Jag minns när jag kände de allra första sparkarna för 18 år sedan. Det var så speciellt. Som om någon hälsade till mig från en helt annan värld. En värld som snart skulle vara hela min värld. Minns också att det var en gråmulen och trist höstdag som vi var med om det första ultraljudet (det här var innan alla erbjöds KUB i tidig graviditet). Så det måste ha varit i vecka 18. Att plötsligt få syn på den där varelsen som sparkade – det var som att åka vattenkana rakt ner i en sprudlande bassäng. Det glittrade och stormade av lycka och förundran i mig. Vi fick med oss bilder hem. Och den sladdriga svartvita utskriften av ultraljudsbilderna hanterade vi som om det var ett mycket dyrbart dokument. Vi hittade en (såhär i efterhand) förfärligt kitschig ram i vit och svart fuskpäls. Där fick en av bilderna stå inramad på hedersplats i hyllan i studentrummet. För precis så stort var det ju.
Med tiden har de där svartvita sladdriga bilderna sjunkit något i värde för mig. Att få samma sorts hälsning från den andra världen, nu med betoning på inräknade tår, fingrar, kamrar i hjärtat, nackspalt, magsäck och ryggrad har plötsligt känts en aning mer prosaiskt. Jag får inte samma glittrande färd ner i den sprudlande bassängen längre. Mer en suck av lättnad: vilken tur. Vi klarade kontrollen. Igen.
Men sparkarna däremot. De sjunker aldrig i värde för mig. För de känns mer personliga. Jag njuter av det där distinkta och obrydda puffandet. Någon gör sig påmind med en självklarhet som är SÅ oemotståndlig.
Den här resan har varit av en annan karaktär eftersom jag fick uppleva att få missfall på missfall. Två missfall i vecka 9. Det gjorde att resan fram till de första sparkarna kändes overklig och lång. En första trimester som aldrig riktigt ville ta slut med dimmor av illamående i vecka efter vecka. Det är lätt att tappa bort sig själv i det där illamåendet. Jag har fått påminna mig själv om tid, plats och rum. Var jag befinner mig och vart vi är på väg. Att då få vakna en dag i frånvaro av illamående. Och att börja känna sparkar – hur någon gör sig påmind på ett sätt som skingrar alla slöjor av graviditetssymtom. Äntligen något distinkt! En spark. Istället för jolmigt illamående. Det är verkligen lycka.
