Kategori: Barnmorska

Barnmorskereplik i Aftonbladet

Lämna en kommentar

Läs vår replik i Aftonbladet här: Nej alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Det är ett svar på den här debattartikeln: Sluta tvinga kvinnor till att föda vaginalt.

Här ett utdrag ur vår replik:

”Ja, Fredrik Lundgren. Kvinnors autonomi ska respekteras. Kvinnor har rätt till sjukvårdens fulla stöd och ska inte känna sig tvingade att föda vaginalt när oöverstigliga hinder finns. Hon har rätt till vår kunskap och tid för att utifrån hennes egna förutsättningar få arbeta med sina rädslor och få en så trygg och säker födsel som möjligt.”

 ”Alla rädslor botas inte med kejsarsnitt. Många kvinnor lider stort av sin rädsla och oro för att inte få komma in när det är dags, att inte bli lyssnad till och att inte få tillräckligt stöd av en närvarande barnmorska under födseln.
Vad som behövs är en garanterad plats och stöd av en närvarande barnmorska.
Att framhålla kejsarsnitt som en enkel lösning är onyanserat och oansvarigt. Ta i stället tag i det massiva systemfel i vården där barnmorskor arbetar underbemannat i en överbelastad vård.
Där enheter stängs trots skriande behov. Där kvinnor hålls hemma under pågående värkarbete oskäligt länge, tvingas åka både utanför län och land för att föda och där eftervården bantas bort.
Den enskilda faktorn som ger störst skillnad för en trygg och säker födsel är en närvarande barnmorska.
Det Fredrik Lundgren, är evidensen vi ska arbeta efter.
En barnmorska – en födande!”
Ann Ljungblom, leg. barnmorska
Gudrun Abascal, leg. barnmorska och tidigare vårdchef på Danderyds sjukhus, BB Stockholm och BB Sophia
Mia Ahlberg, leg. barnmorska och ordförande Svenska Barnmorskeförbundet
Åsa Andersson, leg. barnmorska
Sylvia Arkelid, leg. barnmorska
Märta Cullhed Engblom, leg. barnmorska
Karin Durén, leg. barnmorska
Marie Ekborn, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge
Fakhri Hasmedi, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Ingegerd Hildingsson, professor reproduktiv hälsa Institutionen för Kvinnor och Barns hälsa, Uppsala Universitet
Helena Lindgren, leg. barnmorska och docent, Karolinska Institutet
Ulrika Nordenback, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maj Rydström, leg. barnmorska och ordförande i Stockholms Barnmorskesällskap och för övriga styrelsen.
Maria Sahlin, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Solna
Maria Wigbrant, leg. barnmorska
Sofia Östergren Sjögren, leg. barnmorska och omvårdnadschef, Karolinska Huddinge

Taskshifting?

2 kommentarer

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Barnmorskelänken

2 kommentarer

Min morgonutsikt

Just nu befinner jag mig på landet i Hälsingland, här försöker jag blir frisk från en seg och långdragen infektion samtidigt som mina barn, deras kusiner och mammor och pappor krattar löv, klipper gräs och oljar verandor. Jag äter antibiotika för en halsfluss och plockar lättlästa deckare från bokhyllan. Och skriver på min blogg.

Krisen inom den svenska förlossnings och neonatalvården fördjupas för varje dag som går och sommaren som står för dörren känns som den bräckligaste på många år. Blivande föräldrar kan behöva åka till Åbo för att föda sina barn, om de väljer att komma ut för tidigt. Och efter sommaren kommer vi ha en ny skörd utbrända barnmorskor, det är ett som är säkert.

Att skriva om detta, igen och igen, blir lite tjatigt. Jag skulle så gärna skriva om något annat mer positivt. Jag letar med ljus och lykta efter hoppingivande projekt och lovande initiativ att skriva om och presentera för er. Barnmorskeforskning är roligt att skriva om! Men diskrepansen blir ibland så stor mellan vad forskningen säger och hur verkligheten faktiskt ser ut. Och då hamnar man så lätt i den desillusionerade verkligheten istället.

Trenden i Sverige är att centralisera all förlossningsvård. Stänga mindre enheter och bygga på redan stora förlossningsenheter till riktiga legotorn. SÖS ska snart kunna ta hand om 9000 födslar. KS Huddinge ska få ännu fler rum och födslar. Och så vidare. Varför? Det finns ingen forskning överhuvudtaget som visar att utfallet blir bättre och som ger stöd till en centralisering av all förlossningsvård. Men det finns ekonomiska incitament. Yteffektiva funktionsrum och snabba flöden är bra för ekonomin. På kort sikt.

Troligen är ett optimum cirka 3500-4000 födslar per år och klinik för att kunna behålla kompetens i personalgruppen och bedriva specialiserad förlossninsgsvård, det vill säga, även komplicerad sådan. Personal som jobbar på riktigt små förlossningsenheter kan behöva hospitera på större kliniker för att få lite fler födslar i händerna. Ett utbyte som kan komma att gagna båda parter!

Men jag är övertygad om att vi behöver byta perspektiv och bryta den här trenden med en centralisering av all förlossningsvård för att komma till rätta med de problem vi har. Svaret är inte att bara bygga högre och högre legotorn där det börjar svaja betänkligt efter ett tag. Fler mindre men stabila enheter och även en uppdelning av vård efter rätt vårdnivå. Alla behöver inte föda på en högspecialiserad centraliserad förlossningsklinik. En differentiering av vården behöver inte per automatik betyda sämre säkerhet eller förlossningsutfall för mor och barn. Med goda samarbeten och ett gott teamwork mellan de berörda professionerna så kan de okomplicerade födslarna tas om hand på mindre enheter, då i första hand av barnmorskor. Förlossningsvård innebär alltid mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor,  läkare och även barnläkare. Vi  kommer alltid ha anledning att hitta goda samarbeten mellan dessa professioner.

Foto: Lovisa Engblom

Ingen vet på förhand exakt vilken födsel som kommer att sluta dramatiskt med behov av ett akut omhändertagande av läkare eller barnläkare. Jo, det finns gravida som förväntas få komplicerade födslar och de tas bäst om hand på ett specialistsjukhus från början. Men även de friska gravida där allt förväntas förlöpa normalt under födseln kan drabbas av en komplikation som kräver ett akut omhändertagande av sjukhus. Så även om man differentierar vården och delar upp födande i förväntat normalt eller förväntat komplicerat så behöver de olika delarna i förlossningsvården alltid på ett eller annat sätt vara integrerade med varann i en vårdkedja. Som primärvård och akutvård kan behöva skicka patienter mellan varann.

Foto: Lovisa Engblom

Det är därför en del har svårt med ordet barnmorskeledd enhet. Dels antyder det en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används så är all förlossninsgvård i Sverige läkarledd idag)  men också för att det antyder en positionering, som om barnmorskorna själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. Jag tror att den mesta kritiken ligger häri. För det vet alla att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva helt isolerad förlossninsgvård fri från andra professioner.

Jag önskar att vi kunde komma bort från termer som läkarledd eller barnmorskeledd enhet och se professionerna som länkar i en vårdkedja istället. Forskning  visar att friska gravida med förväntat normala födslar med mycket goda resultat kan tas om hand av barnmorskor i första hand. Barnmorskorna ges då tolkningsföreträde och får själva bedöma om förloppet förlöper normalt eller om det tippar över och blir komplicerat  och behöver slussas vidare till nästa del i vårdkedjan. Precis så fungerar det med hemfödslar. Med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorskor så kan friska gravida föda hemma. Särskilt för omföderskor men även för förstföderskor så har vi mycket goda resultat här. Forskning visar att risken att drabbas av svåra förlossningsskador är som allra minst om man föder hemma.

Plusfamiljen/ Välkommen liten är ett företag som vill bli en del av vårdkedjan runt födande. De vill  starta Sveriges första birthcenter för det förväntat friska födandet med barnmorskor som tar hand om de födande i första hand. Som en del i en vårdkedja. Det är ett spännande projekt! Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling bör kika in på deras fina hemsida och läsa mer. Eller gå in och följa deras instagramkonto valkommenliten.

 

 

Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Lämna en kommentar

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 

Fler trygga föderum

Lämna en kommentar

Barnmorskan Liisa Svensson ger ett kontinuerligt stöd

Jag älskar den här bilden. Det är en bild av ett föderum. Kvinnan som föder ligger i badkaret mittemot barnmorskan Liisa Svensson. Pappan står på huk framför badkaret och utbyter några ord med Liisa som är alldeles lugn och närvarande i nuet. Det finns inga andra födande som behöver hennes uppmärksamhet just nu. Hon kan vara i den här bubblan av intimitet och förtroende med paret som snart ska få träffa sitt barn.

Igår kom politikerna Ella Bohlin och Peter Carpelan med en replik i SVD Vi vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat. Huddinge sjukhus ska få ett tillskott av förlossningsrum; yteffektiva funktionsrum som ska kunna användas efter behov. Badkar på rummen. Fler utbildningsplatser så att barnmorskeleden fylls på – eftersom det råder sådan brist på specialistsjuksköterskor.

Det är jättefint att de vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat! Men för att kunna göra det behöver man börja i rätt ände. Att utbilda fler till samma krassa verklighet hjälper föga. Det är som att öka vattentrycket i en slang som hälls rakt ner i en tratt där det ändå rinner ut i andra änden. En massa mer eller mindre nyutbildade kommer att fortsätta fly till Norge, bemanningsföretag eller andra sjuksköterskejobb med bättre arbetsvillkor. Poängen är att de nyutbildade behöver de erfarna barnmorskorna inom förlossningsvården för att själva kunna växa och bli trygga i sin nya roll. Vi alla behöver att även de erfarna barnmorskorna stannar kvar inom förlossningsvården!

Vi behöver skapa fler trygga föderum. Om de är yteffektiva eller har badkar är tyvärr helt irrelevant om de inte upplevs som trygga att föda (eller jobba) i. Nyckeln till tryggheten är barnmorskor som ges tid att vara närvarande och stötta den födande. Som inte behöver dela sin uppmärksamhet mellan två tre olika förlossningsförlopp. Som kan få stanna kvar i ett rum och slippa springa in  och ut med andan i halsen för att dra i några spakar här och där.

En barnmorska per födande kvinna i aktiv fas av sin förlossning! Födande skulle strömma till den avdelning som kunde erbjuda ett kontinuerligt stöd under hela födseln. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering; SBU, har nämligen studerat effekten av ett  kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossningen.

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel (Relativ risk (RR) 1.08, 95% Konfidensintervall (KI) 1,04–1,12,19 studier, 14 419 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring (RR 0,90, 95% KI 0,84–0,96, 14 studier, 12 283 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen (utvärderat under uppföljningsintervju) (RR 0,69, 95% KI 0,59–0,79, 11 studier, 11 133 deltagare)

Vidare så gav kontinuerligt stöd:

  •  Kortare förlossning (MD –0,58 timmar, 95% KI –0,85, –0,31, 12 studier, 5 366 deltagare)
  •  Lägre sannolikhet för kejsarsnitt (det enda effektmått som förekom i samtliga 22 studier) (RR 0,78, 95% KI 0,67–0.91, 22 studier, 15 175 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning (RR 0,90, 95% KI 0,85–0,96, 19 studier, 14 418 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring (RR 0,93, 95% KI 0,88–0,99, 9 studier, 11 444 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min. (RR 0,69, 95% KI 0,50–0,95).
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Slutsatser från författarna till Cochrane-rapporten är att:

Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt
Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

Ett plus ett blir två!

4 kommentarer

Användandet av ord har stor betydelse när vi skapar vår verklighet. På flera förlossningsavdelningar i Sverige har man infört rutinen att det ska vara två barnmorskor precis på slutet när barnet kommer. Jag har hört uttrycket ”samförlösa” som jag inte är särskilt förtjust i. Att slentrianmässigt använda ordet förlösa tar bort så mycket av kvinnans egen power i sitt födande och passiviserar henne i en situation när hon i själva verket utför något mycket aktivt. Det är kvinnan som föder och vi som bistår. Något händer när man ändrar på ordföljden.

På Södra BB arbetade inga undersköterskor och där var vi ofta två barnmorskor som hjälptes åt när det behövdes fler händer, och särskilt på slutet. Den andra barnmorskan brukade hälsa på paret i ett lugnt läge och berätta att hon skulle vara med och hjälpa till lite under födseln. Jag upplevde att det var ett fantastiskt sätt att få erfarenhet av fler arbetssätt än mitt eget eftersom jag också var den ”andra” barnmorskan som hjälpte till ibland på andras födslar. På det här sättet fick jag lära mig om vattenfödslar, lugna och oforcerade krystskeden som jag aldrig upplevt tidigare och små knep i alla möjliga situationer som jag snodde och la i min egen verktygslåda. Det blev ett väldigt fint sätt att skapa ett kunskapsutbyte oss barnmorskor emellan.

Det var inte heller någon order uppifrån att vi alltid behövde vara två ( på slutet ) utan det föll sig helt naturligt. Ungefär som man gärna arbetar två och två barnmorskor vid hemfödslar. Vid en hemfödsel träffar båda barnmorskorna paret innan och det finns då redan ett förtroende barnmorskorna emellan och  mellan paret och de två barnmorskorna.

Jag tror att det här att vara två barnmorskor vid en födsel verkligen kan vara något fint och användbart men också något som ibland kan bli knasigt och fel; alldeles beroende på vilken kultur som  ligger bakom detta direktiv och som sedan kommer att genomsyra sättet det efterlevs på.

Om fokus med att samförlösa enbart grundar sig i en  rädsla för stora bristningar så blir det 1+1 blir 1. En barnmorska är ej tillräcklig i sig utan nu måste det vara två för att täcka upp för den enas eventuella brister. Kanske att man hjälps åt med fler händer för att hålla perinealskydd. Det  kan bli en känsla av utökad kontroll och räddhågsenhet barnmorskorna emellan. Bäst om kvinnan föder i halvsittande, inte chansa nu! Om fokus blir för mycket på kontroll av sista biten av födseln så försvinner det relationella lätt. På en stor avdelning kanske den andra barnmorskan inte hinner bekanta sig med den födande kvinnan innan utan dyker upp som en gubbe i lådan precis på slutet. I bästa fall så går det smidigt och lätt för alla inblandade. I sämsta fall så klampar den okända barnmorskan in precis på slutet och ändrar dynamiken i rummet helt.

Om fokus med att samförlösa inte enbart handlar om en rädsla för stora bristningar utan även om att skapa fler situationer för lärande och reflektion barnmorskor emellan, då kan det bli 1+1 blir 2. Men då behöver det läggas mer tid på det relationella. Kanske att den andra barnmorskan går in och hälsar på paret innan det är dags att föda och även kommer in i rummet under själva födseln för att också följa förloppet. För hur upplever kvinnan och hennes partner en gubbe i lådan precis på slutet? Allt fokus blir inte på de sista minutrarna. Tid för reflektion och utbyte barnmorskorna emellan efter födseln är också viktigt,  och det måste även finnas en följsamhet och ödmjukhet inför varandras olika arbetssätt. Då tror jag att det kan bli något riktigt bra!

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

4 kommentarer

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

Försprång till trygghet

Lämna en kommentar

Mia Ahlberg och Marianne Weichselbraun

Just nu pågår svenska barnmorskeförbundets årliga konferens i reproduktiv hälsa i Jönköping! Jag önskar att jag var där. Det övergripande temat är ”Var dags sex”. Men just nu talar min vän Elin Ternström på konferensen om förlossningsrädsla hos utlandsfödda. I mitt facebookflöde får jag glimtar och uppdateringar från konferensen.  Några saker gör mig alldeles särskilt glad och det är de  forskningsprojekt där barnmorskor följer kvinnor hela vägen under graviditeten och till förlossningen. Det finns några sådana som pågår i Sverige just nu! Modellen kallas för caseload/team midwifery. Tanken är att samma grupp barnmorskor som träffar den gravida på mödravården också är jour och att någon följer med när det är dags att föda! Den födande kvinnan och hennes partner hinner alltså lära känna  barnmorskan som sedan är med på födseln. Det skapar en trygghet för alla inblandade. Ingegerd Hildingsson som är barnmorska och professor studerar detta just nu. Hennes  forskning visar att en majoritet av svenska kvinnor önskar mera kontinuitet i förlossningvården med samma barnmorska under graviditet, födsel och eftervård. På bilderna här nedan presenteras det sammantagna kunskapsläget:

Här i Uppsala har barnmorskorna på bm-mottagningen Hjärtat  följt 10 förlossningsrädda kvinnor hela vägen genom graviditet och födsel. Heja!

Karin Hellström och Karin Hannrup från bm-mottagningen Hjärtat i Uppsala

Själv följer jag nu kvinnor som jag redan känner genom sina födslar på sjukhus, men då som doula. Eftersom de här forskningsprojekten är så förhållandevis få i Sverige så är det ett sätt för mig som barnmorska att skapa mitt eget caseload.  Det är otroligt värdefullt att hinna bygga upp en relation till paret redan innan det är dags att föda. Det ger ett enormt trygghetsskapande försprång till alla inblandade. Det är också så hembarnmorskor jobbar i Sverige idag.

Barnmorskor, hembarnmorskor och doulor

Att bli av med sin poddoskuld

Lämna en kommentar

Soraya Lavasani blev av med sin poddoskuld i Karins preggopodd, det var nämligen första gången hon gästade en podd. Kanske är det lite ovanligt när man redan är ett känt namn. Jag vet inte. Jag vet bara att det finns många podcasts och många som har erfarenhet av att prata i sådana. Eftersom gravidpoddar har blivit en egen genre så har även barnmorskor i viss mån fått hänga med på poddtåget. Gravidpodden drivs av barnmorskor. Det finns också en födabarnpodd där både barnmorskor och läkare medverkar som experter. Men preggopoddar tar ofta avstamp i en egen graviditet och Karins preggopodd är just en sådan! Hon bjuder in gäster som själva antingen är gravida eller just har varit! Malin Gramer hade med sig sin nyfödde son under själva inspelningen. Alla har sin historia att berätta och det är spännande att höra. Men jag var ju inbjuden av en annan anledning, nämligen som barnmorskeexpert. För att svara på frågor. Och det var just det där ordet expert som gjorde mig lite nervös när jag åkte till Expressenhuset för att bli av med min podddoskuld i Karins preggopodd.

FOTO: Anna-Karin Nilsson Scanpix Kod

Men Karin var så vänlig och proffsig och några minuter in i inspelningen så kändes det (nästan) som om vi satt och pratade på ett café över en kopp. Avslappnat, behagligt och trevligt.


FOTO: Anna-Karin Nilsson
Scanpix Kod

Vi pratade gravidillamående, missfall, feelgoodhormoner, gravidkrämpor och rymdskrot! Och nu är avsnittet ute – så varsågoda!

 

Foto: Anna-Karin Nilsson scanpix kod

Denna dagen ett doulaliv

Lämna en kommentar

På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig.  Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så  ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att  låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour  så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.

Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.

Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.

 

 

Emma Philipsson

Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.

Abbe fick gå hem med pappa!

Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till  barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.

Gunilla Aneblom

I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!

Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och   att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens  och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.

Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.