När allt kändes som om det var på väg åt rätt håll så kom bakslag nummer två med feber och frossa mitt i natten. Barnsängstiden fick med andra ord en ganska bokstavlig betydelse för mig den här gången. Barn och säng och tid. Precis så. Jag håller på att kanske tillfriskna från min andra mjölkstockning just nu. Mina bröst har blivit hårdvaluta i den här familjen. Om de mår bra så mår alla bra och vice versa. Men det är svårt att försöka manövrera en stor familj från sjuksängen. Jag försöker genom att dela ut små uppgifter och leja andra till att göra det jag själv tänkt göra – det går sådär. Jag vill ju att det ska vara städat, att maten ska lagas, jag vill hitta lussekläderna och hjälpa till med den avancerade helglogistiken där jazzdans, luciatåg och julmarknad står på schemat. Innan mattheten bara tar mig och jag somnar i soffan.
Men det är ett litet friskhetstecken att jag har kommit ända fram till datorn och börjat författa ett blogginlägg, hur kort det än blir – för med hög feber kan jag inte skriva. Och just nu, peppar, peppar, verkar det som om febern har gett vika. Hur julen blir i år får vi se; just nu tror jag mer på en Pettsonjul än en Fanny och Alexanderjul.
Ungefär såhär trött känner jag mig…