Av Ulrika Casselbrant
Det är väl etablerat att det nyfödda barnet direkt bör få komma upp på den födandes bröst, om möjligt. Det gynnar bland annat barnets omställning till livet utanför livmodern, amningen och anknytningen. Ett barn som är friskt och fullgånget kan sedan ofta på egen hand hitta fram till bröstet och börja amma. Den födandes kropp fortsätter därmed att efter födseln utgöra barnets optimala miljö men nu på utsidan istället för på insidan.
Något som inte är lika väldokumenterat är hur föräldrarnas kroppar även efter de första timmarna fortsätter att vara en tryggande och stimulerande miljö för barnet och att tätt intill underlättar barnets sätt att kommunicera sina behov.
Vi lever i en kultur där vagn, babysitter och spjälsäng snabbt ersätter förälders famn. Hur många av oss lägger då märke till att det lilla barnet använder förälderns kropp som en del i sitt sätt att kommunicera? Hur många av oss ser att den närståendes famn utgör en komponent i det lilla barnets språk?
På vilka sätt kommunicerar barnet i famnen?
För några år sedan tog jag fram en bildserie (länk till http://narabebis.se/bebisars-signaler-vid-amning-och-behov-av-brostet/) som visar det lilla barnets signaler vid behov av bröstet när barnet är i famnen. Den första tiden visar ett barn som flaskmatas samma signaler.
Ett av barnen jag fått lov att fotografera var i sin mammas famn när jag kom hem till familjen. Det vaknade till och började direkt med subtila signaler visa att det ville till bröstet. Det öppnade munnen, smakade på sina läppar och vred på huvudet. Snart började det suga på sina fingrar, hacka mot bröstet och försöka styra sin kropp mot bröstvårtan. Innan barnet började skrika försökte det ta tag om bröstvårtan genom mammas tröja. Barnets kommunikation var övertydlig. Att ta fram ett informationsblad om barnets signaler för behov av bröstet när det var i famnen kändes plötsligt överflödigt. Det jag istället såg behov av att göra var att uppmana föräldrar till att ha barnet tätt intill, så kunde barnet självt visa vägen.
Spädbarn kommunicerar inte bara för behov av bröstet eller flaskan. Något som finns beskrivet i svenska barnavårdsböcker fram till 1950-talet är att spädbarn har rutiner och signaler för nödighet. Vilket också väl känt i länder där 3-4 år i engångsblöja inte är norm. Att erbjuda ett litet barn pottan kallas för babypottning eller EC -elimination communication och har de senaste 15 åren fått ett nyväckt intresse i väst.
Både i litteratur om babypottning och utifrån mina egna erfarenheter är det tydligt att spädbarn kommunicerar sin nödighet som tydligast när de är tätt intill. Exempel på signaler för att behöva tömma tarmen eller blåsan kan vara att barnet söker ögonkontakt, vrider på sig, blir oroligt eller spjärnar emot i famnen eller bärdonet, snabbt växlar i humöret, inte kommer till ro i sjalen eller selen eller vaknar. Hur tydligt ett barn signalerar sin nödighet är individuellt och påverkas bland annat av barnets utveckling, personlighet, hur det fysiskt och känslomässigt upplever sin nödighet samt hur och om omgivningen svarar på dessa signaler.
När mitt yngsta barn var runt sex veckor veckor uppfattade jag att en mycket stor del av hennes kommunikation och beteende handlade om att hon uttryckte att hon behövde kissa eller bajsa.
I ett av mina inlägg på Instagram kan man läsa:
”Det är ett mysterium att det är en väl bevarad hemlighet att en bebis på sex veckor kan signalera varenda gång hen är nödig. Jag gissar att 80 % av gångerna min lilla skrutt blir orolig så är det för att hon behöver gå på toa. Flera timmar av torr blöja idag.”
Läs gärna mer om babypottning på https://blojfribebis.se/ eller i min bok Bebis på pottan: din guide till EC och potträning.
Vad ska man tro om forskning och litteratur om spädbarn när en så stor del av barnets kompetens och sätt att kommunicera utelämnas?
Ett barns kommunikation rör sedan inte bara mat och nödighet. Behov av sömn, rörelse, stimulans, trygghet etc är också sådant som barnet uttrycker. Bara genom att ha det nära tillfredsställer vi ofta barnets behov av att komma till ro, få vara i rörelse, få stimulans och trygghet. Med barnet i famnen, bärsjalen eller bärselen har barnet och föräldern tillgång till varandra. Barnets och förälderns kroppar kommunicerar genom huden, hjärtslagen, andetagen och doften. Subtila rörelser, minspel, blickar och röster är också lätta att fånga upp.
Underlättar för dig som förälder
Fysisk närhet underlättar inte bara barnets sätt att kommunicera det ger också den vuxne flera möjligheter att plocka upp barnets sätt att uttrycka sina behov. Att förstå barnets knorr, gny och missnöjdhet i större utsträckning ger tillfredställelse och självförtroende som förälder. Det underlättar också vardagen med barn. När det lilla barnet får en trygg förväntan att dess behov blir tillgodosedda ger det förutsättningar för att som lite större ha tålamod att vänta.
I Boken om att bära barn (2022) gör jag en djupdykning i bärandets historia, forskning i ämnet och ger många handfasta tips på hur du som förälder ska hitta ett bekvämt och säkert bärande som underlättar vardagen med små barn.
Separationskultur
Även om vi vuxna fascineras och av att se det nyfödda barnets blick så är det inte med sin begränsade syn som barnet upplever sin nya miljö utanför livmodern. Huden täcker hela barnets kropp och känseln är det sinne som utvecklas först under tiden i magen. När barnet föds har det under många veckor redan övat på att uppfattat sin omvärld genom känselreceptorer i huden. Det har också lärt sig känna igen sina närståendes röster och smakat mammas fostervatten. Det använder aktivt sitt doftsinne så fort det börjar andas. I mammas eller pappas famn upplever och tryggas barnet med många sinnen och hela barnets fysiska kropp. En miljö som rör sig vid andetag och rörelse, är mjuk, låter barnet bada i må-bra-hormonet oxytocin, låter barnet lukta, smaka och känna mamma eller pappa.
När den västerländske mannen i form av läkare och psykologer under det förra seklets början gav sig själva tolkningsföreträde att köra över mödrar och spädbarns kunskap gjorde man våld på vår kultur. I all välmening. Och i all välmening sinade mödrars mjölk av amningsscheman och i ensamhet skrek barnen i sina nytvättade lakan medan mödrars ångest från att inte få trösta sin små kan tänkas ha utgjort en del av vardagen med små barn.
Även om vi idag på många sätt släppt förra seklets syn på spädbarn så håller vi ändå fast vid en seperationskultur genom att låta barnets främsta miljö utgöras av produkter. Vagn och babysitters kan vara livräddare i vardagen med små barn många gånger om. Ett användande av dessa utan att lyfta förälderns famn som en förväntad miljö för barnet gör att vi missar barnets och förälderns potential till samspel i famnen.
Är det inte tungt att bära?
På marknaden finns många olika bärsjalar och bärselar att välja mellan. De kan avlasta bärandet i famnen när vi är i behov av båda våra armar eller vill variera bärandets belastning. Olika bärselar och knyt ger också olika komfort och ju mer man använder sitt bärdon ju bättre blir man på att få till ett bekvämt bärande.
Hur bärandet upplevs påverkas också av att vi tar hand om oss själva: äter vilar och sover. Med små barn kanske detta inte alltid är så lätt men kom ihåg att det har betydelse och påverkar ditt mående överlag. Försök att vila när bebisen sover och låt hellre disken vänta. För att bärande i större utsträckning ska fungera för kroppen behöver du också ta många pauser, dela bärandet med andra vuxna och använda vagn vid behov.
Känns bärande tungt kan en babypottningscoach ge vägledning. Vid smärta är det bra att ta hjälp av fysioterapeut eller osteopat, gärna inriktad på kvinnohälsa om du är kvinna och nyligen fött.
Bära säkert i bärsjal och bärsele och i famnen
När vi bär barnet i våra armar känner vi ofta av hur vi gör det på ett säkert sätt. Vi lär oss snabbt hur vi behöver stötta barnet för att det ska få ett bra stöd och växer med uppgiften att anpassa stödet allt eftersom barnet utvecklas och växer. Våra armar känner av om vi håller på att tappa barnet eller det skulle får en för krum position, vilket kan göra det svårt för barnet att andas.
När vi bär barnet i en bärsjal eller bärsele behöver vi vara uppmärksamma på att bärdonet hela tiden ger barnet ett fullgott stöd och att barnets ansikte hålls fritt. Läs mer om säkerhet vid bärande och ladda ner Ulrikas checklista Säkerhetscirkeln ( http://narabebis.se/barsjal-barsele-checklista/) för ett tryggt bärande.
Om mig
Jag är författare och undersköterska och har bland annat skrivit ”Boken om att bära barn” (2022), ”Bebis på pottan” (2014), ”Potträning” (2014) och ”Babytecken” (2016). Jag har en masterexamen i Fri konst från Konstfack och har sedan jag fick mitt första barn, 2009, låtit min kreativitet och mitt driv ägnas åt att utforska verktyg som kan underlätta ett lyhört och nära föräldraskap. Som undersköterska inom neonatalvården har jag ett stort intresse för amning, hudnära vård och det lilla barnets kommunikation. Jag driver sajterna narabebis.se och blojfribebis.se. Sedan 2017 utbildar jag också bärabarncoacher och peer supporters i bärande. I mån av tid tar jag uppdrag som doula och fotograf vid födslar. Jag har tidigare drivit podden Back to basics – babies, bodies and behaviour tillsammans med bärabarncoachen Mel Cyrille.
