Kategori: Att föda

Lyssna med tratt!

Lämna en kommentar

Det heter egentligen barnmorskestetoskop, eller Pinard stetoskop men kallas ofta för tratt eftersom den ser ut som en sådan. Jag slarvade bort min på en förlossningsavdelning någonstans men har precis fått en ny! Tratt är nämligen inte så dumt. Länge var det bara tratt som fanns att tillgå för avlyssning av fosterljud under graviditet och förlossning. Den elektroniska fosterövervakningen som kallas för cardio – toko – grafi, ctg kom först på 60-talet men fick sitt stora genombrott på 70-talet. I samma takt som  man började använda sig av den tekniken så fasades tratten ut. Idag ska det finnas en tratt på varje förlossningsrum men dom används inte alltför ofta eftersom det är så bekvämt att använda sig av ctg-dosan för avlyssning av fosterljud. Eller doppler! En sådan lyssnar ofta barnmorskan med på MVC  så att alla i rummet ska kunna höra barnets fosterljud från den lilla högtalaren.

Men det går precis lika bra att lyssna med tratt när man lyssnar intermittent, det vill säga inte kontinuerligt, utan bara då och då.  Man tar mobilen eller ett annat tidtagarur och sätter timern på en minut, sedan  räknar man alla hjärtslag under den minuten. I journalen kan man sedan skriva intermittent askultation med tratt, 125 spm (slag per minut). Fördelen med tratt är att man måste hamna precis ovanför barnets hjärta för att höra och i det finns ett diagnostiskt värde -man får reda på om barnet har trängt ned i bäckenet eller inte.

När jag var nervös för att min barnmorskeväska inte innehöll allt som man kan tänkas behöva inför en förlossning så sa en klok hembarnmorska och vän till mig ”Man kommer ganska långt med handskar, lite olja och en tratt”. Och det gör man faktiskt! Tekniken som finns idag för övervakning  av fosterljud är en fantastisk tillgång – men det betyder inte att den är oersättlig i varenda given stund.

Vad händer när man föder?

Lämna en kommentar

Någonting händer när man föder barn. Man kan kalla det för ett vägskäl i livet eftersom det finns  ett före och ett efter på ett oåterkalleligt sätt. En del värjer sig mot den här tanken och ser på det hela med en mer kylig blick – självklart händer något, ett barn föds, två blir tre, men själva förlossningen, det är ju mest en teknisk sak, en unge som ska ut ur kvinnokroppen. Men jag menar själva förlossningen, skeendet, händelsen. Den kommer att prägla dig för resten av ditt liv. Just därför är det sorgligt när maktlöshet eller rädsla har varit de mest påtagliga känslorna under en födsel.

När en förlossning är nära i minnet är det vanligt att man ser hela världen genom den egna upplevelsen, den blir en lins att beskåda igenom. Jag minns hur upprörd jag var över den här bilden av födandet som något naturligt som skulle genomlevas utan smärtlindring  efter att själv ha fött mitt första barn, för jag var så hjälplös när smärtan kom och epiduralen blev min räddning. Gissa om den upplevelsen har präglat mig!  När  jag började läsa till barnmorska så förstod jag på ett intellektuellt plan att man inte kan tolka andras förlossningar utifrån sina egna upplevelser – men det är först efter att  ha bistått många andra genom födandet som mina egna födslar endast blivit referenspunkter bland många andra – inte längre någon lins att skåda genom.

Det mest bestående intrycket efter mina år som barnmorska är att det är så mycket  som spelar in i en förlossningsupplevelse, det som för en utomstående verkar tillrättalagt och bra  på ytan – kanske  en epidural som har tagit bra, att det är tyst och lugnt i rummet  eller att förlossningen går framåt som den ska – det  behöver inte säga någonting. För upplevelsen av det hela sitter djupare än så.