När jag för många år sedan läste till sjuksköterska med föresatsen att bli barnmorska så gav min svärmor mig boken:

Barnmorskan och läkaren – Kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870–1920. Av Lisa Öberg.

Min svärmor är själv läkare. Det var en fin gest men själva titeln tilltalade mig inte nämnvärt just då och därför blev den liggande. Nu vet jag att hon visste någonting  – kanske ville hon förekomma?

Det finns något så sorgligt med bokens undertiteln kompetens och konflikt men den berättar också något viktigt.  Hade jag velat äga problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet så skulle jag ha blivit läkare istället. Så enkelt är det.

Barnmorskor och förlossningsläkare har överlappande kompetensområden och utrustas med lite olika glasögon; ett par glasögon betonar den medicinska risken och saker faller då i ett visst ljus – det är lättare till hands att patologisera ett förlopp när man bär dem. Det andra paret glasögon är slipade med ett salutogent snarare än ett patogent perspektiv och innebär att tonvikt läggs på hälsobringande friskfaktorer istället för risk. Det finns nu inte två par glasögon utan många med olika styrkor och slipningar som bärs kors och tvärs av både barnmorskor och läkare, ibland lånar man av varann – ja det är coolt när man tar på sig nån annans glasögon och hela världen plötsligt snurrar som ett kalejdoskop. Men om man tittar på strukturen från ett helikopterperspektiv så ser man två ändar med en skala däremellan.

Det är inte oviktigt vilket par glasögon man väljer att bära eftersom det vi skärper blicken på är en födande kvinna. Vad värre är så pågår en maktkamp mellan dessa två professioner. Den har läkarprofessionen nu vunnit som det ser ut. Jag skulle säga att barnmorskor i svensk förlossningsvård idag är otroligt kringskurna och toppstyrda. Självständigt arbetande barnmorskor uppfattas ofta som hot men kan förvisso få hållas en och en eftersom det är svårt att lyfta från marken när man är ensam. Men en självständig grupp av barnmorskor blir fort ett hot och en effektiv strategi är att dra ett löjets skimmer över dessa grupper. Södra BB- barnmorskorna fick tåla att bli kallade för hippiebarnmorskor, tomtar på loftet, flum och inte särskilt hårt arbetande, nja tvärtom arbetsskygga. Det var en effektiv nidbild av en sammansvetsad barnmorskegrupp.

Omvårdnadsforskning som fokuserar på friskfaktorer istället för risk har svårt att få genomslag och den tolkning av vetenskap som utmynnar i PM på landets kliniker landar ofta i ett starkt risktänk – det är  få förlossningsförlopp som passerar orörda och intakta genom den medicinska kontexten i vilken vi föder våra barn.  Frågan är om det verkligen alltid är det bästa för den födande kvinnan?