Kategori: Att föda

Förlossningsjargong

Lämna en kommentar

Det är intressant att  se hur vissa av mina blogginlägg får ett så stort gensvar i trådar på fb, instagram eller här på bloggen. Mitt inlägg om förlossningsjargong och uttrycket ”har du förlöst än?” är ett sådant. Liisa Svensson som är barnmorska skrev såhär på fb:

”Själva betydelsen förlösa i detta sammanhang tror jag faktiskt syftar till kvinnan. Vi förlöser henne. Från barnet? från smärtorna? Då blir det nästan ännu värre. Hon som kämpar, har kraften, kroppen smärtan. Ger allt, svettas, vågar……blir förlöst av barnmorskan. Bevare mig väl vilken passivisering/objektifiering av något av det mest aktiva en människa kan göra. När man tänker efter. Låt oss alla sluta använda det förminskande ordet i detta sammanhang.”

Om man tänker efter så är det verkligen något av det mest aktiva en kvinna kan göra, det här att föda barn. Det handlar om att sluta objektifiera kvinnan och låta henne få vara ett subjekt istället. Förlossningspodd-Emma har uppfunnit ordet kejsarfödsel och det tycker jag är ett  klockrent ord. Ordet kejsarsnitt gör kvinnan till ett objekt – någon som hjälplöst måste snittas upp av en kirurg. Tankarna går till kniven och snittet snarare än barnet som ska födas.  Kejsarfödsel vänder på ordningen, kvinnan får förvisso hjälp, men det är hon som genom en kejsarfödsel föder sitt barn.

 

 

Vad vi säger spelar roll!

2 kommentarer

När jag läste till barnmorska så funderade jag inte så mycket över uttrycket ”förlöst”. Alla använde sig av det som man använder strumpor, det var en del av kulturen. Mycket hemtamt.

-Har du inte förlöst än?

Kunde man få höra i korridoren av en äldre kollega. Eller när vi barnmorskestudenter berättade för varann hur många vi hade förlöst.

-Jag har förlöst 18.

-Jag har bara förlöst 10.

Allt ställdes på sin spets när en vän till mig råkade föda hemma by accident och en man i min släkt förvånat frågade.

-Men vem förlöste barnet?

I vår kultur har det smugit sig in en tro  att kvinnor inte kan föda utan aktiv hjälp av en annan person som förlossar barnet. Jag skulle önska att vi inte var så snabba på att ta åt oss en så stor del av äran för jobbet, vi som står bredvid när en kvinna föder barn. Ibland behöver verkligen barnet förlossas, som när barnet fastnar eller behöver dras ut med hjälp av en sugklocka. Det händer ibland och då är det skönt att hjälpen och kunskapen finns nära. Men kvinnor kan föda av egen kraft utan att man är där och petar precis hela tiden. Pröva att se på barnmorskans hantverk som någon som stöttar och bistår en kvinna som föder; lotsar och  varsamt hjälper henne igenom värkarbetet  genom aktiv expektans, närvaro och ett kontinuerligt stöd. Det kontinuerliga stödet behöver inte vara hands on om kvinnan inte känner sig bekväm med det. Det aktiva ligger i kommunikationen mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Om man har hunnit lära känna varandra innan så finns det mer förtroendekapital – och desto mer stöd kan barnmorskan ge.

Att  kontinuerligt övervaka en kvinna som föder från en skärm på expeditionen och sedan gå in och förlösa barnet när finalen närmar sig, det är en helt annan sak. Att förlösa många barn blir lite som att fånga många bollar, ju fler desto bättre.

Pröva att  byta ut ”jag förlöste” till ” jag var med på en födsel”  Det händer någonting då! Man öppnar upp för möjligheten att kvinnor kan föda av egen kraft och det blir ett mer ödmjukt förhållningssätt till hela skeendet.

 

 

Vem kan vara doula?

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.

Förlossningsbrevet

Lämna en kommentar

Den som vill får gärna ta med sig ett brev till förlossningen med en hälsning som kanske är svår att framföra när man står där med värkar och har ont. Tanken med förlossningsbrevet är att kompensera  lite inför det faktum att barnmorskan ofta  är en främling  som man aldrig har träffat. Jag tycker mycket om förlossningsbrev. Inför mina fyra födslar så har jag varje gång författat ett sådant och dom har sett så olika ut. Varje gång har tanken från min sida varit att försöka förmedla något om mig som jag ville att barnmorskan skulle  ta hänsyn till. Första gången skrev jag att jag ville pröva akupunktur, värme, bad och massage. Att jag inte ville ha EDA men att jag kunde tänka mig att prova lustgas. Så blev det inte alls.

Brevet kan vara skrivet som en beställning;

  • Jag vill ha akupunktur.
  • Jag vill ha lustgas.
  • Jag vill ha EDA innan det blir försent.

Ibland känns det absurt med förlossningbrev. Som en uppmuntran att ta med sig en egenkomponerad beställning av mat till  en restaurang där menyn redan är satt. För när man skriver ett förlossningsbrev som faller inom ramarna så är dom tämligen harmlösa.

  • Vill inte ha en bristning.
  • Tar det som det kommer.
  • Vill ha stöd och hjälp.
  • Vill ha tydlig information.
  • Kan tänka mig lustgas och epidural om jag behöver det.

Om man tar med sig ett förlossningsbrev som faller utanför ramarna så får man oftast finna sig i att önskningarna inte kan bli uppfyllda. Man får också räkna med mothugg.

  • Jag vill föda i vatten.
  • Jag vill inte ha CTG-registrering.
  • Jag vill inte  ha syntocinonsprutan i förebyggande syfte och jag vill inte att barnet ska få K-vitamin.

När man ska föda sitt första barn kan förlossningsbreven framstå som aningslösa för en som har jobbat länge med födslar. Jag tror det handlar mer om att man  som personal vet  så väl hur menyn ser ut  – och har lärt sig hur födande brukar plocka från den.

När man ska föda sitt andra och tredje barn kan breven vara skrivna som en gardering med den första födseln som referens. Som födande har man lärt sig menyn och vet precis vilka rätter man vill ha den här gången. Då blir det ganska enkelt för alla inblandade.

Födelsebrevet är en värdehandling.

 

 

Människan i kroppen

4 kommentarer

Igår, på väg till nattjobbet, så  lyssnade jag nästan klart på genushistoriepoddens första avsnitt om kvinnor, förlossning och jordmödrar genom tiderna. Avsnittet gästas av Emma som driver förlossningspodden och en sak som Emma säger i början av programmet tycker jag är så bra:

”Synen på födande handlar så mycket om kroppen som ska föda barn, kvinnokroppen som ska föda – mindre om människan som ska föda barn”

Alltså, kvinnor blir reducerade till  sin kropp i så många sammanhang och födande är inget undantag. När man väl har tagit beslutet att bli gravid så får man faktiskt stå sitt kast och bli kropp – igen. Självklart ska man försöka att inte gå upp för mycket i vikt, inte längta efter att dricka alkohol, gärna försöka bli av med depressionen man led av innan, lusläsa alla råd och tips och förhålla sig till allt som nu förväntas av denna kruka – behållare – bägare. Den som klagar och ojar sig och mår dåligt i sin graviditet kan få höra saker som att kvinnor  har varit gravida i alla tider.

Det är en människa som ska föda barn. Det är en människa som ska härbärgera denna händelse, leva med den i resten av sitt liv och ta ett språng in i föräldraskapet från trampolinen förlossning.  Vissa snavar redan innan de hunnit ställa sig på trampolinen och det blir ett enda magplask ner i djupt vatten.  Hur det nu än gick för kroppen när barnet föddes så är det verkligt intressanta hur människan tog det.

En stor bristning sys och kroppen läker. Men hur läker människan?  Barnet kom ut i sista sekunden med ett akut kejsarsnitt och alla på förlossningsavdelningen pustar ut, VI KLARADE DET. High five!

Jag tror att det är precis här det skär sig. Risken att kvinnokroppen ska dö under en förlossning i Sverige idag är  så försvinnande liten, mycket mindre än på många andra ställen i världen. Men människan som föder, den händelsen reduceras ofta till något trivialt och relativt,  en upplevelse, nu ska det vara en upplevelse att föda barn också! Räcker det inte med att de kommer ut hela och friska! Vilka krav! Vilket kontrollbehov!

Man försöker piffa upp förlossningsavdelningar, göra det fint, sätta upp hemtrevliga gardiner, få det hela att kännas mer ombonat. Jag är helt övertygad om att det är förhållningssättet det kommer an på. Inga trevliga gardiner eller låtsas -stearinljus i världen kan ersätta den genuina förståelsen och intresset  för människan som föder.

En del stångar sig blodiga, hur kan någon vilja föda hemma om det finns en ökad risk? Vad ska vi göra? Hur ska vi övertala kroppen som råkar ha den här bångstyriga föda- hemma – människan i sig att lyssna på oss. Vet vi verkligen alltid vad som är bäst för människan som föder barn?

 

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

Vad är en barnmorskeledd enhet?

Lämna en kommentar

De senaste åren så har det stormat på hela havet i förlossningsvården, både i verkligheten och i mediedebatten. BB Sophia dök upp som en stjärna men sänktes lika fort. Södra Bb försvann i ett huj efter en lång och seg debatt där termer som ”lattemammor” och ”lyxvård” användes. Sedan har vi fått rapporter om platsbrist, hänvisningar och kaos på de kvarvarande klinikerna. Den ideella föräldraorganisationen födelsevrålet  fick fart under den här tiden under parollen Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskeledd enhet är ett begrepp som har dykt upp då och då, ibland helt felanvänt, ibland helt rättanvänt. Södra BB var en barnmorskeledd enhet trodde några. Eller det skulle iallafall starta en inom kort på Huddinge sjukhus enligt andra. Svaret är att Sverige inte har haft någon barnmorskeledd enhet sedan ABC-kliniken fanns på Södersjukhuset. Södra BB var ett modified in hospital birth-center. Barnmorskeledd enhet betyder att verksamheten leds av en grupp barnmorskor som erbjuder mödravård, förlossningsvård och eftervård inom sin profession, det vill säga inom området normal förlossning. Helt enkelt friska gravida med förväntat normala födslar. Inte för att friska gravida är bättre än några andra utan för att barnmorskor är experter på just det området och därför kan och får leda en sån verksamhet.

På en sådan enhet erbjuds ungefär samma vård som hembarnmorskor kan ge i hemmet. Epiduralbedövning får inte barnmorskor lägga själva så det kan man alltså inte få. På ABC- kliniken kunde man inte få en epidural och om något komplicerade förlossningen så behövde  kvinnan flyttas över till SÖS förlossning. Alla vill av förklarliga skäl inte föda på en barnmorskeledd enhet. Men många vill! Hela 41 % enligt en undersökning http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/svar-om-barnmorskeledd-enhet-och-hemforlossning/  Södra BB var en finurlig kompromiss där kvinnorna inte behövde flyttas utan läkarna flyttade på sig istället, därav namnet modified- in hospital birth-center.

Barnmorskeledda enheter finns i många andra länder som ett alternativ till gängse vård och har visat sig vara ett medicinskt säkert alternativ för de kvinnor som uppfyller normalkriterierna.  Det som lockar är ofta möjligheten att få lära känna barnmorskan innan, kunna få ett kontinuerligt stöd (och en intermittent övervakning av barnets hjärtljud) med så få ingrepp i det normala förloppet som möjligt. Vattenfödslar är vanligt. Man får möjlighet att föda i en  hemlik miljö  med ett team av barnmorskor som man känner. Nästan som hemförlossning men ändå inte.

I Sverige idag är detta ett mycket omdiskuterat och kontroversiellt alternativ för många som tar beslut om förlossningsvårdens utformning. En del ryggar instinktivt när de hör ordet barnmorskeledd. Kanske för att själva namnet antyder en maktförskjutning från läkarledd. För att barnmorskeledda enheter ska fungera bra så måste det finnas ett gott teamwork med läkare på ett akutsjukhus vid behov. Annars faller konceptet.

Rättelse: Södra BB var en barnmorskeledd enhet de första åren, mellan 2003-2008, sedan blev en läkare ytterst ansvarig. Södra BB var alltså under de åren ett modified in hospital birth center,  med barnmorskor som ledde verksamheten.

 

 

 

 

 

Kontinuerligt stöd eller kontinuerlig övervakning

2 kommentarer

Förlossningsvården är idag institutionaliserad. Det innebär att man föder på en sjukhusavdelning med en viss uppsättning av personal varje dag – till exempel läkare, barnmorskor och undersköterskor; det finns rutiner och riktlinjer för handläggning som man bör följa och ofta får varje avdelning sin specifika kultur och särprägel. Jag som har  jobbat på flera olika kliniker har sett detta ganska tydligt. Det behöver inte vara fel! Tvärtom så kan det vara bra med stöd i pm och riktlinjer och har man tur så uppstår en lyckosam, dynamisk arbetskultur där man kan få växa både som person och i sin profession.

Men en sak som har förblindat vår institutionaliserade förlossningsvård är tekniken. Den har vi omhuldat med hull och hår och infört på bred front utan att tillräckligt ha utvärderat dess effekter på förlossningsutfallet. Teknik har nämligen den effekten! Det finns något magiskt och lockande med nya innovationer, ny teknik – det vet alla som har köpt den nya modellen av iphone. Man vill ha allt det nya och därför måste  det per definition vara något bra. Ja ofta är det också något bra, iallafall något som innebär möjligheter man inte haft tidigare.

Det som vi inte alltid tänker på är den undanträngningseffekt teknik kan ha på skeenden i livet. Idag är koncentrationstid en bristvara. Att läsa en bok tar tid och koncentration, säg den bokläsare som idag inte blandar upp sin koncentration med att skriva sms, kolla på Facebook en extra gång eller kanske instagramma sin lässtund från en fördelaktig vinkel. Sen måste man ju börja kolla hur många likes man får. Middagsro får en annan innebörd när alla sitter och knappar på sin telefon hela tiden.  Men säg den förälder som inte njutit av känslan när barnen försvinner in i sina mobilspel (eller tar promenader helt frivilligt med det nya spelet!) och man får dricka sin kopp kaffe i lugn och ro.

Tekniken att övervaka ett barns hjärtljud har trängt undan behovet av en kontinuerligt närvarande barnmorska. Man kan sätta på ctg-dosorna och sen koppla in registreringen på en storbildsskärm som övervakas från expeditionen. Kort sagt, kvinnan kan ligga uppkopplad till kontinuerlig övervakning istället för att erhålla ett  kontinuerligt stöd. Det öppnar för möjligheten att ha flera komplicerade förlossningsförlopp samtidigt. Koordinatorn kan övervaka hjärtljuden på flera olika barn samtidigt och på så sätt är man trygg med att man har lite koll på barnen. En falsk trygghet skulle jag säga.

Kvinnor med normala förlossningsförlopp som inte behöver kontinuerlig övervakning får ofta finna sig i det ändå – eftersom det underlättar när barnmorskor ansvarar för två/ tre födande samtidigt. Och när  kvinnor kommer till förlossningsavdelningen så gör man ett intagningstest med ctg, på alla. Det finns ingen forskning som visar ett bättre förlossningsutfall när man gör ett ”doortest” på alla, men det har blivit en institution.

Såhär skriver SBU i sin utvärdering av ett kontinuerligt stöd under förlossningen:

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel.
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen.
  • Ingen effekt kunde observeras gällande komplikationer hos barnet som krävde inläggning på neonatalavdelning eller amningsbesvär.

Gällande de sekundära effektmåtten visades att kontinuerligt stöd gav:

  • Kortare förlossning.
  • Lägre sannolikhet för kejsarsnitt.
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning.
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min.
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Ett antal subgruppsanalyser utfördes också. I dessa kunde man bland annat konstatera att effekten av kontinuerligt stöd på kejsarsnittsfrekvens och moderns förlossningsupplevelse var lägre på förlossningskliniker där CTG-övervakning eller ryggbedövning ej var rutin.

Slutsatserna som författarna till Cochrane-rapporten drog är denna:

  • Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
  • Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
  • Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt.
  • Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

De som väljer en planerad hemfödsel med barnmorska kan vara säkra på att få ett kontinuerligt stöd av av densamma. De som föder på sjukhus kan ha tur och få det, men det finns en överhängande risk att det blir en kontinuerlig övervakning och ett intermittent stöd istället. Frågan vi bör ställa oss:

Har införandet av den här tekniken på bred front verkligen varit värt sitt pris?

Liisa ger ett kontinuerligt stöd under en hemfödsel

Träff med hembarnmorskor, Cayenne och 70-tal

4 kommentarer

Igår var det träff på Allvis familjehälsa på Söder i Stockholm för blivande föräldrar som vill veta mer om alternativet planerad hemfödsel. Träffarna brukar hållas den andra onsdagen varje månad så nästa träff blir den 8 februari kl 17! Tideliusgatan 12, västra entrén. Alla som är nyfikna på att veta mer om hemfödslar är välkomna!

För egen del är det otroligt värdefullt att få träffa ett helt gäng med andra hembarnmorskor. Annars kan tillvaron bli ganska ensam. Vi är trots allt ganska få i Sverige och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Jag är till exempel ensam barnmorska i Uppland; men jag vet att jag kommer att få kollegor – även i Uppsala! Det är bara en tidsfråga. När vi träffas utbyter vi kunskaper och erfarenheter i gruppen och pratar fritt ur hjärtat – utan att behöva väga varenda ord på guldvåg och riskera att bli dömd, som man ibland blir när man ”outar” det här med hemfödslar i andra sammanhang. Läs mitt blogginlägg Brasiliansk barfotadans så förstår ni vad jag menar.

På 70 och 80-talet fick man knappt säga att man arbetade med hemfödslar och länge var det bara Cayenne som bistod. Hon började bistå vid födslar i hemmet på 70-talet och har varit med på HUR många som helst! När jag hör henne berätta om den attityd hon kunde mötas av så häpnar jag. Det var fullständigt tabu här i Sverige. Även kvinnan som födde hemma fick stå ut med en hel del,  BVC-sköterskor som skrek i luren – ja man framstod som oansvarig förälder och blev synad i sömmarna av enbart den anledningen. Sjukvårdspersonal ville veta om man var galen. Därför kunde man få  hembesök av misstänksamma sköterskor med långa listor på allt som kunde gå fel eller behövde rättas till.  Man blev varnad för blomkrukorna i fönstren och vad dom kanske kunde ställa till med om man födde hemma – en kruka kunde ju ramla ned mitt under förlossningen!

Har ni någonsin hört talas om en krukfödsel?

Jag kan inte låta bli att imponeras av dom som ändå, trots allt detta motstånd, valde att arbeta med hemfödslar  – och även kvinnor som valde att föda hemma. För alla vet hur svårt det är att bryta normer och gå emot grupptryck, att utstå spott och spe.  Komma ut ur garderoben som homosexuell var inte det lättaste på 70-talet, men det fanns iallafall andra som gjorde samma resa – man kunde bilda nätverk och  stötta varann. Som hembarnmorska i Sverige på 70-talet fanns INGEN. Vilket ställningstagande, vilken integritet och vilket mod!

Cayenne skriver journal Foto: Lena Reiman

Idag finns det 12 hembarnmorskor som är verksamma i Stockholm med omnejd och kanske 40-50  i hela Sverige. Det är viktigt – både för dom som väljer att föda hemma och för oss barnmorskor – att vi stärker varandra som grupp! Det kollegiala utbytet, lärandet och inte minst samarbetet oss emellan gagnar alla. Att vara ensam och sedd som kuf är inte alltid så lyckat och inte så roligt heller för den delen. I slutet av mars så träffas 30 av oss i Mundekulla under en hel helg. Då kommer även en hembarnmorska från Finland som inte verkar ha så många kollegor alls i sitt finländska skrå. Varmt välkommen hit!

Vi passade på att fira Cayenne som fyller år! Mitt i lila neon och grekisk kuliss. Några gick tidigare för att hinna till sina nattjobb på Stockholms förlossningkliniker – jag tog pendeln hem till Uppsala.

Cayenne och Sepideh

 

Badandes i neonljus

 

Personcentrerad vård?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Bodil Frey undrar retoriskt om dagens förlossningsvård verkligen motsvarar de födande kvinnornas önskemål och behov.

Bodil Frey

Läs på SVT Opinion,  http://www.svt.se/opinion/bodil-frey-om-forlossningsvard De skriver felaktigt att Bodil är barnmorska, det är hon inte. Hon är istället förlossningspedagog och doula.

Vem frågar kvinnorna vad de vill? Bodil Frey har  gjort det. Hon har skickat ut en förlossningsenkät och fått in svar från 3500 kvinnor som födde barn 2014-2016. Efter deras betyg så har Bodil sedan rankat förlossningsenheterna i fallande ordning med de populäraste klinikerna överst.

Bäst betyg fick BB Sophia, tätt följt av Karlskoga. Sedan kom Södra BB, Sollefteå och Örnsköldsvik. Se hela listan på http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/topplista-forlossningssjukhus/

BB Sophia och Södra BB har redan lagts ned. Sollefteå är på väg att läggas ner. Karlskoga och Örnsköldsvik har länge varit hotade av nedläggning. Det blir tydligt att vad än födande kvinnor anser om sin förlossningsvård så  väger det som luft när beslut ska fattas angående framtidens förlossningsvård.

Centralisering av förlossningsvård är dagens giv! Kostnadseffektivt, styckevis och delt – på ackord; ju högre förlossningstal desto mer effektivt. Det finns ingen vetenskap som talar för att all förlossningsvård bör centraliseras. Tvärtom så finns det nog en hel del som talar emot. Det är inte oviktigt hur man väljer att organisera förlossningsvård – den har ett samband med vården som sen kommer att kunna ges, alldeles oavsett personalens goda intentioner.

En gissning är att ju högre förlossningstal desto mindre personcentrering. Det hela blir en fråga om logistik och smidiga flöden mellan rum och tid, kvinnor som behöver föda inom ett visst intervall för att  sen kunna slussas vidare till nästa station.

Att skapa stationer för kvinnor att passera, tex en induktionsavdelning, en förlossningsavdelning och en BB-avdelning, det är att stycka upp förlossningsförloppet och kvinnan i små portionsbitar skilda från varann. Avdelningslogistiken kommer först och kvinnan får sitta där i en rullstol och bli skjutsad mellan rum, först kanske med värmekuddar nerstoppade i skjortan –  från induktionsavdelningen in på ett föderum. Sedan med en bebis i famnen – från föderummet till BB. Det hela kan naturligtvis göras på ett fint och respektfullt sätt från personalens sida men takten på hela baletten kommer att  behöva skruvas upp i samband med att förlossningstalen stiger. Då blir det lättare och lättare att snubbla.

Men när förväntningarna är riktigt låga och kvinnorna mest är jublande glada över att överhuvudtaget få en plats att föda på, ja då vet tacksamheten inga gränser. Det är ett effektivt sätt att strypa drömmen om en bättre vård och styra in kvinnor på att vara mer än lovligt  tacksamma för den vård de faktiskt får.