Kategori: Barnmorska

Så kan du stötta den som ska föda

Lämna en kommentar

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Utbildning i MIMA-modellen

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Ett anpassat födande

Lämna en kommentar

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.

 

 

Att växa i sina skor

Lämna en kommentar

Imorgon fyller jag år! Närmare bestämt 36 år. Det känns bra att bli äldre eftersom jag har fått höra att jag ser så ung ut så ofta. Ung mamma. Ung barnmorska. Det har hänt många gånger  i förlossningsrummet, en del kvinnor har tittat skeptiskt på mig  och säkert tänkt oj- hon ser ung ut, hon har väl inga barn – vågar jag lita på henne? Ofta har jag då fått frågan om jag har barn och när svaret har kommit – Ja fyra! Då har de flesta utropat – Fyra!? Du ser ut som 28!  Och det har ju för all del varit ganska smickrande. Men också lite som om jag hela tiden har gått i för stora skor och varit lite ofrivilligt annorlunda. Jag växer in i mina skor och det är skönt.

Plus att det händer mycket roligt nu framöver! Vi i inspirationsgruppen ska ses på tisdag och förbereda vårens inspirationskvällar i Uppsala. Det blir två workshops i vår – mer info och möjlighet att anmäla sig kommer snart!  Vi ska också hålla en föreläsning på barnmorskeprogrammets 10-årsjubileum här i Uppsala i maj. Jag ska även hålla en föreläsning för de studenter som just har börjar läsa till barnmorskor här i Uppsala. För sex år sedan var det jag som satt där i skolbänken. Som om det inte var nog så är det snart träff för Sveriges alla hembarnmorskor i Mundekulla! Jag har en känsla av att det kommer bli en av årets höjdpunkter.

I sommar åker jag till Norge med ett bemanningsföretag för första gången, det känns nervöst men roligt. Att vara ifrån barnen en hel vecka i sträck är det som känns mest nervöst. Men jag kommer troligen att jobba mest hela tiden och då brukar tiden gå fort. Sen hoppas jag att sommarsemesten kommer gå långsamt i år… och bara växa och mogna för varje dag som går.

Hanne Kjöller kjöllrar om Sollefteå BB

Lämna en kommentar

BB Sollefteå har redan fått sin dom. Det ska läggas ner. Bygden ska få se sitt omtyckta BB gå i graven och få känna den där kalla övergivenhetskänslan när något högst levande tas ur bruk. Som att ta bort köket ur ett hus. Bara sovrummen finns kvar. Köket har flyttat 10 mil bort. En förlossningsklinik som fyllde sin viktiga funktion. Här kunde man föda sina barn! Så genialt. Och slippa åka de 10-12 milen till nästa ställe. Barnmorskornas desperata men symtomatiska svar var att ordna en kurs i bilförlossning; ja hur man ska inreda bilen med varma filtar, rena saxar och hela tänket runt en förlossning i bilen. Som ett stort tappa-andan- slag i magen.

BB Sollefteå ockuperades, reaktionerna var tydliga – bygden ville behålla sitt BB!

Då , precis då, kliver Hanne Kjöller fram i en tevestudio och börjar prata. Saken är redan avgjord, BB Sollefteå ska gå i graven – men Hanne Kjöller tänker bara mixa minnet av kliniken i en mixer först, innan den sänks ner i jorden.

Jag tvingade mig själv att lyssna på de olidliga klippet men blev tvungen att stänga av innan det var klart. Hanne Kjöller menar att det är logiskt att BB Sollefteå läggs ner. För här kan man ju ”bara” ta hand om de normala förlossningarna och de komplicerade måste ju ändå åka 10-12 mil redan nu. Och om man bara föder barn två gånger i livet, vad är väl det att åka 10 mil? Det får ju mammor i Stockholm också göra när de blir hänvisade till Gävle (Så vad gnäller ni om Sollefteåbor- till och med Stockholmsmammor får åka långt!)! Det viktigaste är ju att kvinnorna får en säker förlossning på annat håll. Hanne Kjöller menar alltså att förlossningen ska bytas ut från en osäker sådan till en säker sådan 10-12 mil bort.

För det första. Med den logiken så kan vi ju stänga ner samtliga små förlossningskliniker i ett slag. Vi tar bort Gotlands förlossning. Åland tillhör kanske Finland? Men annars hade vi kunnat skrota den med. Vi kan också stänga ner samtliga vårdcentraler och närakuter eftersom det kan hända att det kommer in riktigt akuta och komplicerade fall som ändå behöver hänvisas vidare. Få specialistvård någon annanstans. Sen när blev det kontroversiellt och orättvist att vissa gravida kan behöva specialistvård och andra inte? Vård på rätt vårdnivå kallas det.

Och var är evidensen i allt det här tyckandet? De stora centraliserade förlossningsklinikerna i Stockholm sticker iväg i statistiken – åt fel håll. Här är till exempel  risken att få en stor förlossningsskada som högst, för förstföderskor är den 7%, alltså nästan en av 10 förstföderskor får den största bristningen. Snittsiffrorna är också jämförelsevis höga. Det finns ingen forskning som visar att centraliserad förlossningsvård är bättre förlossningsvård. Tvärtom kan mindre kliniker sticka ut i statistiken – åt rätt håll.

Barnmorskor i Stockholm har larmat om undermåliga arbetsvillkor i åratal, skrikit sig hesa, blivit utbrända, gått under, sagt upp sig, bytt jobb, flytt kaoset. Eller kämpar vidare mot alla odds. Många hade nog älskat att arbeta på en lite mindre klinik, precis som en del föredrar att arbeta i en lanthandel snarare än på ICA Maxi. Att behålla sin kompetens som barnmorska kan man göra på en massa olika sätt. Man måste inte slita ut sig på en stor centraliserad förlossningsklinik för att behålla kompetensen. Det är en modern myt.

Fundera på vad du sänder ut för budskap Hanne Kjöller, innan du slaktar en klinik som redan har blivit slaktad.  Vilket samhälle vill vi ha? Ska alla trängas på överfulla akuter och förlossningar i storstäderna? Är det bäst och säkrast för oss alla? Och hur kommer det sig att kvinnorna som ska föda och barnmorskorna som vill behålla sin lite mindre klinik, alltid, ALLTID – har fel.

 

 

Förlossningsjargong

Lämna en kommentar

Det är intressant att  se hur vissa av mina blogginlägg får ett så stort gensvar i trådar på fb, instagram eller här på bloggen. Mitt inlägg om förlossningsjargong och uttrycket ”har du förlöst än?” är ett sådant. Liisa Svensson som är barnmorska skrev såhär på fb:

”Själva betydelsen förlösa i detta sammanhang tror jag faktiskt syftar till kvinnan. Vi förlöser henne. Från barnet? från smärtorna? Då blir det nästan ännu värre. Hon som kämpar, har kraften, kroppen smärtan. Ger allt, svettas, vågar……blir förlöst av barnmorskan. Bevare mig väl vilken passivisering/objektifiering av något av det mest aktiva en människa kan göra. När man tänker efter. Låt oss alla sluta använda det förminskande ordet i detta sammanhang.”

Om man tänker efter så är det verkligen något av det mest aktiva en kvinna kan göra, det här att föda barn. Det handlar om att sluta objektifiera kvinnan och låta henne få vara ett subjekt istället. Förlossningspodd-Emma har uppfunnit ordet kejsarfödsel och det tycker jag är ett  klockrent ord. Ordet kejsarsnitt gör kvinnan till ett objekt – någon som hjälplöst måste snittas upp av en kirurg. Tankarna går till kniven och snittet snarare än barnet som ska födas.  Kejsarfödsel vänder på ordningen, kvinnan får förvisso hjälp, men det är hon som genom en kejsarfödsel föder sitt barn.

 

 

Abortsjuksköterska?

Lämna en kommentar

Foto:Paola Oras

Det är mycket som fort hänger löst när saker man tog för självklart ovarsamt vänds upp och ner och kastas som mackor i haven. Trump har börjat kasta mackor av hela stenhögen som vi under årtionden har samlat och omsorgsfullt lagt ihop till ett solitt bygge. Allt det vi håller dyrt, som Margot Wallström sa. Debatten om samvetsfrihet för barnmorskor att slippa utföra aborter har blossat upp som en följd av detta. De abortvägrande barnmorskorna får stöd av organisationen ADF  som vill förbjuda alla aborter som i sin tur har stöd av Trump och co.

Någon föreslog att vi borde inrätta särskilda abortsjuksköterskor. Tanken var att om barnmorskor separeras från abortuppgiften så öppnar det upp för barnmorskor att jobba enbart med förlossning och på så sätt slippa ta i abort med tång. Men varför ska vi införa särskilda abortsjuksköterskor när vi har barnmorskor? Budskapet det sänder ut är detta;  Vi inrättar en särskild bödel som får uppdraget att utföra ett smutsigt och moraliskt förkastligt jobb som andra kanske inte vill eller iallafall bör slippa att  utföra.

Barnmorskor får under sin utbildning en unik kunskap om kvinnors reproduktiva hälsa och där finns hela spannet med –  från pubertet till ofrivillig barnlöshet, förlossning, eftervård, abort, amning och klimakteriet. Alla dessa bitar har ett bådeoch. En komplexitet. Man kan vrida och vända ut och in som sockor på dessa händelser, det finns aviga och räta. Abort kommer alltid att finnas med som ett inslag i denna livscykel. Vissa kvinnor slipper ta ställning till abort under sin livstid och det är ju för väl att de finns! Men för väldigt många kvinnor finns abort med, om aborten är legal eller illegal är en annan femma – det är upp till samhället att besluta om. Abort finns med som en konsekvens av en kvinnas reproduktiva förmåga, nämligen den att bli gravid. Att kunna bli gravid är både en välsignelse och en förbannelse för den som blir det,  ja det finns aviga och räta här också. Det går aldrig att lagstifta bort aborter, de kommer alltid att finnas.

Därför tror jag det är viktigt att barnmorskor finns med och bistår kvinnor i samband med en abort. På samma sätt som vi är lämpade att bistå kvinnor som behöver vård i samband med en födsel.

Vad vi säger spelar roll!

2 kommentarer

När jag läste till barnmorska så funderade jag inte så mycket över uttrycket ”förlöst”. Alla använde sig av det som man använder strumpor, det var en del av kulturen. Mycket hemtamt.

-Har du inte förlöst än?

Kunde man få höra i korridoren av en äldre kollega. Eller när vi barnmorskestudenter berättade för varann hur många vi hade förlöst.

-Jag har förlöst 18.

-Jag har bara förlöst 10.

Allt ställdes på sin spets när en vän till mig råkade föda hemma by accident och en man i min släkt förvånat frågade.

-Men vem förlöste barnet?

I vår kultur har det smugit sig in en tro  att kvinnor inte kan föda utan aktiv hjälp av en annan person som förlossar barnet. Jag skulle önska att vi inte var så snabba på att ta åt oss en så stor del av äran för jobbet, vi som står bredvid när en kvinna föder barn. Ibland behöver verkligen barnet förlossas, som när barnet fastnar eller behöver dras ut med hjälp av en sugklocka. Det händer ibland och då är det skönt att hjälpen och kunskapen finns nära. Men kvinnor kan föda av egen kraft utan att man är där och petar precis hela tiden. Pröva att se på barnmorskans hantverk som någon som stöttar och bistår en kvinna som föder; lotsar och  varsamt hjälper henne igenom värkarbetet  genom aktiv expektans, närvaro och ett kontinuerligt stöd. Det kontinuerliga stödet behöver inte vara hands on om kvinnan inte känner sig bekväm med det. Det aktiva ligger i kommunikationen mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Om man har hunnit lära känna varandra innan så finns det mer förtroendekapital – och desto mer stöd kan barnmorskan ge.

Att  kontinuerligt övervaka en kvinna som föder från en skärm på expeditionen och sedan gå in och förlösa barnet när finalen närmar sig, det är en helt annan sak. Att förlösa många barn blir lite som att fånga många bollar, ju fler desto bättre.

Pröva att  byta ut ”jag förlöste” till ” jag var med på en födsel”  Det händer någonting då! Man öppnar upp för möjligheten att kvinnor kan föda av egen kraft och det blir ett mer ödmjukt förhållningssätt till hela skeendet.

 

 

Vårdskada

Lämna en kommentar

Socialstyrelsen utvärderar vården i Sverige och på några punkter har man kunnat se att förlossningsvården har blivit sämre. Det är något av ett trendbrott. Socialstyrelsen om förlossningsvården. Skillnaderna är olika i landet, men i Stockholm får 7 % av alla förstföderskor den allvarligaste typen av förlossningsskada, en så kallad sfinkterruptur. Det är väldigt höga siffror! Nästan en av tio som ska föda barn för första gången. Det kan få enorma konsekvenser för både början och fortsättningen på ett föräldraskap – att man måste börja med att läka en stor förlossningsskada. Jag tror inte man ska underskatta  vilken inverkan det  har på en kvinnas livskvalitet.

Antalet nyfödda barn som mår dåligt när de föds har också ökat, samt antalet mammor som måste återinskrivas efter hemgång. Kanske har de blivit utskrivna för fort? Kan platsbrist ha spelat in? Jag tror att det här är ett resultat av alldeles för dåliga arbetsvillkor som leder till en utarmning av kompetens inom förlossningsvården. De barnmorskor som  jobbar kvar får för mycket att hinna med och blir för hårt belastade. Nyutexaminerade får fort alldeles för mycket eget ansvar med för lite handledning och stöttning. Vi som jobbar inom förlossningsvården är inte mer än människor.

Mia Ahlberg , ordförande i svenska barnmorskeförbundet, poängterade att det är en komplex fråga som måste undersökas närmare eftersom vi inte vet exakt vad det beror på. Jag tror att vi måste backa några steg och ta oss en rejäl funderare. Vad är det som gör att just Stockholms förlossningsvård ligger så dåligt till på vissa punkter?

Min vän  Ann Ljungblom skriver idag om hur hon som barnmorska blev drabbad av förlossningsvården. Det är sorglig men viktig läsning i sammanhanget. http://holymama.se/jag-blev-sjuk-av-mitt-arbete-som-jag-alskade/