Eftersom min man är docent och lektor på universitet så blir jag ganska ofta medbjuden som fru när någon har disputerat. Det är ofta trevliga fester, vuxna som får prata med andra vuxna, sjunga studentikosa sånger och dricka vin ihop. Mellan grattistalen hinner man bekanta sig lite med sin bordsdam eller herre, ja småprata sådär alldeles lagom trevligt.
Att säga att man är barnmorska går nästan alltid hem. Särskilt efter några glas vin. Någon kanske får tårar i ögonen och minns sin egen fina förlossningsupplevelse, det kommer nästan alltid intresserade följdfrågor med mjuk beundran i rösten. Till slut får man höra att Det måste vara det bästa jobbet! Få vara med när någon föder barn.
På den senaste festen så la jag till ett hem framför barnmorska. Jag berättade att jag jobbar som hembarnmorska. Mest för att jag ville introducera ett epitet bland alla andra; barnmorska, skolsköterska, sjukvårdsrådgivare, bloggare… och ja – hembarnmorska. Reaktionerna lät inte vänta på sig och jag hamnade snabbt i ett defensivt läge. Frågorna som kom var av en helt annan karaktär, nästan anklagande ”Vad gör du om det händer något?”. Tvärsäkra påståenden ”Min väninna hade varit död om hon hade fött hemma”. Chock i rösten, ”Oj, finns det dom som vill det?”.
Jag försökte hänvisa till den forskning som finns på området (tänkte att det borde vara rätt sällskap!) och berättade att jag arbetar professionellt, men det var liksom kört. Vad gör du om det händer något? Frågan ekade mellan mig och mina bordsdamer. Till slut sa jag något som jag hört en annan hembarnmorska säga (på skoj):
Jag tar av mig barfota och dansar en brasiliansk barfotadans!
Nervösa skratt. En konversation som kändes urspårad – inga tårade ögon, mer av skräck i blickarna. Vi bytte samtalsämne ganska snabbt och jag bestämde mig för att i framtiden välja mina tillfällen med större omsorg . Det är kontroversiellt med hemfödslar, jag vet.
Nu vet jag det ännu mer.
Intressant att det är så stora fördomar mot hemförlossningar. Sjukvården har verkligen tagit över kvinnors födande helt och hållet. Men det finns många som vill föda hemma och annorlunda. Dom måste få stöd. Kvinnor måste få återerövra sitt födande. Jag är helt på din linje.
Ja det är bra att veta om – så slipper man bli så överraskad från gång till annan, och lite ledsen. Alla som aktivt väljer att föda hemma möter det här och använder sig av olika copingstrategier. En del väljer att hålla tyst och inte berätta för någon att dom ska föda hemma. Precis som en del hembarnmorskor håller en väldigt låg profil. Andra får finna sig i det förutsägbara ifrågasättandet ständigt och jämt. Intressant är att av de som väljer att föda hemma så är många väldigt pålästa, flera har tagit del av den senaste forskningen på området. Men det ses ändå som en provokation. Jag tror det ligger i att kvinnan väljer att härbärgera sitt eget födande i så stor utsträckning. Det är nästan provocerande när den institutionaliserade medicinska vården inte får vara med och ha ett finger med i spelet.