Kategori: Att föda

Kvinnor som föder och kvinnor som vårdar

Lämna en kommentar

Idag plockar jag upp tråden där flera andra har gjort inlägg i debatten om förlossningsvården, fast från lite olika håll. Jag sätter ihop resonemangen här och gör dem delvis till mina. Lisa Magnusson skriver i DN att  Kvinnorna betalar för den dåliga förlossningsvården. Hon menar att man prioriterar ned förlossningsvården eftersom det är kvinnor som föder barn. Jag kan bara instämma; kvinnovård är inte högprioriterad vård och förlossningsjukvård är bassjukvård – vilket betyder att den varken är särskilt experimentell eller häftig till sin natur. Det är en struktur som skär genom hela kakan. Omvårdnadsforskning ses av vissa mest som en fesljummen soppa. Kvalitativ omvårdnadsforskning av ett kvinnligt kodat yrke (barnmorskor) om kvinnor som föder, nja den är inte direkt het på forskningsmarknaden.

Sollefteåkvinnors och mäns ångest över att kanske behöva föda sitt barn i en bil är inte heller högprioriterad. Det finns andra intressen som styr och utformar vården. Såhär skriver Lisa Magnusson:

”Att män får mer och dyrare vård finns det studie efter studie som visar. Hjärtsjukvården är utformad efter män, vilket innebär att kvinnors symtom riskerar att smyga obemärkta förbi. Kvinnor har mindre chans än män att få vård efter en stroke. Okunskapen om typiska kvinnosjukdomar, som ätstörningar, smärttillstånd och pms, gör att kvinnor inte får den hjälp de ska ha. Men aldrig blir väl den låga värderingen av kvinnor så tydlig som i förlossningsvården. Det rör sig trots allt om en akutvård som skickar hem patienter på grund av platsbrist. Som skyfflar dem över länsgränser. Tvingar dem att föda i korridorer. I bilar. Vid vägrenen.”

FörlossningspoddEmma har skrivit ett bra blogginlägg där hon spinner vidare på frågan Kan en man verkligen bli en bra barnmorska? Såklart att en man kan bli en bra barnmorska. För mig är det ungefär samma fråga som ”Kan en man verkligen vara pappaledig?” Den frågan ställdes nog ofta i Sverige när det var väldigt ovanligt med pappalediga män. Eftersom erfarenheten av att vara föräldraledig främst var kvinnors. Det finns en massa män som är gynekologer och det är inget vi undrar över. Varför skulle det plötsligt vara svårare att vara man – och barnmorska? För att det är mer kvinnligt kodade arbetsuppgifter månne. Barnmorskan ansvarar för de omvårdnadsinsatser som ges under födandet. Att stödja och vårda och ta hand om  är mer mjuka värden.

Av samma anledning som jag tror att det är bra om fler män väljer att vara pappalediga så tror jag att det är bra om fler män väljer att bli barnmorskor. Det gagnar ingen födande kvinna när det fortsätter att vara enbart en kvinnosak – istället för att uppgraderas till den genuint mänskliga erfarenhet det är att föda barn. Och att stötta den som föder.

Foto: Lovisa Engblom

Bilfödsel

Lämna en kommentar

En kvinna har fått föda sitt barn i bilen efter Sollefteå BB:s stängning. Hon beskriver själv den traumatiska händelsen i en offentlig text på Facebook. En av motiveringarna bakom stängningen av Sollefteå BB var att det ändå bara var friska gravida med förväntat normala födslar och att samtliga födslar nu skulle bli snäppet säkrare med all specialistvård på plats – fast  många mil bort. Det är intressant hur förändringen kunde motiveras utifrån ett riskperspektiv. När det blir så uppenbart för alla att det såklart är en mycket större risk att föda ett barn i en bil!

Men när frågan om bilfödslar seglar upp som ett spöke så börjar röster höras om att risken för att föda i en bil totalt sett är väldigt låg – att det ändå  på det hela taget sker väldigt få födslar i bilen. Ja men det resonemanget kan man vända på och använda sig av för att motivera att behålla ett BB i Sollefteå. Det går nog för de flesta friska gravida alldeles utmärkt att föda sina barn på en enhet för normala födslar i Sollefteå. Och de  barn som helt oväntat skulle vara i behov av specialistvård kan transporteras tryggt och säkert i en ambulans till nästa ställe. För nu har vi satt oss i en situation där samtliga blivande föräldrar i Sollefteå ska behöva gå runt med ångest över att kanske behöva vara nästa par på tur. Att få uppleva en bilfödsel.

Foto: Lovisa Engblom

”Jag blev den första….. Att vara med om det som man inte tror händer sig själv, sedan Sollefteå BB/förlossning stängde. Som landstingspolitikerna anser händer väldigt sällan. Men det händer ju faktiskt och fler kommer att behöva vara med om det som jag idag har upplevt. Är inte vi värdiga goda förutsättningar att möta vårt barn för första gången med största möjliga trygghet? Egentligen är detta väldigt personligt och tränger sig in väldigt extremt på min personliga integritet! Men jag/ vi känner att vi vill dela med oss av denna information för Sollefteå BB, samt för att informationen som redan nu finns ute skall vara källkritisk och ej rykten. Vårt första barn föddes sommaren 2014. Även då var Sollefteås förlossning stängd. Vi åkte när jag hade tre värkar på 10min och hann vara inne på Öviks förlossning i cirka 8h innan hon föddes. Graviditet nr två. BF 27feb. Kände mig naturligvis lite nervös inför den kommande resan till förlossningen men ändå ett lugn eftersom jag gjort det förut. Tänkte att förloppet kanske går nån timme fortare bara. Idag 07:00 blev jag väckt av min dotter och uppmärksammade då att jag hade värkar med 6-8minuters mellanrum. Det var ju lugnt. Klockan gick och jag tänkte ta mig en dusch, insåg att slemproppen gått och värkarna var nu tätare. Pratar med barnmorska från övik som undrar om vi hinner vilket jag tror. Känner mig otroligt lugn trots snövädert som varit. Vi packar de sista, skjutsar dottern till barnvakten och far hemifrån, från Graninge. Klockan var strax efter 09:00. Otroligt påfrestande värkarbete i bilen men det går ju trots allt. Tills värkarna helt plötsligt ändrar karaktär, dvs krystvärkarna kom. Och vattnet gick. Tack och lov var min sambo otroligt lugn och ringde förlossningen som i sin tur skickade ambulans och en barnmorska följde med. Jag försöker för kung och fosterland knipa allt jag kan för jag vill verkligen inte föda i bilen. Samtidigt som jag har panik, är otrygg och rädd + alla dessa jävla gupp. Hoppas jag att åtminstonde ambulansen med barnmorskan hinner möta oss. Sambon har barnmorskan i ambulansen på högtalare i telefon. Samtidigt som jag får ännu en krystvärk och känner att huvudet vill ut…. så hör jag att en väg är avstängd pga vägarbete så de måste köra via Bjästa….. Senare hör jag att de har 1,5-2mil kvar. För mig kändes det som 30mil bort. Till sist måste vi stanna efter vägen. Jag fick tillåtelse att krysta. En flicka fick se världen för första gången på 10sek. Klockan var 10:07. En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde. Ambulans anländer efter cirka tre minuter och ska hjälpa mig och vår nyfödda dotter ur bilen. Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta År2017? Fan ta er politiker.”

Det roligaste uppdrag jag vet!

Lämna en kommentar

Jag har nu börjat få en hel del förfrågningar om uppdrag, både som doula och hembarnmorska. Det är fantastiskt roligt och jag nyper mig lite i armen för det är en dröm för mig att få lära känna ett par redan innan förlossningen. Det är också en dröm att veta att jag kommer kunna ge ett kontinuerligt stöd under födseln – på sjukhus eller hemma. För mig är inte det viktigaste att få vara barnmorskan som tar emot barnet utan att få vara närvarande i hela skeendet – att inte behöva dela min uppmärksamhet mellan olika förlossningsförlopp. Jag har dock känt mig tvungen att höja avgiften för mina doulatjänster eftersom jag egentligen har en bättre inkomst av mitt vanliga lönearbete. För att kunna prioritera att ta uppdrag –  som jag så gärna vill-  och motivera detta för familjeekonomin (som sätter sina egna ramar) så har prislappen gått upp lite. Ni som har kontaktat mig innan den 16/2 betalar det lägre priset, även er jag inte hunnit träffa än.

Om ni vill träffa några hembarnmorskor och veta mer, kom till informationsträffen den 8 mars! Som vanligt på Söder, Tideliusgatan 12 mellan 17-18:30. Jag ska verkligen försöka komma iväg då för det är alltid lika roligt att träffa blivande föräldrar och andra hembarnmorskor.

Ledning av den normala förlossningen

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag läser i Josephsons Förlossningsoperationerna från 1898. Det var en tid då de flesta födde sina barn i hemmet. Såhär beskrivs handläggningen vid en normal förlossning:

  1. Patienten får ett lavemang af en liter 30 till 35° med en matsked salt.
  2. Patienten tvättar sina händer
  3. Yttre undersökning, inklusive mätning av Baudelocques diameter och d. interspinalis och intercristalis. Askultation af fosterljuden.
  4. Hand-desinfektion.
  5. Desinfektion af patienten=tvättning av vulva och omgivning.
  6. Om nödigt inre undersökning, eventuellt katetrisering.

Det är intressant hur den normala födseln här handläggs som en låtsasoperation. Det var inga kontrollerade randomiserade studier som låg bakom denna handläggning utan en kultur som uppstod när förlossningen institutionaliserades i början på 1900-talet. År 1940 födde en majoritet av kvinnorna på sjukhus.

Här är kvinnan något passivt, en patient som ska tvättas av, eventuellt kateteriseras och få ett lavemang. Idag gör vi inte såhär, nej det är lätt att skratta åt hur man bar sig åt förr i tiden. Men idag gör vi på andra liknande sätt. Vi ber alla som kommer till förlossningen att ställa sig på vågen för att ta en vikt, vi ber dem att lägga sig ner så att vi får ett bra intagnings -ctg, vi sätter en infart på kvinnor för säkerhets skull – även om den inte behövs. Jag skulle påstå att vi även idag behandlar den normala födseln som en låtsasoperation ganska ofta.

 

Så kan du stötta den som ska föda

Lämna en kommentar

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Utbildning i MIMA-modellen

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Ett anpassat födande

Lämna en kommentar

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.

 

 

Stay close to home

Lämna en kommentar

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?

Favorit i repris!

Lämna en kommentar

Om två veckor Kommer Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm hit och håller en workshop om upprätta förlossningsställningar! Det är en favorit i repris. Workshopen i höstas blev fulltecknad på bara några dagar och var mycket uppskattad –  därför erbjuder vi nu samma workshop en gång till. Ta chansen! Maila intresse och anmälan till inspiragruppen@gmail.com

Hanne Kjöller kjöllrar om Sollefteå BB

Lämna en kommentar

BB Sollefteå har redan fått sin dom. Det ska läggas ner. Bygden ska få se sitt omtyckta BB gå i graven och få känna den där kalla övergivenhetskänslan när något högst levande tas ur bruk. Som att ta bort köket ur ett hus. Bara sovrummen finns kvar. Köket har flyttat 10 mil bort. En förlossningsklinik som fyllde sin viktiga funktion. Här kunde man föda sina barn! Så genialt. Och slippa åka de 10-12 milen till nästa ställe. Barnmorskornas desperata men symtomatiska svar var att ordna en kurs i bilförlossning; ja hur man ska inreda bilen med varma filtar, rena saxar och hela tänket runt en förlossning i bilen. Som ett stort tappa-andan- slag i magen.

BB Sollefteå ockuperades, reaktionerna var tydliga – bygden ville behålla sitt BB!

Då , precis då, kliver Hanne Kjöller fram i en tevestudio och börjar prata. Saken är redan avgjord, BB Sollefteå ska gå i graven – men Hanne Kjöller tänker bara mixa minnet av kliniken i en mixer först, innan den sänks ner i jorden.

Jag tvingade mig själv att lyssna på de olidliga klippet men blev tvungen att stänga av innan det var klart. Hanne Kjöller menar att det är logiskt att BB Sollefteå läggs ner. För här kan man ju ”bara” ta hand om de normala förlossningarna och de komplicerade måste ju ändå åka 10-12 mil redan nu. Och om man bara föder barn två gånger i livet, vad är väl det att åka 10 mil? Det får ju mammor i Stockholm också göra när de blir hänvisade till Gävle (Så vad gnäller ni om Sollefteåbor- till och med Stockholmsmammor får åka långt!)! Det viktigaste är ju att kvinnorna får en säker förlossning på annat håll. Hanne Kjöller menar alltså att förlossningen ska bytas ut från en osäker sådan till en säker sådan 10-12 mil bort.

För det första. Med den logiken så kan vi ju stänga ner samtliga små förlossningskliniker i ett slag. Vi tar bort Gotlands förlossning. Åland tillhör kanske Finland? Men annars hade vi kunnat skrota den med. Vi kan också stänga ner samtliga vårdcentraler och närakuter eftersom det kan hända att det kommer in riktigt akuta och komplicerade fall som ändå behöver hänvisas vidare. Få specialistvård någon annanstans. Sen när blev det kontroversiellt och orättvist att vissa gravida kan behöva specialistvård och andra inte? Vård på rätt vårdnivå kallas det.

Och var är evidensen i allt det här tyckandet? De stora centraliserade förlossningsklinikerna i Stockholm sticker iväg i statistiken – åt fel håll. Här är till exempel  risken att få en stor förlossningsskada som högst, för förstföderskor är den 7%, alltså nästan en av 10 förstföderskor får den största bristningen. Snittsiffrorna är också jämförelsevis höga. Det finns ingen forskning som visar att centraliserad förlossningsvård är bättre förlossningsvård. Tvärtom kan mindre kliniker sticka ut i statistiken – åt rätt håll.

Barnmorskor i Stockholm har larmat om undermåliga arbetsvillkor i åratal, skrikit sig hesa, blivit utbrända, gått under, sagt upp sig, bytt jobb, flytt kaoset. Eller kämpar vidare mot alla odds. Många hade nog älskat att arbeta på en lite mindre klinik, precis som en del föredrar att arbeta i en lanthandel snarare än på ICA Maxi. Att behålla sin kompetens som barnmorska kan man göra på en massa olika sätt. Man måste inte slita ut sig på en stor centraliserad förlossningsklinik för att behålla kompetensen. Det är en modern myt.

Fundera på vad du sänder ut för budskap Hanne Kjöller, innan du slaktar en klinik som redan har blivit slaktad.  Vilket samhälle vill vi ha? Ska alla trängas på överfulla akuter och förlossningar i storstäderna? Är det bäst och säkrast för oss alla? Och hur kommer det sig att kvinnorna som ska föda och barnmorskorna som vill behålla sin lite mindre klinik, alltid, ALLTID – har fel.