Katalonien Foto: Lovisa Engblom
Min första tanke är hjälp har det gått ett helt år till? Året gick ju så fort… igen. Men min andra tanke är att det har varit ett vansinnigt händelserikt år! På alla plan. Ett sånt där takeoff -år, då saker liksom lyfter! Om mitt flygplan stod ganska stilla under år 2016 så lyfte det verkligen år 2017. För ibland händer ju att man har turen att hitta ett självsnurrande hjul där saker händer åt en – det enda man själv behöver göra är att försöka hänga med i farten. Alla vet ju hur det känns att sitta fast i något trögt som bara har fastnat. Då är det självsnurrande hjulet roligare. Jag blev skolsköterska två dagar i veckan. Att vara ett nav i en skolvärld med elever i alla åldrar är roligt! Och det har gått utmärkt att kombinera med mitt eget företag.
När jag tänker på mitt företag så tänker jag på alla de fina par som jag har fått förmånen att lära känna under året. På vitt skilda platser, både i Stockholm och i Uppsala. Jag tänker på syskon och mor och farföräldrar som jag också har fått träffa! Det är en sån ynnest att få vara med och ha en given roll i det viktiga livsskeendet. Få komma människor nära på riktigt. Tacksamhet känner jag. Det enda ord som verkligen passar in är – meningsfullt.
Men med ett eget företag så kommer också nätverkande, logistik, administration och ekonomi. Nätverkandet är bara roligt. Det andra behöver jag fortsätta bli bättre på! Ibland har kalendern varit en optisk villa. Då är det tur att vi har mor och farföräldrar som bor i stan.
Jag prövade mina vingar som jordemor i Norge och lärde mig säga svangerskap och rier (graviditet och värkar). Jag har även prövat mina vingar som föreläsare under året! Det gav mersmak. Att hålla ett brandtal på Stora Torget i Uppsala under BB-marschen var också en höjdpunkt.
Möjligen var det lite optimistiskt av mig att boka in Föda utan rädslas doulautbildning i graviditetsvecka 39. Men det gick! Och jag är så glad – både för utbildningen och över den fina grupp aspirerande doulor som jag då fick förmånen att lära känna.
Sen kom hon. Vårt femte barn. Den historien har jag ju redan berättat.
Om jag får sia om 2018 så tror jag att det för mig – på ett professionellt plan iallafall – blir ett lugnare år. Kanske att jag även får tid att reflektera lite över saker jag har satt i rullning. Man kan ju alltid hoppas. Till alla er som läser det här – ja alla ni som har berikat mitt år på SÅ många sätt – för jag tror och hoppas att ni vet om att ni har gjort just det – till er vill jag säga:
Gott nytt år!