Inatt vaknade jag av ett förfärligt åskväder. Jag kunde inte somna om. När morgonen kom var ovädret borta och våren stod för dörren. Skilla och krokus sträcker sig nu uppåt mot solen i våra rabatter.

Varför är vädret så lynnigt i april?

I min hjärna är det nu flera projekt på gång som konkurrerar med varandra om uppmärksamheten. Som att ha fyra tvååringar runt benen som vill bli upplockade av mig bums. De stäcker sig mot mina armar: ”Ta mig! Ta mig!”

För mig är det så kreativitet känns. Frustrerande och fantastiskt på samma gång. Jag läser i wikipedia om just kreativitet:

”Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation. När dessa tre samverkar är möjligheterna för en kreativ respons som störst. I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Kreativitet som fenomen och egenskap studeras inom skilda fält, med olika utgångspunkter. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.”

Idéstadiet är så lätt att befinna sig i. Det är det andra som är svårt. Att få fram resultatet eller slutprodukten. Men jag har lärt mig att man kommer framåt av att börja göra, även om allt till en början kan kännas futtigt. När inget ännu är byggt utan allt består av tre sammanfogade gruskorn. Innan den nya skapelsen växer fram så måste man stå ut med de lösa delarna. Och där någonstans avgör den inre motivationen huruvida man står pall eller ger upp i ren frustration.

Det är därför jag har sån respekt för alla som kan presentera en färdig slutprodukt.

Igår var jag i Stockholm på releasefest för boken Det Nya livet av Maria Borda och Opokua Britton Cavaco

Här med Maria Borda, en av författarna!

Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar väldigt lovande. Och svårslaget snygg! Den handlar om första tiden efter förlossningen och kan bli ett viktigt bidrag till formandet av en ny nordisk postpartumkultur. Hur tar vi som finns nära hand om den nyblivna mamman? Det är en tid i livet då är viktigt att inte behöva känna sig ensam – ändå är det så många som känner sig ensamma och lite vilsna just då. Själv tror att det hänger ihop med vår allmänna syn på graviditet och förlossning där samhället till stort har ignorerat den kvinnliga levda erfarenheten. Vi har självhjälpsböcker om tonårstiden och uppmuntrar tonåringarna att få vara just tonåringar. Vi erkänner adolescence. Matrescence är en lika omvälvande transformation i en kvinnas liv men den står vi som samhälle helt apatiska inför.

Ta bara detta exempel:

Graviditeten är ingen sjukdom ( läs: sjåpa dig inte nu).

Förlossningen är visst en sjukdom ( dvs: du måste föda på sjukhus och göra som andra säger åt dig).

Första tiden med barn är ingen sjukdom (du ska hem från BB så fort som möjligt – det där klarar du själv!)

Ingenstans finner jag vördnaden och respekten för den omvälvande förändring som pågår – den som kräver att omgivningen sluter upp och anpassar sig helt efter den som är gravid. Kvinnor ska inte behöva bli lämnade ensamma under någon del av denna transformation, om det inte är en djup önskan om ostördhet som kommer inifrån kvinnan själv.

Den första tiden som mor sätter tonen för så mycket som kommer ske senare i livet. Ett starkt community kan hjälpa den som just har fött barn att stå ut med de lösa delarna där i början. Den nya identiteten. Självbilden som bakas om. Relationerna till vänner och familj som också de ska anta nya former. Att befinna sig mitt i den där lossningen då det knakar från de stora sjok som släpper medan andra hakar tag – där hjälper det att få känna sig hållen och omsluten av andra.