Ett svenskt caseload midwifery?

Foto: Lovisa Engblom

När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.

Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.

Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!

För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort  sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.

När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.

Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig  mer som en förlossningtekniker än något annat när jag  springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.

Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej.  Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att  låta kvinnan bli ett subjekt  och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.

Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.

Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.

Birth of courage

Förra veckan pratade jag i telefon med Jane Fogelström. Det var ett av de mest inspirerande telefonsamtalen jag haft på länge! Jag förstod snabbt att Jane har kommit långt i sin process som barnmorska – en process som handlar om kunskap och en djupare förståelse om vad som egentligen är viktigt.  Det är en process man går igenom som sjuksköterskestudent också. I början var det viktigast att göra rätt, kunna sätta en nål, få ett blodtryck, visa att man behärskade det tekniska – tingen. Jag minns fortfarande nervositeten över att jag inte kunde memorera vad alla såromläggningsförband hette och bestod av. Efter ett tag när allt det där satt så blev det relationella det stora. Mötet med patienter. En förståelse för att människan är en sammansatt varelse som inte kan reduceras enbart till  kropp. Att förstå sammanhangen.

Det speciella med att vara barnmorska och gå igenom en sådan process är att den kan ta en så långt! Precis som döden är födandet något existentiellt och när de praktiska kunskaperna sitter och man börjar öva upp en lyhördhet för det relationella i födandet, helheten – sammanhanget, ja it can blow you away! Om man väljer det. Barnmorskor beskrivs ibland som hängivna, dedikerade, passionerade (av sjukhusledningar beskrivs vi ibland som jobbiga, påstridiga och obstinata)-  det beror på att det för många av oss innebär så mycket mer än ett lönejobb att vara barnmorska.

Jane Fogelström har som barnmorska arbetat på Danderyds förlossning, BB Stockholm, Södra BB, på en barnmorskemottagning i Gamla stan och med hemfödslar. Hon har utarbetat en metod för att behandla förlossningsrädsla som heter Birth of courage. Hennes bok beskriver utförligt den här metoden – den är alldeles utmärkt! Enligt Jane är det första och absolut viktigaste att bekräfta och visa att man tar en förlossningsrädd kvinna på allvar. Det är nämligen sorgligt  när en kvinna behöver använda all sin kraft till att med olika medel försöka övertyga och tjata till sig ett planerat  snitt. Om hon istället möts av ett bekräftande från början – ett ja! Då finns det en chans att man kan börja jobba med förlossningsrädslan på riktigt. Boken ger många konkreta råd och väl underbyggda övningar om hur man kan arbeta med dessa kvinnor. Läs mer på  www.birthofcourage.se

Under vårt samtal så underströk Jane vikten av att man måste vara förebilden om man vill leda ett förändringsarbete hos kvinnor, eller med barnmorskor som jobbar med födande. Jag tolkar det som att man måste vara förankrad i det man lär ut, ha en djupare grund att stå på. En metod utan resonansbotten blir nog lite ihålig. Av samma anledning bör enbart de barnmorskor som verkligen vill hålla en föräldrakurs göra det. För att det blir bättre då.

Jane tog upp ett så talande exempel: när en kvinna kommer in för kontroll av vattenavgång så berättar vi ofta utförligt vad vi gör – vi fokuserar så lätt på det tekniska. Berättar om ctg och hjärtljud och rutiner på avdelningen… Istället för att ta tillfället i akt och känna in var kvinnan är, kanske  börja prata andning och avslappning istället för att berätta om våra specifika sjukhusrutiner. Det träffade mig! För jag kan se att just den kontrollen kan vara ett ypperligt tillfälle att förbereda kvinnan på själva förlossningen.

Janes metod går också ut på att låta kvinnan bli sin egen problemlösare, snarare än att vi som personal ska lova en smärtfri förlossning. Bättre att ge förlossninsgrädda verktyg att hantera de egna rädslorna. Om förlossningen sedan blir mer eller mindre smärtfri, ja det är en helt annan sak.

BB Sophia och Kafka

Okej, nu tillbaka till verkligheten. Brist på förlossningsplatser, brist på barnmorskor. Jag hör fortfarande Gabriel Wikströms ord om att utöka antalet utbildningsplatser. Fler ska vilja bli barnmorskor! Är det inte bättre att försöka ta hand om de som redan finns?

Och tänk om de 500 miljonerna hade kommit ett år tidigare, tänk om BB Sophia hade fått finnas kvar! Vi har nämligen redan den förlossningsklinik som saknas i Stockholm. Den står där alldeles fridfull och seren, övergiven, som ett monument över vår oförmåga. Om stället öppnade skulle barnmorskorna stå på kö till anställningsintervjun (vi skulle inte behöva utbilda en enda ny barnmorska – rekryteringen skulle löpa på fint ändå). De födande står redan på kö.

Öppet brev från Gudrun Abascal ang BB Sophia

Till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström

Jag skriver till dig med anledning av ditt framträdande i SVT Nyheter
den 27 mars 2017, och diskussionen om förlossningsvården i Sverige. Jag vill fråga om ditt uttalande om ”fiaskot”, angående den förlossningsklinik som stängdes i Stockholm, avser BB Sophia?

Jag undrar i så fall: i vad bestod ”fiaskot”? BB Sophia var den förlossningsklinik som fick högst omdömen av kvinnor som fött, och föräldrar, i Stockholms läns landsting förra året. Även personalen inom såväl förlossningsvården som neonatalvården ansåg sig ha en mycket god arbetsmiljö och kände stor trivsel i sitt arbete. BB Sophia hade också de bästa resultaten när det gäller medicinska data år 2015 i Stockholms läns landsting.

Utifrån dessa fakta, skulle jag vilja be dig förklara vad du menar med ”fiaskot i Stockholm”. Jag tänker framför allt på den respekt som jag anser att all personal som arbetat på BB Sophia förtjänar – de har alla bidragit till för att förbättra förlossningsvården och gjort kliniken till ett föredöme i Sverige. Dessutom anser jag att alla föräldrar som med stolthet tagit emot sina barn på BB Sophia inte ska behöva höra att de blivit föräldrar på en förlossningsklinik som folkhälsoministern beskriver som ett fiasko.

I samband med BB Sophias nedläggning förlorade Stockholms läns landsting mer än 4 000 förlossningsplatser. Det innebär att de kliniker som är kvar inte tillnärmelsevis kan sägas leva upp till patientlag 2014:821, som säger att sjukvården ska vara lättillgänglig för patienten. Nu avvisas kvinnor flera gånger per dygn till kliniker som de inte själva har valt att komma till.
Lagen säger också att patienten ska känna sig delaktig, få informerade val, bemötas med respekt och integritet samt få kontinuitet under vårdtillfället. I dag försöker i stället barnmorskor att få kvinnor att stanna hemma så länge som möjligt trots att de befinner sig i aktivt förlossningsarbete. Kan det klassas som medicinskt säkert? Och kan det klassas som medicinskt säkert att föräldrar och barn kan vårdas på olika kliniker under ett och samma vårdtillfälle, eftersom det inte finns personal och råder platsbrist?

Om BB Sophia, med de små medel som hade krävts, i stället hade fått finnas kvar, hade vi inte haft den här situationen. I dag ser vi att enorma summor tillförs förlossningsvården, något som BB Sophia då hade kunnat ta del av.

Det är en viktig fråga från mig, om huruvida det här ”fiaskot” är att betrakta ur en politiskt ideologisk synvinkel, eller ur perspektivet att det handlar om ren inkompetens när det gäller regeringens syn på lagar, regler och avtal? Jag ifrågasätter om det finns en verklig ambition och vilja att från politiskt håll förbättra förlossningsvården när jag hör den typen av uttalanden, och det gör mig genuint ledsen å nya och blivande föräldrarnas vägnar. De förtjänar en bra start på sitt föräldraskap – och det kunde BB Sophia erbjuda.

Vänligen
Gudrun Abascal, leg barnmorska och tidigare vårdchef på BB Sophia,
BB Stockholm och Danderyds sjukhus

Se även Forskningsinriktad uppföljning av förlossningsvården i Stockholm
Läs och dela

 

Livmodig

Foto: Jeanette Engebjär

I Sverige idag så finns det kanske 40-50 aktiva hembarnmorskor. Det är en väldigt liten grupp och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Många av oss jobbar också med annat – vi jobbar på förlossningskliniker runtom i landet, med mödravård, forskning, utbildning och som sjuksköterskor. Endast några få försörjer sig enbart på hembarnmorskeriet. För de flesta är det en syssla som kombineras med ett annat barnmorskejobb. Det borde ses som en solklar merit att ha erfarenhet av hemfödslar!

Agneta Bergenheim

Under helgen i Mundekulla har vi kunnat prata med varandra ganska förutsättningslöst om våra erfarenheter. Både bra och jobbiga sådana. Väldigt välbehövligt! Att få utbyta erfarenheter och lära känna varandra lite mer har varit en del av syftet. Vi har diskuterat i smågrupper, i storgrupp, runt frukostbordet, i bastun och under fikat. Några hade med sig bubbel och lite vin som satte ännu mer fart på diskussionen till kvällen. Härligt.

Fatima och Ewa-Maria

 

Jeanette är hjälpmamma för Amningshjälpen! Jag har hört henne hjälpmamma flera gånger under helgen och är imponerad över det engagemang hon lägger ner – helt ideellt. Den här helgen har hon också hjälpmammat  mig  på olika sätt, gett mig akupunktur,  pysslat och brytt sig om. Tack! Det har varit en helt fantastisk helg. Jag känner mig stärkt, inspirerad och glad. Så har jag lärt mig ett nytt ord också – livmodig. Ett fint ord som  jag tycker vi borde använda lite oftare.

Första april i Mundekulla!

Jag ska vara med i Expressen och Karin Bulow Orrjes nystartade gravidpodd. Och nej, det är inget aprilskämt. Första avsnittet sändes igår, Malin Olsson som är programledare på SVT var gäst och avsnittet  går att ladda ner på Itunes. Tanken är att jag ska få vara med och svara på era frågor som ni mailar till preggopodden@expressen.se!

Dagen till ära så sitter jag och bloggar i Mundekulla. Här är det vår i luften, maten som serveras är god och umgänget är fantastiskt. Ändå ser jag såhär allvarlig ut när jag bloggar:

Foto: Jeanette Engebjär

Nu under eftermiddagen så har vi pratat om födslar, förlossningsvård, framtiden, farhågor, rädslor och vad vi som individer och barnmorskor behöver! Vi har så mycket att prata om. Det kommer längre inlägg om detta senare. Nu måste jag passa på att uppleva medan vi är här tillsammans. Jag bjuder på grodorna som vi stötte på igårkväll.

Mundekulla

Snart är det dags. Hembarnmorskehelgen i Mundekulla! På fredag åker jag från Stockholm i en bil med tre andra barnmorskor hela vägen ner. Mundekulla kurs och retreatgård ligger nämligen utanför Emmaboda några mil bort. Vi  kommer bli serverade vegetarisk mat och ha tillgång till bastu – kanske få möjlighet att yoga ihop på mornarna. Och få lyssna på initierade föreläsare och framförallt – få umgås med varann! Det vill man ju bara inte missa.

Agneta Bergenheim och Lena Ahlner

 

Tack Agneta och Lena för att ni har ordnat den här vårhelgen så fint för oss! Jag har en känsla av att det blir en helg vi sent kommer glömma.

Barnmorskor är inte legogubbar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.

Vår inspirationskväll den 19 april!

Foto: Lovisa Engblom

Ni är alla hjärtligt välkomna! Karin Johansson och Gunilla Aneblom är inbjudna var och en för sig att komma och föreläsa om sina erfarenheter och kunskaper om stöd. Jag är stolt över att vi på så sätt kommer att få olika infallsvinklar på temat – förhoppningsvis kan det leda till bra diskussioner och en dynamik! Båda har gedigen erfarenhet inom ämnet.

Nybörjarminor och barnmorskeproffs

 

Igår träffade jag tre av mina riktigt kära barnmorskevänner på Katalin i Uppsala. Vi är ett gäng som har följts åt sedan det begav sig för sju år sedan i Uppsala – då några av oss började läsa till barnmorskor! Någonstans där när vi var alldeles nya på utbildningen och precis hade klarat av vår första  tenta eller höll på att plugga som bäst ( jag minns inte riktigt) så gick vi ut och åt på Katalin. Vi drack vin och kunde inte sluta prata. Allt vi skulle få erfara som barnmorskor låg framför oss och det kändes jättespännande! Pirrigt. Nervöst. Och alldeles underbart. Det var som att få öppna dörren till en ny värld – tillsammans.

Men utbildningen och tiden som ny barnmorska var inte bara en lärorik walk in the park, det var en i allra högsta grad omtumlande tid som också var smärtsam, jobbig och enormt utmanande! På alla sätt. Och på olika sätt för var och en av oss. Så vi har gråtit ihop och skrattat ihop och pratat födslar och funnits vid varandras sida under hela den här tiden. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Utan mina nära barnmorskevänner som har funnits där och burit mig när saker har gjort ont och jag har gått sönder litegrann – ja då hade jag inte suttit här och varit så glad som jag faktiskt är idag.

Det har gått några år sedan den där första gången på Katalin och vi träffas fortfarande! Men vi kan nu prata om saker med ett lite behagligare avstånd; det finns en djupare kunskap och erfarenhet där – en annan förankring. Jag förundras över de proffs mina vänner har blivit! Barnmorskeproffs. För det är vad som händer när alla nybörjarminor är avröjda och livet som barnmorska går vidare.

Emma, Linn och Maja

Det är ett sant privilegium att få följas åt ihop.

 

Sommaren i vården

Jag kan förstå alla chefer i sjukvården som har ett huvudbry med att få bemanningen att gå ihop till sommaren. Som försöker hitta på nya innovativa lösningar. Pussla med den personal som redan finns, locka med erbjudanden för alla som tar extrapass eller säljer sina semesterveckor och samtidigt –  eller när inget annat fungerar;  vädja till personalen att ställa upp frivilligt. Att beordra in sin personal kommer sist på listan. Det är inte roligt för någon.

Men med det sagt så skulle jag önska att alla som jobbar inom sjukvården funderar över hur långt det är okej att sträcka sig? Är det okej att verksamheter  går runt för att sjuksköterskor, läkare och undersköterskor offrar sin semester eller sitt privatliv eller sin ork eller sin hälsa? I värsta fall flera av dessa samtidigt. För nu är det faktiskt så på många håll i Sverige.  Enda anledningen till att det faktiskt med nöd och näppe går ihop är för att personalen ställer upp och offrar något av det jag nämnde ovan.

Att jobba inom akutsjukvård är speciellt såtillvida att man inte helt kan undvika arbetstoppar då saker måste gå undan, då lunchrasten kanske försvinner eller man behöver jobba över. Det är  en del av det som faktiskt också är lustfyllt med jobbet! Men, och det är ett stort men, på många arbetsplatser har undantagen blivit ett normaltillstånd. Varje dag ser ut så! Och då är det verkligen inte roligt längre. Det speciella är att  nu gäller det inte enbart akutsjukvården utan flera vårdformer. Även primärvården går på knäna, att jobba på en mottagning har blivit ett av de mest stressiga jobben och ibland behöver man där prioritera mellan patienterna som på vilken akutavdelning som helst.

Jag tror inte att det här är hållbart i längden. Som ett första steg önskar jag att alla som blir erbjudna extrapass eller att sälja sina semesterveckor, som blir ombedda att avstå föräldraledighet eller jobba hela sommaren – gör det bara om du verkligen orkar! Om det känns som ett solklart winwin för dig och arbetsgivaren! Kanske är du pank eller vill spara ihop till en vintersemester och det därför känns som en bra deal för dig att sälja dina semesterveckor eller jobba dubbla pass? Fine. Men sälj aldrig din hälsa, ditt privatliv eller din ork för billiga pengar. Det är sällan värt det. Tvärtom kommer det ofta ett enormt bakslag då du måste betala för att du inte var mer noga med var dina gränser går.

Något som ser ut som en bra lösning på kort sikt kan vara en av de sämsta lösningarna på lång sikt. Det gäller för både arbetsgivare och arbetstagare.

Men med det sagt så vill jag bjuda på en härlig bild från när hembarnmorskorna i Stockholm pusslade ihop sina sommarscheman i veckan! På mötet som jag missade. Antalet som vill föda hemma i Stockholm har ökat och det betyder att barnmorskorna måste hjälpas åt och täcka för varandra. Det är ett härligt gäng att få lära känna.

Hembarnmorskor