Du rubbar hela vår existens. Välkommen.

Stickad tröja från mormor och en monsterteckning från yngsta storebror, som lillasyster ”kanske blir rädd för” som han säger. Anar en viss förtjusning över detta.

Nu sitter jag här för femte gången med mjölkstas och såriga bröstvårtor. Förhoppningsvis vänder det snart när mer av den mogna mjölken rinner till – men de här fem veckorna efter fem bebisar i mitt liv kommer jag alltid minnas som väldigt speciella veckor. Med första barnet var jag chockad över det som kom efter förlossningen. Skulle inte allt bara vara fixt och färdigt när barnet äntligen tittat ut? Den andra natten med vårt första barn, den som jag nu kallar för snuttenatten, ja det var som att bli döpt in i föräldraskapet på riktigt djupt vatten. Jag sov ingenting och mitt barn snuttade frenetiskt på brösten ända till gryningen. Då var det inte mycket spiritus kvar, varken i mig eller mina bröstvårtor.

Nu, vis av erfarenhet, tar jag snuttenatten med ro och försöker inte ens få till någon egen sömn när mitt barn vill suga och suga. Jag vet att det blott är några timmar av ett liv och njuter av att ha ett friskt barn med en så stark längtan att överleva även utanför livmodern. Men sen, dag tre och dag fyra utan någon riktig sömn och nya sår på brösten – ja då blir även den mest härdade fembarnsmamman trött och ganska sliten. Men det går för jag vet att this too shall pass.

Att välkomna ett nytt barn i en redan ganska stor familj är som att se på när en meteorit slår ner. Allas existens rubbas. Ett helt nytt ekosystem måste bildas, inte för att det var något fel på det förra – men när förutsättningarna plötsligt ändras så är det ja – oundvikligt. Det är inte bara vi föräldrar som ska krisa, utvecklas och mogna av erfarenhet. Alla syskonen ska det också. På sina helt egna sätt, i sin egen takt och med sina helt egna olika uttryck. Ibland blir det kaos. Det hör till i en stor familj. Om det är något jag har lärt mig under mina år som förälder så är det detta.

Sen om amningen krånglar så finns det bra och proffsig hjälp att få. Kika gärna in på den fina och nystartade amningswebben.se  

Eller gå in på den omistliga amningshjalpen.se  

När jag hade mjölkstockning med mitt andra barn var amningshjälpen min räddning – att få prata med en livs levande hjälpmamma precis exakt just då jag behövde det.

Hos moster Signe.

Handlöst förälskad

Att skriva och försöka formulera sig tre dagar efter att man fått en ny bebis att älska är som att ge sig ut på en bräcklig farkost som tar in vatten. Känslorna svallar som vågor på öppet hav, det är varmt, härligt, underbart, hudlöst, sårbart och utan botten. Hela världen öppnar sig och blir större när det föds en ny människa – lika ofattbart och stort varje gång.

Jag är så bottenlöst och handlöst förälskad. Finns ingen som helst distans eller fernissa mellan mig och tillvaron just nu. Samtidigt är det första gången på länge som jag verkligen slappnar av och låter världen därute bero. Här inne i den lilla världen är det bara bröstmjölk som gäller. Hela tiden. Mycket och ofta och gärna helst redan för en stund sen. Det kan inte gå fort nog. Brösten försöker hänga med så gott de kan, det går sådär. Som två stora, ömmande och gråtande blomkål känns de. Men hon – min bebis – blir nöjd iallafall. En stund. Nöjd och däst som en liten kokoskorv. Jag ser hur hon växer i sömnen. Sen vaknar hon och vill amma – igen.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

Eva-Maria gästbloggar från Toronto!

Eva-Maria och Amal Omer-Selim

Vart tredje år hålls internationella barnmorskekonferensen där representanter från hela världen samlas och i år är det i Toronto. Märta bad mig skriva lite och idag vill jag dela budskapet som World Alliance for Breastfeeding Action, WABA, förmedlar till världens barnmorskor. Svenska barnmorskor är bra på amningsstöd, men vi kan utvecklas. Jag träffade härliga och inspirerande Amal Omer-Salim från Sverige som arbetar på WABA:s huvudkontor i Malaysia, hon säger:

  1.  Diskutera amning redan i skolåldern på sex- och samlevnadsundervisningen. Gärna redan innan puberteten. Har du barn i skolåldern kanske du kan få komma till klassen och berätta?
  2.  Informera mammor och deras familjer redan under graviditeten om fördelar med helamning, vad som händer vid födseln och närmaste tiden efter.
  3. Möjliggör för mamman att uppnå bäst möjliga erfarenhet: a. Uppmuntra hennes partner eller ”birth-companion” att ge henne stöd under födseln. b. Stöd henne i att hitta ställningar hon föredrar under förlossningsarbetet och födsel. c. Undvik onödig separation och medicinska procedurer.
  4. Stöd den ”Gyllene timmen”: a. Säkra omedelbar hud mot hudkontakt efter framfödandet. b. Tillåt oavbruten hud mot hudkontakt tills efter barnet ammat första gången.
  5.  Erbjud kunnig rådgivning till ammande mammor under de första dagarna efter födseln och genom hela barnsängstiden.
  6. Stärk kvinnor genom att lära ut strategier (t ex handmjölkning) för att möjliggöra för henne att kombinera amning och arbete.
  7. Samarbeta med andra för att stärka en kontinuerlig vårdkedja runt mor och barn vid amning. Och ställ dig följande frågor:

På vilket vis kan DU stödja amning…
… I din vård?
… I ditt lokalsamhälle?
… I ditt land?

Jag frågade hur de ser på amning ur ett mänskliga rättighetersperspektiv och hon visade en plansch som lanserades till internationella amningsveckan år 2000.
Texten ”Breastfeeding is your right” kunde inte översättas till svenska som ”Amning är din rättighet” (som kvinna eller som barn). Budskapet blev istället ”Amning är din möjlighet” (i mellanmjölkens land..).
Jag är väldigt väl medveten om att en liten grupp kvinnor inte kan amma rent anatomiskt och en annan större grupp inte vill. De har sina skäl och jag är inte ute efter att skuldbelägga dem på något vis, men vi måste våga prata om fördelar för både mor och barn på såväl kort som lång sikt. Erbjud info om amning till alla mammor!

Hälsningar från Eva-Maria



Amningsfredag

Igår var det amningsfredag i Grönwallssalen  på Akademiska sjukhuset i Uppsala! Elin  skrev ett kärvänligt sms till mig på eftermiddagen ”Men du, skulle inte du komma på amningsfredagen…” Och jo det skulle jag såklart! Men det blev visst lite mycket för mig den här veckan för jag glömde helt bort att det var just den HÄR fredagen. Jag hade liksom redan tagit helg efter föreläsning på barnmorskeprogrammet, workshop, vaccinering av skolbarn och diverse administrativt jobb och bloggande. Vilken tur att jag ändå har lyckats få en liten glimt av vad som  hände igår! Jeanette Engebjär som var där har berättat för mig.

Det var stödet runtomkring och förberedelsen som var temat på amningsfredagen. Anouk Jolin berättade om sina amningsförberedande kurser och en mamma som gått kursen och hjälpmammats av Anouk (ideellt hembesök) berättade sin berättelse, naket och sårbart, från en födsel som blev en förlossning, ett akut separarerande som medförde att mamma och barn inte möttes på 6 timmar. Vilket gav en distans till det nya barnet som tog över ett år att läka! När tiden sedan blev mogen kom en ny graviditet med två barn. Som i slutändan blev en lyckad amningsresa med stort stöd från hemsjukvården/neonatal, hjälpmamma samt barnmorskekompetens från amningscentrum. Maria Göransson berättade om Uppsalas stolthet; det framgångsrika konceptet BB på väg.

Doulorna Vicky och Frida berättade om sina uppdrag – att de utför dem med största kärlek.
Frida återberättade om en doulainsats där hon verkligen haft silkesvantarna på och ett år senare möter pappan på stan – då står han i tårar över vad som skedde under den födseln. Det föddes nämligen också en pappa den dagen!

Cayenne beskrev hur hon alltid möter sina blivande mammor som barnmorska med frågan: ”Hur är du själv född?” Hennes egen födsel har lett henne framåt till att än idag bistå födande kvinnor hemma och det har blivit ungefär 700 hemfödslar genom åren.
Hon ger oss insikten om hur mycket det är som vi bär med oss – att allt detta kan ge hinder eller flöde i själva födandet.

 

Foto: Lena Reiman

Nästa amningsfredag blir den 10 november!