Kategori: Arbetsvillkor

Att skynda långsamt

Lämna en kommentar

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.

Fas 3

1 kommentar

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.

 

 

Ett svenskt caseload midwifery?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.

Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.

Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!

För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort  sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.

När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.

Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig  mer som en förlossningtekniker än något annat när jag  springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.

Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej.  Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att  låta kvinnan bli ett subjekt  och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.

Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.

Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Barnläkaren  och professornJonas F Ludvigsson kastade sig in i debatten om förlossningsvården och nedläggningen av Sollefteå BB i Aftonbladet. För att vara ett inlägg från en professor så var det väldigt befriat från referenser till forskning men däremot fullproppat med känslor.

”Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.”

Vi är många som känner lättnad när ett nyfött barn skriker, men kanske framförallt barnets egna föräldrar! Inlägget saknade ett helhetsperspektiv på födandet –  det  går nämligen inte att skära ut en liten del av födseln och lyfta upp den som den allra viktigaste!  Här ställs mamman mot barnet, att den födande behöver underkasta sig en lång bilfärd med tanke på barnets bästa. Men en traumatisk och otrygg förlossning på väg till ett ”säkert ställe” kan få långtgående konsekvenser även för barnet – även om barnet skrek för fulla muggar just i födelseögonblicket. De olika beståndsdelarna i en familj och en födsel  hör ihop och påverkar varann på ett väldigt intrikat sätt som inte alltid har ett samband med att barnet befann sig inom tryggt räckhåll från en erfaren barnläkare under sina första fem minuter i livet.

Viss specialistvård har visat sig bli bättre vid en  centralisering av vården, hjärtkirurgi är ett sådant exempel. Vi har även specialistvård inom neonatologi och de familjerna kan behöva åka långt – ja idag ända till Finland! Föräldrarna underkastar sig denna resa med tanke på barnets bästa. Men all förlossningsvård kräver inte specialistvård och mår inte  heller bättre av det.

Överläkarna Judit Sundström och Tomas Björk på det nyligen nedlagda BB Sollefteå gick i svaromål: Varför tillåts folk ordbajsa om förlossningsvården? De påpekade mycket riktigt att kvalitén på vården i allra högsta grad beror på vilka som jobbar där.

”Men den förlossningsvård Ludvigsson drömmer om har funnits i just Sollefteå, med kompetenta barn- och narkosläkare i tjänst dygnet runt, flera med mångårig erfarenhet från bland annat Karolinska. Om det kan lugna?

Sollefteå har haft erkänt mycket goda resultat när det gäller patientsäkerhet och nyfödda barns hälsa under många år (Socialstyrelsen / SFOG). Nedläggning av Sollefteås förlossningsklinik handlar inte om vårdkvalitet utan om makt över sjukvården.”

Det finns många sätt att behålla kompetensen på. Jag har jobbat på en stor förlossningsavdelning där barnmorskor från Åland kom och praktiserade  några veckor i taget för att få lite fler födslar i händerna. Det var ett väldigt trevligt utbyte – även för oss som jobbade på den stora kliniken! Det kan vara av värde även för personal på en stor klinik att få inblick i förhållanden och villkor på en mindre klinik. Lite ödmjukhet inför våra olika förutsättningar är på sin plats. För alla bor inte i storstäder och föder inte heller i storstäder.

Mot slutet av veckan regnade det 500 miljoner över förlossningsvården. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg debatterade på flera håll mot bland annat  sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Han föreslog fler betalda utbildningsplatser till sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig. Mia påpekade att läckan också behöver täppas till – den där barnmorskor försvinner från förlossningsvården. Hon förklarade på ett bra sätt varför så många försvinner och nämnde ordet samvetsstress. Det behövs förutsättningar för barnmorskor att kunna göra ett fullgott jobb! Att gå hem från jobbet dag efter dag med en gnagande otillräcklighetskänsla eftersom man återigen har behövt tulla på vad god vård är – det tär även på den bästa och mest lämpade.

 

 

Barnmorskor är inte legogubbar

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.

God fredag!

Lämna en kommentar

Jag har jobbat natt och sovit hela dagen. Det var en mycket bra jobbnatt! Vi fick tid att prata och diskutera – det är en av anledningarna till att jag älskar att hoppa in och jobba i förlossningsvården; alla goa och fina kollegor! Vi åt tårta ihop och diskuterade förlossningsvården i Sverige i stort, kom in litegrann på det här med hemfödslar – vilka föder hemma i Sverige?  Och stämmer det att det ska öppnas ett birthcenter i Nacka i maj som ska heta Plusfamiljen Välkommen Liten?

Det är nämligen redan mars och snart är sommaren här. Den som är en svår nöt att knäcka inom sjukvården i allmänhet – och förlossningsvården i synnerhet. För hur får man ihop bemanningen alla ljumma sommarnätter, molniga söndagkvällar och ljusa sommardagar då många vill gifta sig, resa bort med familjen, ligga på en strand någonstans och sola sig – och samtidigt föda sina barn? Det finns ju ingen magisk extraresurs med barnmorskor att skaka loss lagom till semestern,  de som redan finns i vården är ju ofta de som finns. Och många, för att inte säga – de flesta – är ju själva lite lagom trötta och möra efter året som varit och har gjort sig förtjänta av  semestervila! Nej det är inte lätt. Under mina år på sjukhus har jag ofta känt en liten klump i magen såhär i mars då jag har försökt pussla ihop alla familjemedlemmars viljor med bemanningslogistiken under semesterveckorna på avdelningen. I värsta fall blir det ju en urvattnad kompromiss som inte blir så lyckad för någon.

Ofta vädjas det till vårdpersonalens lojalitet. Man ska vara kollegial och hjälpas åt, inte ta semester på någon annans bekostnad. Kvinnor ställs ofta mot andra kvinnor på det här viset – det är ett mycket effektivt sätt att få alla att vända ut och in på sig. Vem vill framstå som den okollegiala roffartypen? Det som ofta glöms bort är ju att det finns en annan  lojalitet för många kvinnor i vården – den till familjen och barnen! Det är ju barnens sommarlov och familjens semester som ligger i potten. Jag vet inte hur många gånger jag har skickat iväg man och barn till ensamma sommarveckor på släktgården medan jag betar av mina pass. Eller krumbuktat mig och behövt välja – släktbröllopet eller studentfesten? Vad är viktigast?

Ju äldre barnen har blivit, desto mer har jag känt att jag inte kan hålla på och försöka tillfredsställa alla samtidigt. Bemanningsbehovet på sjukhusen på sommaren runtom i Sverige är bottenlöst. Hur mycket jag än ger så räcker det aldrig, behoven är alltid större. Och ingen patient mår bättre av utbränd och slutkörd sjukvårdspersonal som måste sjukskrivas på obestämd tid när sommaren är slut.

Jag har kommit fram till att det mest ansvarsfulla är att nogsamt sätta sina egna gränser, vi som jobbar i vården är skyldiga alla patienter och födande kvinnor att inte jobba ihjäl oss och ta på oss mer än vi faktiskt orkar. Det kan verka snällt att uppoffra sig och ta på sig mer jobb än kroppen orkar men om du tänker ett varv till, nej det är inte juste! Det är tvärtom att göra alla en stor björntjänst.

Så, vis av erfarenhet känner  jag mig ovanligt lugn och trygg inför sommaren i år. Mina jobbveckor i Akershus i Norge är redan bokade. Jag har bokat in mycket tid med familjen (så mycket tid vi har råd med) på precis de veckor som passar oss bäst! Och det är första gången sedan jag blev barnmorska som jag inte skäms över detta.

 

Internationella kvinnodagen!

Lämna en kommentar

Var det igår… Men jag tänker ändå skriva ett blogginlägg om det idag (att det finns en särskild kvinnodag känns ju både bra och lite beklämmande). Igår var jag fullt upptagen med att vaccinera skolbarn och på kvällen var det ju informationsträff på Allvis familjehäsa! Som jag hade tänkt komma lite sent till i snörusket, men på väg till Stockholm förstod jag att mötet oss hembarnmorskor emellan hade blivit flyttat till dagen – och redan varit. Så jag åkte till Stockholm och vände, en lite intressant erfarenhet. Det har sina ups and downs att vara insyltad i så många olika projekt, mest ups – men igårkväll  i Stockholm i snörusket så kändes det lite down. Fast dagen i skolan vägde ändå upp – tro det eller ej men det är så trevligt att vaccinera skolbarn! Man jobbar alltid ihop med en kollega och jag hade turen att få min egen bvc-sjuksköterska till hjälp. Hon är erfaren som distrikssjuksköterska och mycket proffsig.

 

Skolsköterskorna Märta och Monika

Igår hann jag också läsa vad det svenska barnmorskeförbundets styrelse hade skrivit med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag vill passa på att hylla er som sitter i styrelsen för barnmorskeförbundet – vilket oerhört jobb ni gör! Det är ett jobb som är viktigare än någonsin och jag vet hur mycket arbete ni lägger på detta. Ett helt nödvändigt, livsviktigt  men också ganska slitsamt arbete. Jag tycker att ni gör det jättebra. Här är texten – läs!

Internationella Kvinnodagen 8 mars 2017
Meddelande från Svenska Barnmorskeförbundet

Idag den 8 mars 2017 är det Internationella kvinnodagen. Globalt dör varje dag mer än 800 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Orsakerna är blödning, havandeskapsförgiftning, infektioner eller andra indirekta orsaker. De flesta dödsfall skulle gå att förhindra om dessa kvinnor hade tillgång till god vård utförd av en utbildad barnmorska. Merparten av dessa dödsfall sker i låginkomstländer. Det är 33 gånger högre risk för en kvinna att dö I samband med graviditet och förlossning om hon bor I ett låginkomst land jämfört med exempelvis Sverige. Det är inte bara kvinnorna som dör utan även ett stort antal spädbarn dör, 2,7 miljoner spädbarn dör inom de 28 första dagarna och många av dessa dör just för att deras mamma dog under förlossningen.

Internationella kvinnodagen handlar inte bara om kvinnors rättigheter i samband med graviditet och barnafödande utan även flickors och kvinnors rätt att gå i skolan, rätt att rösta, rätt till lika lön och rätten till den egna kroppen och sexualiteten. Helt enkelt rätt att leva och göra exakt samma sak som män har rätt till.

Kvinnors situation i världen blir bättre men det går alldeles för långsamt.

Idag är en dag som manar till eftertanke. Vad kan jag göra för att stärka kvinnors röster och rättigheter? Hur tänker jag kring dessa frågor och i vilka sammanhang kan jag göra skillnad? Alla ansträngningar som bidrar till ett jämställt och rättvist samhälle mellan könen är av vikt!

Svenska Barnmorskeförbundet vill idag uppmärksamma internationella kvinnodagen genom att belysa några av Sveriges utmaningar gällande kvinnors rättigheter till god och jämlik vård.

Alla kvinnor har rätt till en trygg, säker och jämlik vård.

Alla kvinnor i alla delar av landet – under hela året, på jourtid såväl som dagtid – ska ha tillgång till vårdplats, rätt kompetens och personella resurser för att kunna erbjudas en trygg, evidensbaserad och säker förlossningsvård.
Alla kvinnor i aktiv fas av förlossningen ska ha en barnmorska i sin närhet som stöd.
Alla kvinnor ska erbjudas kontakt med barnmorska under tiden närmast förlossningen.
Alla kvinnor med förlossningsrädsla ska erbjudas stödsamtal och individuell planering inför barnafödande. Detta stöd ska också erbjudas utlandsfödda kvinnor och vid behov genomföras med tolk.
Alla kvinnor ska ha samma tillgång till specialistteam vad det gäller diagnostik, behandling och uppföljning vid en bäckenbottenskada i samband med förlossning.
Alla kvinnor ska ha samma tillgång till framfallsoperation och operation mot inkontinens.
Alla kvinnor med amningsproblem ska få stöd av specialistkunniga barnmorskor.
Alla med fertilitetsproblem ska erbjudas samma vård då det gäller assisterad befruktning.
Alla kvinnor under 26 år ska erbjudas subventionerade preventivmedel.
Alla kvinnor har rätt till specialistvård utan dröjsmål för behandling av endometrios.
Alla kvinnor har rätt till en steriliseringsoperation till samma kostnad oavsett var operationen genomförs.
Alla kvinnor i åldern 23–64 år ska erbjudas screening för livmoderhalscancer utan kostnader för kvinnan.
Alla kvinnor skall ha samma valfrihet när det gäller abortmetod.
Alla kvinnor ska ha tillgång till tidig inducerad abort med farmakologisk metod utan fördröjning.
Svenska Barnmorskeförbundet, styrelsen, den 8 mars 2017.

Foto: Lovisa Engblom

Vårkänslor

Lämna en kommentar

Det är redan mars! Jag kastade loss helt och började frilansa som barnmorska och sjuksköterska för ett halvår sedan. Det innebär att jag inte har någon fast tjänst någonstans utan lägger mitt eget schema. Jag har flera timanställningar och är anställd av bemanningsföretag –  plus mitt eget företag. Min fasta punkt är att vara skolsköterska på tisdagar. Det är inget problem att få jobb utan problemet är snarare att begränsa sig. Om jag räknar alla mina arbetade timmar så kommer jag upp i mer än heltid – såhär mycket har jag inte jobbat på länge! Men det är så roligt. Att få vara självständig och bestämma över den egna tiden och det egna jobbet är min högsta vinst. Variationen i arbetet är en utmaning men också det som får allt att kännas kreativt och roligt.

På plussidan:

  •  Att lägga eget schema är en enorm frihet. Jag bestämmer till exempel själv när jag vill jobba helg ( vilket i praktiken innebär att få sitt liv tillbaka)
  • Jag anpassar jobbandet efter barn och familj. Förut krockade saker i tid och otid; jag missade bröllop i släkten, barnens konserter och dansuppvisningar hela tiden.
  • Att vara på olika ställen ställer krav på mig att hela tiden vara skärpt och arbeta självständigt. Jag behöver ta stort eget ansvar men det tycker jag också om!

På minussidan:

  • Det kan kännas splittrat att vara på olika ställen. I värsta fall ensamt.
  • Blir mycket administration med flera olika tjänster.
  • Det blir lite krångligare med SGI, sjukpenning, pension och VAB. Systemet är gjort efter att man ska ha en fast anställning på ett ställe.
  • Svajiga inkomster.

På ett sätt är det en lyx att kunna välja att  frilansa som jag gör. Med en stor familj som vi har så bygger det lite på att en av oss har ett fast jobb med en stabil inkomst. Men jag mår bättre än vad jag gjort på länge! Det är en ständig kamp att ha småbarn och försöka passa in sitt liv efter en jourtung schemarad någonstans på ett sjukhus. Lika befriande är det att sluta försöka anpassa sig efter det.

 

 

Det roligaste uppdrag jag vet!

Lämna en kommentar

Jag har nu börjat få en hel del förfrågningar om uppdrag, både som doula och hembarnmorska. Det är fantastiskt roligt och jag nyper mig lite i armen för det är en dröm för mig att få lära känna ett par redan innan förlossningen. Det är också en dröm att veta att jag kommer kunna ge ett kontinuerligt stöd under födseln – på sjukhus eller hemma. För mig är inte det viktigaste att få vara barnmorskan som tar emot barnet utan att få vara närvarande i hela skeendet – att inte behöva dela min uppmärksamhet mellan olika förlossningsförlopp. Jag har dock känt mig tvungen att höja avgiften för mina doulatjänster eftersom jag egentligen har en bättre inkomst av mitt vanliga lönearbete. För att kunna prioritera att ta uppdrag –  som jag så gärna vill-  och motivera detta för familjeekonomin (som sätter sina egna ramar) så har prislappen gått upp lite. Ni som har kontaktat mig innan den 16/2 betalar det lägre priset, även er jag inte hunnit träffa än.

Om ni vill träffa några hembarnmorskor och veta mer, kom till informationsträffen den 8 mars! Som vanligt på Söder, Tideliusgatan 12 mellan 17-18:30. Jag ska verkligen försöka komma iväg då för det är alltid lika roligt att träffa blivande föräldrar och andra hembarnmorskor.

Teamwork

Lämna en kommentar

Teamwork Foto: Lovisa Engblom

Jag tror att teamwork är en nyckel till framgång inom förlossningsvården. Med det menar jag att ett gott samarbete mellan barnmorskor och läkare är nödvändigt. Ja jag vet att många har hört ordet team till leda redan. Men framgångsrik förlossningsvård präglas ofta av ett framgångsrikt teamwork. Och vice versa. Att låsa in sig i ett hörn i sin profession utan någon god kontakt med den andra professionen – som ibland händer mellan barnmorska och läkarprofessionen i förlossningsvården – det leder sällan till framgång för födande kvinnor. Det skapar istället ytterligheter och låsta positioner professionerna emellan. Vi behöver skapa kontaktytor och byta glasögon med varandra – framförallt i hur vi värderar risk och friskfaktorer. Men att vi måste hitta goda samarbeten betyder inte att den ena professionen alltid ska ha ett tolkningsföreträde över den andra.

Vi måste komma vidare i vårt resonemang om teamwork. Vad är ett gott teamwork? Vem bestämmer hur teamet ska se ut? Det är alldeles för förenklat att säga att vi idag arbetar i team i förlossningsvården där barnmorskor, läkare och undersköterskor har ungefär lika mycket makt. Att teamet är ohierarkiskt till sin struktur.

Jag skulle säga att när teamwork fungerar som bäst så är det ohierakiskt till sin struktur.

Det finns några bra situationer som ofta används som exempel i förlossningsvården. Det är teamwork i akuta situationer som till exempel vid en sugklocka, ett kejsarsnitt eller en akut blödning. Då är det alldeles nödvändigt med ett gott samarbete för att man ska kunna lösa situationen på bästa sätt – det är de allra flesta också rörande överens om. Sen finns det andra situationer som inte är lika akuta till sin karaktär och där det finns utrymme för fler än en tolkning om vad som vore bäst att göra. Just här ligger den stora utmaningen! Här behöver vi skapa fler framgångsrika team.