla gånger hon tröstar, byter, matar, lyfter, vyssjar vilket spelar roll för utvecklingen av hennes mammasjälvkänsla

Nu kanske du tänker att de flesta nyblivna mammor är ju faktiskt inte ensamma hela tiden. Nej, kanske inte. Men många är ensamma större delen av tiden med den lilla.

VAD GÖR DET MED DEN NYBLIVNA MAMMAN?

Som du säkert redan räknat ut skapar det här stor stress i den nyblivna mamman. För den kvinna som upplevt förlossningen traumatiskt kommer ytterligare en stressfaktor till. Detta på grund av det viktigaste för en person som varit med om ett trauma är inte att ”prata ut/igenom” det som hänt utan att vara omgiven av trygga andra. Som anknytningsteorins pappa John Bowlby sa: ”Det är tydligt att människor som blir rädda inte i första hand vill springa från något utan TILL någon.” Att efter ett trauma bli lämnad mycket ensam är som att strö salt i traumasåret i stället för det balsam en trygg omgivning innebär.

Men även utan trauma får den ovalda ensamheten flera negativa biverkningar. Vad jag ser är att de flesta kvinnor som hamnar i det inte blir arga på hur vi skapat vårt samhälle. Sällan undrar de varför alla andra lyser med sin frånvaro.

I stället vänder hon blicken mot sig själv med frågan: ”Vad är det för fel på mig?”. Vilket ger näring till en negativ mammasjälvbild.

I frånvaron av andra får hennes hjärna fritt spelrum när rädslofantasier och negativa tankar loopar. Näring för oro och ångest som kan ta form av tvångstankar och vaken-mardrömmar.

Hon gör allt hon kan för sin lilla men har svårt att slappna av (helt rimligt!) vilket gör att den varma mammakänslan som kommer när lugnet och oxytocinet fyller henne ofta saknas. För henne känns det som hon inte älskar sitt barn och hon undrar, igen, vad det är för fel på henne som känner så.

Oro, ångest och negativ mammasjälvbild som hänger i ett tag är som näring för depression. När det händer denna tid i livet kallar vi det ofta ”förlossningsdepression”.  Men sanningen är att deppigheten sällan beror på förlossningen, betydligt oftare på ensamheten och utsattheten den leder till.

SÅ VAD SKA VI GÖRA?

Mitt ganska självklara svar blir: vi ska inte lämna nyblivna mammor ensamma.

OCH vi behöver
* förbereda väntande föräldrar på hur viktigt det är med sällskap post partum (tänk fjärde trimestern som riktlinje) och stödja dem att planera för det.
* skapa platser där nyblivna mammor kan hitta sällskap utöver den egna flocken.
* stödja nyblivna mammor i vad de kan göra här och nu för för att minska ensamhet och känslan av ensamhet.

På mammapsykologi gör jag det bl a genom att skapa community för mammor i olika former.

Vad vi alla kan göra är att prata om det. Och show up för nyblivna mammor i vår närhet.

Självklart ska vi screena och hjälpa kvinnor som mår psykiskt dåligt post partum med deras egna lidande.

Men vi behöver också lyfta blicken högre och förstå varför så många mår så dåligt den här tiden i livet.

Och nej, mammalivet är inget lyckoland. Den myten behöver vi nedmontera.
Men det ska heller inte vara ett ensamt ångestland…

—

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Hemsida:    evalyberg.se

Instagram @mammapsykologi


Mottagning i Visby: Kopparviksgatan 11

Postadress:  Psykolog Eva Lyberg AB, Snäckbacken 38 B, 621 41 Visby

Vill du bli uppdaterad och inspirerad? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev.

Nyfiken på mina böcker? Länk till smakprov: 

”Sex efter trauma. Från rädsla till njutning.”


”Anknytning och samspel i Barnhälsovården”. 

Superfullmånefödsel

Lämna en kommentar

Av Cornelia Andersson

När jag fick förfrågan av Märta/ Föda med Stöd att skriva i hennes kalender blev jag glad. Jag började genast fundera på vad jag skulle skriva om: vad det är att vara barnmorska, vikten av förtroende, tillit och trygghet, informerat samtycke, att stärka kvinnan i hennes intuition istället för att inge onödig oro, de skilda världarna mellan sjukhus och hemförlossning, mitt arbete som hembarnmorska etc. Det finns så mycket kring barnafödande jag skulle kunna prata om i evigheter. Då jag är mitt uppe i en flytt fick det bli min förlossningsberättelse, som jag redan har nedskriven och lite om min väg in i barnmorskeyrket.

Jag föddes i ett gult hus vid Dellensjön i Hälsingland

Min mor hade varit och besökt grannen som fick en dotter dagen innan och på promenaden hem kände hon att något var på gång. Sent på kvällen satt mina fyra syskon nere i köket och väntade otåligt. Pappa som var läkare var nervös då mamma snart krystat i två timmar och för att barnmorskan inte visste vad de skulle göra. Mamma följde sin intuition och gick ner på huk. ”Så kan du inte sitta, barnet kommer slå i golvet” sa barnmorskan. Mamma satt kvar. Jag föddes och min mor tog emot mig, stoppade mig under armen och hoppade upp i sängen som en ”lejonmamma”. Mamma kände sig så stark, att hon fått föda helt själv, förbunden med kroppen och födandet, att hon fått föda på ”riktigt”. Det är så jag fått det berättat för mig, hur jag kom till världen.

Jag vid fem minuters ålder.

Min mamma blev legitimerad barnmorska fem år efter att hon födde mig. Hon arbetade både som barnmorska på sjukhus och som hembarnmorska. Ibland fick jag följa med när det inte fanns barnvakt. Många har frågat om det inte var traumatiskt för mig att vara med på förlossning. Inte det minsta, jag var helt lugn, det var liksom inget konstigt, det var en naturlig händelse i livet. Ibland var jag trött och la mig att sova innan barnet fötts och ibland satt jag stilla bredvid och bara såg på. Det var spännande att få se de små liven födas. Första gången jag var med när ett barn föddes var jag 8 år gammal.

Vid födsel på sjukhus när jag var 8 år!

Nästan 20 år senare var det min tur att ta emot barnmorskeemblemet vid Uppsala Universitet.

Jag har ofta svårt att bestämma mig och tvivlar på mina beslut men när jag sökte barnmorskeutbildningen fanns inga tvivel på att jag hade valt rätt yrke. Det kändes rätt och lätt. Kan hända hade det att göra med det naturliga mötet med födande under min uppväxt eller så kom det via navelsträngen? Det som var tufft att se som barnmorska var hur verkligheten skilde sig från litteraturen. T.ex att lugn och ro är A & O under förlossning men hur så många olika faktorer under graviditet och förlossning inte är roingivande i ett medikaliserat system där mätinstrument styr mer än kvinnans känsla, behov och intuition.

Det var givet för mig att börja arbeta med hemförlossningar som färdig barnmorska vilket jag gjorde vid sidan av mitt arbete på förlossningen på sjukhus. Min mor skolade in mig och vi blev arbetskollegor. Vi har ett mycket fint samarbete, mor och dotter, där den ena säger vad den andra tänker. Intuition.

Efter fem år som barnmorska, under den tiden bistått ca 50 kvinnor i hemmet och nästan det tiodubbla på sjukhus var det min tur att få erfara detta mirakel i min kropp, av att vänta barn och att föda.

Höggravid vid Dellensjön, 10 dagar innan födsel.

Det var givet för mig att jag ville föda hemma då både jag och barnet var friska

Jag njöt av andra halvan av graviditeten då jag under första halvan drabbades av hyperemisis. Jag kände mig inte tung eller trött på graviditeten, men jag visste att snart, skulle jag behöva ta avsked av den. Det som då skulle komma, var något jag såg så fram emot! Jag längtade med stark kärlek att få möta mitt barn. Jag visste att barnet skulle komma när hon/han var redo.

Efter en dagsutflykt med bad i havet och fotografering i skymningen med superfullmåne drog förlossningen igång. Det var det häftigaste, kraftfullaste jag varit med om i hela mitt liv.

När vi skulle lägga oss kl. 00:30 i vecka 40+0 kände jag lite mensmol. Detta var något annat än bara spänd livmoder som jag känt i några veckor. Vi blev så glada men lade oss för att sova då detta kunde ta lång tid. Jag hade extra mycket halsbränna och rapar men lyckades somna. I sömnen kände jag att sammandragningarna kom igen och igen. Plötsligt kom en stark sammandragning och en till och med den tredje gick vattnet 02:05 och min man vaknade. Jag fick en skrattattack. -Var det nu MITT vatten som gick? Detta var på riktigt! Det var äntligen MIN tur att få föda barn och snart skulle JAG få möta MITT barn. Skrattet övergick i glädjetårar. Styrkan i sammandragningarna eskalerade och de kom tätt, så jag bad min man klocka en stund. Vi klockade i 40 min och appen upprepade ”Åk till sjukhus”. Jag sa: ”varför står det inte ring till sjukhuset eller din hembarnmorska?”. Jag kollade och såg till min förvåning att mina sammandragningar var längre än 1 min och pauserna bara 1-2 min. Det blev starkare och starkare och jag tänkte detta kommer gå fort eftersom det eskalerat så snabbt sedan första känning. Efter ett par timmar i sängen gick jag till duschen och kände snart att jag ville kräkas.

Jag var ambivalent till att undersöka mig själv vaginalt för att se hur långt jag kommit i förlossningsarbetet, för att eventuellt bli besviken på resultatet. Men jag gjorde det ändå. Jag trodde jag skulle känna en liten öppning på livmodertappen, men kände ingen öppning, sträckte bak för att nå livmodertappen men nådde inte. Jag blev inte besviken trots att detta resultat skulle betyda att jag var i tidigt skede (latensfasen). Innerst inne visste jag nog att det inte stämde. Jag upplevde själv att mitt röstläge ändrades. Sammandragningarna var nu så starka att jag bad min man ringa barnmorskan (min mor) och hon kom 10 min senare kl. 04:10. Efter en stund på huk i duschen gick jag till sängen för att vila, det blev inte mycket vila, jag kräktes vatten och återgick till duschen för att skölja av mig. Min syster fick komma för att hjälpa med uppsättningen av poolen. Jag undersökte mig själv vaginalt igen; jag hade känt fel tidigare. Varför jag inte hade nått livmodertappen var för att där inte var någon. Nu kände jag ordentligt och kände barnets huvud och inga kanter vilket jag berättade för mamma. Alltså var jag helt öppen (retraherad).

Strax efter 05:00 gick jag i poolen och kort därefter ville hela min kropp krysta. Jag behövde inte ta i, det var min kropp som tryckte på. Jag hängde med och försökte hantera och möta kraften. Jag hade min hand på barnets huvud hela tiden under krystningsskedet och kände hur huvudet kom närmare för varje sammandragning för att sedan slinka helt tillbaka innanför blygdläpparna i pausen. Äntligen fick jag lite längre pauser emellan sammandragningarna.

Vattentrappan porlade och musiken spelade i högtalarna. En vän/kollega filmade och fotade utan att jag tänkte på det. Min syster höll min hand och min älskade partner tryckte på mina höfter och gav mig kyssar. Mor satt bredvid poolen och jag lade nästan inte märke till henne. Jag visste att hon var där och trodde på mig, det var så tryggt. Det var fantastiskt att få föda självständigt! Det var häftigt att få uppleva födandet som utbildad barnmorska. Jag uppdaterade omgivningen om att barnet kom längre ut vid varje krystimpuls. Det var starkt och kraftfullt så jag höll emot med handen för att det inte skulle gå för fort och för att vävnaden långsamt skulle tänjas.

Jag kände mig så trygg! Jag var inte rädd, jag visste varför det gjorde ont, jag litade på kroppen. Jag bad om total tystnad och stillhet när barnet skulle födas (det är lätt att alla blir glada och hjälpsamt exalterade mot slutet nämligen). Musiken spelade dock i bakgrunden och så kom den där låten, som jag dansat cirkeldans till så många gånger under graviditeten tillsammans med min syster, mor och flera andra kvinnor. ”Ederlezi” heter låten och de sjunger ”Daje” som betyder mamma. Det blev ett magiskt ögonblick, att just den låter spelades precis när jag skulle föda fram mitt barn. Min mor och syster blev tårögda, min mor ställde sig upp och dansade, jag försökte sjunga med men tappade rösten av glädjetårar.

Så kom den sista krystningen kl. 07:00 och jag släppte igenom både huvudet och kroppen och tog emot mitt barn och lyfte upp det för att välkomna. Barnet skrek direkt och huden skiftade till rosa. Vid det ögonblicket kände jag mig som världens starkaste och ville visa upp vår son för hela världen! Jag kände att jag hade gjort det helt själv!

Livet som smyger sig på

Lämna en kommentar

Att åldras är något som kommer smygande. Tills en dag då man plötsligt och oåterkalleligen befinner sig på den andra sidan.

För inte alltför längesen behövde jag visa leg varje gång jag handlade på systemet. Sen glesade plötsligt dessa tillfällen ut. Jag behövde inte visa leg varje gång längre, bara ibland. Nu behöver jag aldrig visa leg mer och det innebär att jag har kommit över till den andra sidan.

Det är samma med så många andra saker. Tvåårstrots, mjölktänder och tonårsstrul. När man är mitt i något jobbigt ligger det nära till hands att tro att det alltid kommer vara jobbigt. Men så går tiden och omärkt så glesar det jobbiga ut tills det inte är ett bekymmer längre.

Under höstlovet åkte vi till Bror Hjorts hus och barnen fick måla i målarverkstaden

Där satt jag i några minuter på en stol och förundrades över att tiden har gått så fort! Tänkte hur fint det är att alla mina yngre barn kan måla själva. Snart kanske ingen av dem vill följa med och måla längre.

Jag fick en lätt euforisk känsla av att höstlovet flöt på så bra. Tänkte WOW är det här vad som väntar? Harmoni? Sen blev i princip hela familjen sjuk och allt blev jobbigt igen. Tji fick jag.

Det har tagit oss nästan två veckor att hämta igen från den senaste sjudomssvackan. Städa, handla ikapp, komma tillbaka till rutiner. Men nu verkar vi vara över på den andra sidan.

Igår åt jag lunch med Elisabeth Jubelin som är doula och fotograf. Hon gick vår doulautbildning under våren och tog en så fin bild på mig.

Att tiden gör något med oss är nog bra. Tänk om jag inte hade omprövat en enda sak sedan jag var 22 år? Vad odrägligt det hade varit.

Ibland slår det mig att själva förgreningen av livet ofta är så skild från ursprungsidén om samma liv. Och att det är precis det som gör livet så storslaget.